När strävan för jämlikhet spårar ur

Sitter med en bok som ingen annan i min klass valt att läsa, högst förståeligt eftersom Joyce Carol Oates utgivit 48 böcker varav min bok, Foxfire- en tjejligas hemlighet, är hennes tjugonde verk, publicerad år 1994. Boken är relativt okänd och försvinner bland författarinnans långa rad av publicerade verk, Foxfire känns mer som en bok vilken har funktionen att fylla ut den professionella författarens egen meritlista. Men jag såg den. Antar att jag fastnade för bokens framsida, en flicka med en blick som genomborrar, ser ut som hon varit med om mycket tragiskt. Jag kände med henne och bläddrade omedelbart till den första sidan och fastnade. Tänk vad mycket ett omslag på en bok påverkar, hade boken varit utan bild eller med någon halvsjaskig illustration hade jag stirrat, fnyst och snabbt lagt den åt sidan.

Foxfire är en kriminell men till början oskyldig liga som grundades av fyra unga tonårsflickor under 50-talet. De var alla ärrade av livets orättvisa, nedtryckta och krossade av onda människor, i detta fall av män. ”Tillsammans är vi starkast” påstod de och gängmedlemmarna agerade superlim åt varandra så att de alla skulle kunna lappa ihop sina röriga och sorgsna inre. Hämnden var ljuv, det som en gång tagits ifrån dem skulle åter igen bli deras. Segerns sötma skulle också få nå deras läppar. Foxfire skapades för ett enda syfte; att hämnas på de manfolk som nedvärderat, förnedrat, bringat rädsla och försatt flickor i situationer där de varit oförmögna att kunna försvara sig själva. Anledningen till att gruppen varade så länge var inte för deras starka åsikter utan för att de tillsammans var en familj med villkorslös kärlek. Kärleken som saknades under deras tuffa uppväxt.

”Skvallra aldrig Maddy-Monkey, varnade de mig, det betyder Döden om du skvallrar för nån av Dom där, men nu efter alla dessa år tänker jag skvallra, för vem kan väl hindra mig?”

Boken är skriven i jag-form där man får följa Maddy, en av de fyra som från början startade Foxfire. I gruppen var hon utnämnd som deras egen dokumenterare, klädde de brottsliga dåd som utfördes i ord. Men ibland rör Oates elakt till det för sina läsare. Helt plötsligt skriver hon stycken som om boken är skriven i tredje person, berättaren är då allsmäktig, ser och vet allt. Till och med vår berättare skrivs då i tredje person. Boken i sig handlar om när Maddy, åtskilliga år efter sitt medverkande i gruppen, väljer att visa den nakna och sanna historien om tjejligan.

Halva boken blev snabbt utläst. Jag drogs in i bokens händelseförlopp på en överraskande kort tid. Chockerande, med tanke på hur mycket missnöje man har fått höra från bland annat deltagarna i kulturradios bokcirkel och klasskompisarna gällande en av Oates mest omtalade böcker; Blonde. Att en och samma författare kan skriva på ett så pass varierande sätt är faktiskt riktigt skickligt. Det förvånar mig att hon fått väldigt mycket publicitet gällande sina utgivna böcker men inte vunnit något pris för sitt skrivande. Vad är det som saknas? Vad är det som gör en bok värd ett pris? Uppenbarligen har ju väldigt många människor fattat tycke för hennes böcker och hennes namn känner de flesta litteraturkännare till. Även jag fastän jag inte har läst någon av hennes böcker tidigare.

Trots hennes allt för långa och överanalyserade meningar finner jag budskapet ganska enkelt. Joyce Carol Oates skildrar ett budskap, och låter det bli som sitt eget tema, lite av en röd tråd i många av sina böcker. Kvinnoöden med livskriser, en flicka som trotsar och som tillslut står upp och säger ifrån i ett mansdominerade samhälle.

I detta fall är det väldigt unga flickor som blankt trotsar könsdiskrimineringen och vägrar acceptera samhällets oskrivna men tydliga regler. Foxfire blir personlig för mig, slagkraftig just för flickornas unga ålder som jag kan relatera till. En önskan om att kunna stå upp i de lägen då man känner att man onekligen blivit orättvist behandlad slås emot mig då jag läser boken.

Joyce Carol Oates har lyckats att skriva en tidlös bok där hon lyckas beskriva en vanlig människas längtande efter acceptans i värld där man måste slå hårt mot hårt.
Dock inser jag direkt att strävandet efter jämlikhet går alldeles för långt. Flickorna inser snabbt att de också kan få makt istället för bara respekten de sökt. Gränsen däremellan är hårfin och inte svår att gå över. Men att hantera makt rätt kräver erfarenhet och förmågan att kunna ta ansvar, vilket tjejerna saknar. Efter endast tre uppror mot några av de mansgrisar som behandlat flickorna illa blir Legs, ledaren i Foxfire, plötsligt avstängd från sin skola. Orsaken var att hon knivhögg en grupp killar som gett sig på en av Foxfires medlemmar på skolgården. Detta tyder starkt på att tjejligan tror att våld numera är lösningen på allt.

”Det var mellan tretton och sjutton års ålder som jag tillhörde foxfire och foxfire gjorde de åren heliga. Åtminstone fram till de sista månaderna.”

Så beskriver Maddy sina år med Foxfire redan på bokens första sida. Dessa två meningar får mig att vilja läsa klart boken, främst den sista meningen oh jag läser mig igenom kapitlen för att tillslut kunna få en insikt på vad den där sista meningen i citatet verkligen innebär.