Sjukdomen som inte syntes

Marilyn Monroe aka. Norma Jeane Baker påverkades djupt av sin mammas psykiskt instabila tillstånd.

Efter att ha lyssnat på Bokcirkelns första program om Blonde diskuterades verket vitt och brett av klassen på dagens svenskalektion. Vi har enligt läsplanen nu läst första delen - "Barnet", som handlar om Marilyns första år, då hon var den blyga lilla brunlockiga flickan Norma Jeane Baker.

Avsnittet utspelar sig under det amerikanska 20- till 30-talet i Los Angeles; där den internationella depressionen överskuggas av Hollywoods överdådighet. Människornas önskan att nå "den amerikanska drömmen" är stor. Lilla Norma Jeane ser upp till sin mor Gladys som jobbar som statist i Hollywood. De två åker ibland bil kring boulevarder och stora ståtliga villor i området, för att drömma om det liv som Gladys alltid strävat efter. Men tyvärr står allt inte riktigt rätt till i Gladys psykiska hälsa...

Norma Jeanes barndom visar sig vara kolsvart – hon bor ihop med sin psykiskt sjuka mamma som fyller hennes huvud med morbida tankar och ofta vägrar att ens röra vid sitt barn. Likt alla barn tror Norma Jeane då förstås att mamman har rätt – hon är vuxen, så allt hon gör borde vara det rätta? Hon lär sig hur det är att vara kvinna via sin mor, och hon suger åt sig av hennes negativitet som en liten svamp.

De inledande kapitlen om Norma Jeanes barndom är väldigt underhållande att läsa eftersom det står mycket skrivet mellan raderna som lilla Norma Jeane är för ung för att förstå men som vi läsare tyder lätt som en plätt. Ett exempel är alkoholen – “När de hade pianolektioner var Mr Pearce ibland tyst och suckade tungt, ibland var han livlig och rolig; det hängde samman med hans andedräkt, om hans andedräkt luktade så där, då visste Norma Jeane att de skulle ha trevligt hur klumpigt hon än spelade.”

Detta faktum gör dock historian väldigt svart – här ser vi hur ett barn fördärvas av sin mors sjukdom. Säkerligen älskar Gladys sitt barn, men sjukdomen blir inte mindre verklig bara för att den inte syns utanpå. Gladys kan helt enkelt inte agera som en normal människa mot sitt barn, hon har en psykisk sjukdom. Personligen tycker jag att Blonde är svartare än Thomas Manns Buddenbrooks, som Bokcirkeln läste förra året. Anledningen är att man kan relatera till Oates karaktärer – de är inte känslokall 1800-talsöverklass, som i Buddenbrooks. Dessutom är Blonde skriven med ett modernt språk trots att det skildrar en tid för som minst 50 år sedan(då Marilyn dog). Därför kommer karaktärerna närmare oss nutida läsare, och därför känner vi lättare för deras bakslag och depressioner.

En speciell sak jag upplevt av boken Blonde, är att man tydligt och fort blir introducerad till bokens två huvudteman – döden och filmen. Första kapitlet är en abstrakt skriven text som man kan ana handlar om Marilyns död, om hur hon välkomnar den. Senare i boken kan man koppla samman dessa tankar med Gladys, som verkar vara av samma åsikt i frågan. Andra kapitlet handlar om en film som Marilyn ser, som hon alltid under sitt hektiska liv kommer att återvända till. Det introducerar också läsaren till hennes väldigt filminfluerade tankesätt, med exempel nedan:

“Det fanns en film där tant Jess och farbror Clive var gifta med varandra och Norma Jeane var hennes lilla flicka. Men det här var inte den filmen.”

Kontexten, det amerikanska samhället under 20- och 30-talen, speglas i hur tydligt mäns och kvinnors könsroller betonas – i filmens värld var det för Norma Jeane tydligt vem som är man och vem som är kvinna. Hon älskade stereotypen av den blonda, vackra kvinnan i en romantisk film. Och mannen, som hon kallade den svarta prinsen, drömde hon om i tidig ålder. I Bokcirkeln hävdar man att denna prins kan vara symbolisk för hennes far, och visst kan det vara så. En vacker dag ska han komma och hämta dem till sin villa i Beverly Hills, detta är en fantasi både mor och dotter lever på.

Såhär har Marilyn själv sagt om könsskillnaderna i hennes samtid: "I don't mind living in a man's world as long as I can be a woman in it."

Ett flertal läsare hävdar att bokens kvalitet på ett sätt sänks av det faktum att den inte är totalt faktabaserad – största delen av barndomen är rent ut sagt påhittad av Oates själv, eftersom att det till stor del saknas uppgifter om det avsnittet i Marilyns liv. Bland annat i Bokcirkelns första program fann man invändningar mot detta. Bland annat säger man att man lurar sina läsare genom att skriva på detta sätt. Jag är av en annan åsikt – Oates skriver tydligt i inledningen att detta är ingen biografi, därefter finns ett blad helt och hållet tillägnat hennes omfattande research inför projektet; ett tjugotal boktitlar övertygar i alla fall mig om att Oates lärt känna ikonen ganska så bra. Jag accepterar att delar av boken enbart är författarens välgrundade och övertygande teorier, och njuter av varenda detalj.

När jag började läsa Joyce Carol Oates litterära försök att tyda den mystiska ikonen Marilyn Monroe, fångades jag direkt. Det finns ett språk så speciellt så att jag inte riktigt kan sätta fingret på det. Särskilt gillar jag de enskilda kursiverade meningarna vars syfte är att illustrera karaktärernas tankar - de ger liv åt berättelsen. Vissa anser att Oates lämnar allt för lite åt fantasin – detta har jag ingenting emot. Jag lutar mig bakåt i fåtöljen och njuter som sagt av varenda detalj.