Släpp inte taget om dockan

En trasslig barndom. En kärlekslös relation mellan mor och dotter. En vilsen ung flicka med tvekan om vem hon är och ovetande att hon senare ska komma att bli kvinnan och ikonen Marilyn Monroe. Det här är vad jag får möta i första delen, vilken är kallad ”Barnet”, i den mer än 800 sidor långa skönlitterära romanen Blonde, som likväl skulle kunna vara en biografi av legenden. Genom detaljerade beskrivningar, där inget känns utelämnat, tankar och dikter får man ta del av Norma Jeanes uppväxt utifrån den mångfasetterade, berömda, amerikanska författaren Joyce Carol Oates ögon, eller snarare fantasi.

Norma Jeane Baker. En flicka i bakgrunden, en betraktare, en vilsen själ men samtidigt mycket förståndig för sin ålder. I det avsnitt jag just har läst, då vi får följa barnet, börjar berättelsen då Norma Jeane precis har fyllt sex till och med hennes början som tonåring. Norma Jeane befinner sig i sin egen värld, filmvärlden. Det görs ofta liknelser mellan händelser och filmtermer.”Gladys humör hade svängt. Det var ofta på det sättet. Också filmmusik brukade ändras abrupt”. Många skulle säga att hennes uppväxt är tragisk, fruktansvärd och långt ifrån trygg. Men Norma Jeane ser det inte på det viset och blir glad för det lilla, hon kräver inte mycket och har inte heller höga krav på sig själv. Kanske kan man se en antydan till en dröm inom filmvärlden redan här, men för Norma Jeane just nu är faktumet att bara hålla sig vid liv hennes främsta uppgift.

Den andra huvudkaraktären är Norma Jeanes mamma Gladys. Det är egentligen felaktigt av mig att använda benämningen mamma, eftersom varken Norma Jeane själv eller läsaren skulle betrakta henne som den ansvarsfulla, trygga, varma och omhändertagande gestalt som många av oss förknippar med en moder. Tvärtom lever Gladys ett ganska äventyrsfullt och hänsynslöst liv som kantas av ett missbruk, som för hennes del senare kommer att leda till en lång visit på sjukhuset och en plats på barnhemmet för Norma Jeane. Då Gladys mer lever för stunden och ofta prioriterar arbetet i studion framför familjen, blir mormodern Della den ordningsamma extramamman som tar ansvar för dottern. Fram till hennes död, finns hon där som en hjälpande hand för flickan.

Relationen mellan mor och dotter är det centrala i avsnittet och är enligt mig också vad som kan anses som temat. Norma Jeanes och Gladys förhållande känns distanserat, men som på Gladys villkor kan bli kärleksfullt. Gladys tillåter bara Norma Jeane att röra vid henne då hon är på det humöret och det är inte ovanligt förekommande att Gladys yttrar ord som ”Gris. Ditt lilla odjur” eller ”Du ska inte kalla mig mamma, din äckliga lilla idiot” till lilla Norma Jeane. Gladys har inte heller förmågan att anpassa sitt språk till barnet, utan pratar som om hon talade till en vuxen. Detta innebär att hon inte lägger så stor vikt i om hon ger Norma Jeane förhoppningar, så som att hennes pappa någon gång ska komma tillbaka till dem.

Under läsningens gång kan jag inte släppa taget om den, eller rättare sagt tanken på den - dockan. Dockan som Norma Jeane är så fäst vid sedan hon fick den av Gladys på sin sexårsdag. Dockan som från början har ett gyllene hår, med blå ögon gjorda av glas och med en rosenknoppsröd mun. Dockan som Gladys börjar ogilla på grund av Norma Jeanes besatthet. Dockan som flickorna på barnhemmet inte vill röra. Nej, oavsett hur koncentrerat jag fortsätter läsa finns den där. Den påminner om Norma Jeane själv, med tiden förändras den – så också Norma Jeane. Den blir trasigare och smutsigare, kanske är det så Norma Jeane känner sig inombords. Jag undrar också om denna besatthet av dockan kan vara ett sätt att fylla det tomrum, som egentligen hennes pappa och en trygg barndom skulle fylla.

När det gäller stilen på Oates skrivsätt, använder hon sig av långa fylliga meningar med många detaljerade beskrivningar. Det märks att varje mening är genomtänkt och noga utformad. Trots det, känns det som Oates i all sin iver rusar fram och glömmer därmed att ta hänsyn till läsarens intresse, hon utelämnar inget. Kanske är det detta som är Joyce Carol Oates. Många verk har det blivit genom åren, alltifrån romaner och noveller till pjäser och lyrik. Hon har varit verksam som författare sedan 1959 och har hyllats inom många olika kategorier. Då Oates har en otrolig spännvidd och figurerar i många olika sammanhang är det svårt att placera henne i ett fack.

Romanen utspelar sig under detta avsnitt i 30-talets USA, närmare bestämt i Hollywood. Trots att det är depression i landet, med en kraschad ekonomi och hög arbetslöshet, kan inte jag se att detta speglas i just detta avsnitt. Som många tidigare nämnt i blogginläggen präglas samhället av strävan om den amerikanska drömmen; att alla kan bli framgångsrika inom något oavsett vem man är. Detta märks genom Gladys och Norma Jeanes drömmar om filmvärlden samt deras vistelse bland flotta villakvarter där celebritet efter celebritet kan räknas upp, men de förstår också att de inte hör dit. Man märker också synen på kvinnan under denna tid. Mycket fokus och uppmärksamhet läggs på Norma Jeanes kropp då hon börjar bli äldre. Hon får ofta kommentarer som: ”Vilken gullig rumpa. Titta på den där fina rumpan. Baby, baby! Vem är hon? Minderårig?”

Något som jag kan knyta an till idag och som antagligen skett under alla tider, är hur barn har en förmåga att alltid ta skulden. Då mormor Della dör lägger Norma Jeane ansvaret på sig själv: ”Det var mitt fel, mitt fel att mormor dog. Jag ville inte komma när hon ropade på mig.” Även orsaken till att hennes pappa inte återvänder skyller hon på sig: ”Om jag varit tillräckligt söt skulle min far ha kommit och hämtat mig”. Att barn lägger skulden på sig själva är inget ovanligt. Man kan exempelvis jämföra detta med många skilsmässobarn som ofta anser att skälet till deras föräldrars separation är deras fel.

Då och då kan jag känna irritation när jag läser. Irritation över att det mesta är påhittat och vem som ger Oates rätten att skriva om Monroes liv och ge läsaren en eventuellt skev uppfattning. Jag hade aldrig velat att någon skulle göra så med mitt liv och undrar hur Monroe skulle ha reagerat om hon levt idag. Men istället lägger jag energi på läsningen och slår upp sidan till kapitlet ”Flickan” och låter Oates tolkning bli till verklighet. Åtminstone bara för en stund.

Sanna Johansson