Mörkt Vatten

Jag ska börja med att säga att Joyce Carol Oates sätt att skriva inte är någonting jag uppskattar. Att ha en mening med mycket få kommatecken på tre hela sidor stör jag mig faktiskt på. Det hade ändå varit okej om man inte skrivit den i talspråk med många utropstecken eller frågetecken mitt i mening, där den sedan fortsätter utan stor bokstav efteråt.
”(…) nej, det var dörren och en del av taket som tryckts ner över henne, eller hade hon hamnat uppochner? vräkts mot högra sidan? och vad var upp? och var fanns taket? och var fanns luften? tyngden av hans kropp som och hade vräkts mot henne medan han kämpade(…)”
Nu kan jag tänka mig att många säger att ”Detta är ju konst, helt otroligt Fredrik!”. Men jag kan faktiskt inte se det otroliga i det hela. Varför skriva på detta sätt när man kan formulera om det? Jag förstår det faktiskt inte alls, utan ser det endast som en störning när jag sitter och läser boken.

Själva historien uppskattar jag däremot. Hur hon på ett sätt lurar läsaren hela berättelsen igenom. Det är den fjärde juli, USA:s nationaldag, och detta ska Kelly Kellehers fira hemma hos sin vän Buffy ute på en ö. Där träffar hon en nyskild senator som hon skrivit sin examensuppsats om, och den båda fattar ett visst tycke för varandra. Hon väljer sedan att följa med senatorn mot fastlandet tidigare än planerat. Alkoholpåverkad kör senatorn av vägen, ner i en flod, och det är där som historien tar vid.

Berättelsen är tagen från en verklig händelse från 1969, där senatorn Edward Kennedy tappade kontrollen över sin bil, i vilken även hans sekreterare satt. Kennedy själv lyckades ta sig ut, medan kvinnan drunknade. Man får följa Kelly Kellehers tankar (hon ersätter sekreteraren i den verkligen händelsen).

I perioder avslutar hon stycken och kapitel med samma mening eller ord. I den sista delen av boken regerar uttrycket ”Medan det mörka vattnet fyllde hennes lungor och hon dog.”
Detta tycker jag är en mycket bra detalj som förstärker boken och man påminns under hela historiens gång att även om det till synes verkar bli en perfekt följd för Kelly kommer det gå helt fel.

Först fick jag intrycket av att senatorn, som aldrig nämns vid namn, var en man som var ganska självupptagen och utnyttjade Kelly Kelleher. Men under historiens gång ändras bilden av honom, man förstår att han är en mycket social kompetent människa som uppriktigt tycker om flickan som säkert är hälften så gammal som han själv. Dessutom får man ta del av Kellys syn på sin tid nere under vattnet, där hon är helt övertygad om att senatorn verkligen försöker hjälpa henne att komma ut. Men plötsligt ett par sidor från slutet får man veta att han egentligen tar sig bort från bilen, ringer sin vän och skyller hela olyckan på Kelly istället. Han tänker rädda sitt eget skinn och karriär.

Med denna snabba vänding tror jag att Joyce Carol Oates vill visa att alla människor egentligen bryr sig mest om sig själva och deras liv. Hur man ändå vill föreställa sig hur människor är goda innerst inne, men där råder egoism. Detta tror jag också kan vara lite av budskapet i boken, att man vill sitt eget bästa i alla lägen, speciellt i krissituationer i livet.

Att boken inte utspelar sig i kronologisk ordning gör att man får pussla lite själv som läsare, vilket är ett mycket lyckat sätt att föra historien framåt. Samma skeende på festen hemma hos Buffy kan beskrivas ett par gånger här och var i historien med andra ord och vinklar, där man också får veta någon mer detalj för varje gång.

Motivet med boken tycker jag är just döden. Kelly Kelleher reflekterar mycket över döden när hon är instängd i bilen, och plötsligt i slutet av boken kommer en redogörelse om olika dödsstraff som praktiseras i USA. Om hur de är menade att vara humana, men att de egentligen är fruktansvärda och helt fel. Man får också en förklaring att Kelly ser dödsstraff endast som godtyckliga mord som begås i statens namn. I slutet dömer också senatorn Kelly till döden för att ha en fortsatt framgångsrik karriär.

Fredrik Ekberg
Sp08J