Djuriska känslor och identiteskris 1975

”Besatthet och kärlek kan ibland vara snarlika” sa en gång min kloka vän till mig. Faktum är att just detta, nästan absurda, citat beskriver Joyce Carol Oates ”Djur” perfekt. Kortromanen är skriven ur huvudkaraktären Gillans synvinkel. Året är 1975. Den unga kvinnan går på Heath Cottage University där hennes liv tagit en ny vändning, från ungdom till kvinna. Innan var hon en vilsen och osäker människa som pressade sig själv till att göra vad hennes omgivning bad om. När drömmarna om att komma med i OS, samt att bli mammas söta dotter hade krossats kom universitetet som en räddare i nöden. Innanför gränserna av hennes skola lever hon ett liv med tolv andra kvinnor som bor tillsammans i ett alarmhärjat inneboende. För samhället anslutet runt universitetet är litet men händelserikt. Antingen är det någon bland dem alla som döljer något, eller så utlöser brandalarmet sig själv på nätterna. Antingen är det bara människorna i byn som har konstiga åsikter, eller så är det konstnärshustrun Dorcas som fört in sexuella djuranspelningar till konstmuseet. Det är så att Gillian lever i ett litet samhälle där många sjuka saker runt omkring sker. Kanske inte en vanlig by trots allt?


I samband med Gillians start på Heath Cottage träffade hon sin professor Mr. Harrow vilket snart härledde till kärlek och besatthet. På sidan 48 beskriver Carol Oates relationen mellan dessa:

Mitt hjärta bankade så hårt att jag knappt kunde andas. Alla andra i seminariegruppen hade talat med Mr Harrow på hans arbetsrum, mer än en gång. Ibland såg man flickor köa i korridoren utanför, vissa sittande på golvet; Mr Harrow hade många elever som följde en annan kurs, i 1900-talets modernism. Ändå tordes jag aldrig gå in i det där rummet. Det kändes nästan skrämmande att vara i hans närhet. Jag var livrädd för att han efter bara en hastig blick skulle förstå att jag avgudade honom.


Sättet Oates skriver på bidrar till att mycket fakta och bakgrund till historien avslöjas fort. Det är lätt att komma in i Gillians tankar och hur händelseförloppet sett ut tidigare i huvudkaraktärens liv. Att Gillian haft en dålig uppväxt förstår man snabbt. Kanske är det just därför hon ägnar sig åt att smyga runt i buskarna runt sin lärares hem? En eftermiddag avvisar hon allt annat och följer efter konstnären Dorcas, Mr. Harrows hustru. Historien bakom dessas relation sprids som rykten på universitetet. Många flickor hoppas på att någon gång få vara ensamma med mannen och hans hustru i fråga, men Gillian tar det till en högre nivå; kreativiteten flödar när hon smider planer för att ta sig in i Harrows liv. Ändå är steget långt till att faktiskt erkänna sina känslor eller överhuvudtaget våga gå in på hans kontor.


Författaren och ”den ständige nobelpriskandidaten” Joyce Carol Oates föddes den 16 juni 1938 i ett litet samhälle i delstaten New York. Texterna hon skrivit är många och många rör samhällsproblem som debatteras genom historier som beskrivs på djupet. Språket i hennes texter är precist och otroligt välskrivet där informationen lindas om vartannat på ett enormt skickligt sätt. Det är aldrig tråkigt att läsa ”Djur” eftersom meningarna och styckena hänger ihop med varandra på ett så undermedvetet och felfritt sätt; ibland kan jag vakna upp ur trans och förundras över hur långt jag läst.


Ska jag jämföra huvudkaraktären Gillian som person i ”Djur” ser jag en ung och osäker flicka framför mig som är beredd att förändra sig för att bli accepterad av sin omgivning. Efter att ha lyssnat på första och andra avsnitten av ”Bokcirkeln” på P1 där Joyce Carol Oates roman ”Blonde” diskuteras kan man märka av en hel del samband mellan huvudkaraktärerna i fråga. Även om Gillian aldrig kan tänkas bli en stjärna så har hon upplevt liknande situationer som Norma Jeane. Något långt inom dessa bägge människor har påverkat personligheten och tankarna, det kan gälla en identitetskris pga. okänd förälder eller en barndom där man aldrig riktigt blivit accepterad i samhället. För oavsett om man tänker på Marilyn Monroe som fotomodell, skådespelerska eller sexsymbol så tänker man aldrig på det hon var innan hennes karriär. Någonstans på vägen förändrades en osäker själ sig från Norma till Marilyn. Likaså är Gillian en ung kvinna med potential men med minnen och erfarenheter som gjort henne annorlunda. Vart sker egentligen förvandlingen? Vad gjorde att Monroe blev en filmstjärna som tog världen med storm? Oates skildrar kvinnans identitetskris på ett ypperligt sätt och jag hoppas att Gillian, liksom Monroe, får någon person som kan hjälpa henne att komma ur sitt skal och använda den energi och alla de känslor hon har inom sig till något positivt.


I avsnittet jag än så länge läst är fokusen på mannen i Gillians liv enormt. Däremot tror jag att denna fokus inte är det enda i hennes liv; hon drömmer om det perfekta livet, att våga, satsa och göra sin familj stolt. De sakerna hänger på henne, det kan inte en man automatiskt ordna till henne; men kanske skulle självförtroendet och pressen sjunka och bidra med en utveckling för Gillian personligen. Eftersom 70-talet härjar har hon förutsättningar till ett lyckat liv där det i USA är efter ”The American Dream” som han lever. Kan Gillian våga ta steget och chansa? Eller kommer hennes dåliga relation med de bägge föräldrarna bidra till ett personlighetsförfall? Är barndomen så hårt förstörd att hon inte ens vågar ta revansch?


Samtidigt stör jag mig på är hur Gillian endast kan fokusera och trollbindas av en person och tro att han är lösningen på alla problem när det ur en psykologisk synvinkel är många djupare orsaker som bär på svaren. Därmed är Gillian väldigt naiv och efter det Oates beskriver verkar hon inte tänka på mycket annat. Men vad vet jag? Gillian kanske endast bearbetas det som beskrivs ett fåtal gånger. När alla andra ser henne så klistrar hon på ett Marilyn Monore-leende och låtsats som det regnar. Under fasaden ligger dock många känslor begravda som ingen annan än just Gillian får veta om.


Tyvärr finns det många människor, kvinnor i besynnerlighet, som aldrig hittar den där ståndpunkten då man vågar satsa och tro på sig själv, bevisa omgivningen vem man verkligen är. I ena stunden kan man stå som en flicka på skolgården när man i nästa stund ska vara en ung och framgångsrik kvinna med självsäkerhet och familj. Hur lyckas man egentligen? Eftersom jag ännu inte vet om Gillian kommer ske en förvandling så kan jag inte riktigt sätta finger på hur hon verkligen är. Däremot är hon redan nu i mina ögon en kvinna som 2010 skulle sitta ensam på tunnelbanan läsandes en ”Metro” för att över helgen åka hem till föräldrahemmet för att inte tänka på hennes otroligt tråkiga kontorsjobb… I fönstret speglas hennes avlånga ansikte och glasögonens konturer är tydliga och hon tänker ”hoppas att mannen i mina drömmar finns någonstans där ute.”