Icke ont anande läsare

Livets uppkomst är den bok jag tog ur urvalet av böcker författade av Joyce Carol Oates. Nu i efterhand önskar jag att jag valt en annan bok. Det fanns en som handlade om en medelålders man som fick en livskris, varför valde jag inte den? Det fanns andra böcker som säkert handlade om betydligt vackrare saker än denna bok. Trots det lockade bokens baksida mig till att låna denna bok. Även titeln fick mig att föreställa ett djup, en oanad sanning dold mellan raderna. ”En provocerande och svart kortroman om ett samhällets olycksbarn från en arbetarfamilj i spillror – och om det inre och yttre våldets mekanismer” stod det på baksidan. Visserligen gav de första sidorna ett positivt intryck och jag längtade efter att ta reda på mer om huvudpersonen, Kathleen Hennessy. Jag föreställde mig att boken var i stil med Mig äger ingen av Åsa Lindeborg. Jag var icke ont anande och misstänkte inte att jag hade helt fel.

Bokens första kapitel berättar historien om den tragiska flickan som nätt och jämt överlever en våldsam och alkoholiserad faders utbrott. Hon är den överlevande flickan. Hennes yngre syster klarade sig inte och ingen mor eller släkting syns till i resten av boken. Kathleen förtränger snart minnena av sin tidigare familj. Hon intalar sig att ersätta gamla minnen med nya. Modern byts ut mot en fostermor, systern mot ett annat barn hos samma familj och hennes liv finns snart bara i nuet. Denna historia är högst intressant och lockar till medlidande och sorg. Det är sorgliga, men också vackra, beskrivningar om ett barns sorg och ett barns naivitet.

”Det var fördelen med allt stod och oväsen hos familjen Chesney. Att hon slapp minnas, slapp tänka tillbaka på alla veckor hon hade legat på sjukhuset vilket faktiskt inte så ovanligt, inte betydde att Kathleen Hennessy var onormal på något sätt, för även andra barn i fosterfamiljen hade legat på sjukhus...” – ur bokens fjärde kapitel

Det är efter dessa tragiska beskrivningar som det verkliga sorgliga i Kathleen börjar. Hon intalar sig, efter uppmaningar av en gammal lärare, att aldrig förlora sitt självförtroende. Ändå har hon redan förlorat det. Hon är inte nöjd med den hon är utan avundas de andra sjuksköterskorna. Hon säger att hon aldrig kan studera högre utan väljer att stanna som undersköterska. Hon väljer envist att fortsätta vara med en man som egentligen aldrig älskat henne. Hon fortsätter gå på egna lögner. Hennes egna föreställningar om hur saker är och andras krav gör att hon går ett sorgligt öde till mötes.

Det som gör mig mest irriterad på den sista delen av boken är dock inte denna sorg. Det som gör mig en aning irriterad är det nästan maniska skrivandet om sex. Det förvirrar mig att se hur boken allt mer och mer blev likt en sådan där bok. En sådan där bok som gjorde unga kvinnor varma av åtrå under tidigare årtionden. Detta varvas i sin tur med vidriga beskrivningar av Kathleens älskare och avslutas med en ingående beskrivning på hur huvudpersonen gör en abort på sig själv. Den bok som från början kändes oskyldig och skulle beskriva barnets osäkerhet och rädsla, förvandlades istället till något som gör en äcklad. Kontrasten blev alldeles för stor och det gör att läsglädjen förlorades. Kanske är det just det som är det intelligenta i boken, men kanske är det också det som förstörde denna bok. Klart är i alla fall att den känsla som består efter boken är:
illamående.