Alla färger och ingen färg alls

Det är år 1974 och på ett college grundat av kväkare blir två något osannolikt olika individer rumskamrater: den vita flickan Genna, dotter till en välbärgad, radikal hippieadvokat och den svarta flickan Minette, dotter till en baptistpastor. Boken utspelar sig under drygt ett år, men vi får även se glimtar av Gennas liv innan college.

Genevra Meade avskyr privilegier och när hon ska börja på det college som hennes förfäder grundade undviker hon mer än gärna sanningen om sin bakgrund. När hon blir tillfrågad om hon är släkt med familjen Meade svarar hon gärna nej, då den kunskapen har en tendens att få folk att bara se henne som en välbärgad vit flicka. Men Genna är mycket mer än så. Hon är passionerad i vad hon gör och menar alltid väl. Hon försöker vara Veronica till lags, sin mor som alltid tycks vara mer eller mindre berusad, samtidigt som hon gör sitt bästa för att Max, hennes far, ska vara stolt över henne. Men när Genna träffar Minette blir livet på college allt annat än lätt…

Minette Swift är en djupt religiös flicka, med en sträng baptistpastor till far som styr sin familj med stenhård vilja. Detta har inspirerat Minette till att alltid ligga på topp och vara perfekt, något som blir svårare ju längre tid som går under hennes vistelse på college. Inte bara är hon den enda svarta flickan i huset, hon studerar även under ett stipendium som pressar henne att på utmärkta betyg.

Genna försöker bli vän med sin rumskamrat, men Minette svarar genom att uppträda snarstucket och självupptaget. Gennas behov av att vara alla till lags kickar in och hon uppträder trevligt gentemot Minette, oavsett vad hon säger och gör.

”Men Minette. Vad har hänt?”

”Vad som har hänt´? Det känner du kanske till?”

”Jag… Jag vet inte.”

”Ursäkta mig då, men vem skulle då veta?”

Anklagade Minette mig för att ha förstört hennes lärobok? […] Jag hade följt med Minette ut för att leta efter boken, men det hade varit resultatlöst. Jag hade sagt till henne att hon hemskt gärna fick använda mitt exemplar.

Gennas behov av att bli vän med sin rumskamrat övergår snabbt i en slags besatthet, eller som hon själv säger: en Minette-dyrkan. Hon beundrar Minettes styrka, Minettes stenhårda vilja och hennes sätt att be om kvällarna. I huset de bor i blir Minette utsatt för rasistiska påhopp och Genna är den enda tjejen som står troget vid hennes sida, trots att Minette behandlar henne som en fiende. Musik spelas högt för att hålla dem vakna om nätterna, böcker försvinner, rasistiska teckningar skickas under dörren… Livet på collage blev inte riktigt som Genna tänkt sig.

Och längre än så har jag inte kommit. Hälften in i boken och lika mycket kvar. Att se om Genna och Minette en vacker dag blir vänner kommer bli spännande, men jag vet även att Minette inom en snar framtid kommer dö. Boken inleds nämligen med dessa ord:

Det var femton år sedan Minette Swift dog – dagen då hon fyllde nitton år, den 11 april 1975. Det var ungen naturlig död, och ingen stilla död. Varje dag sedan dess har jag tänkt på Minette och hennes ångest de där sista minuterna, för jag var den som hade kunnat rädda henne, och jag gjorde det inte. Och det vet ingen.

Det känns lite sorgligt att redan veta att hon kommer dö, men det spännande blir att se hur resan dit kommer se ut. För Joyce Carol Oates skriver på ett sätt som jag inte sett förut. När jag läst ett par kapitel började jag tänka på hur Näckrosbarnen är skriven, med hoppen mellan dåtid och nutid. Detta är något som jag blivit van vid, då projektet med Näckrosbarnen skedde nyligen, men Joyce Carol Oates har någonting speciellt, ett öga för detaljerna i samspelet mellan människorna. Något jag inte kan sätta fingret på. Hon beskriver utförligt hur Genna tänker och drar hela tiden linjer så man kan konkretisera det. Om nu konkretisera är ett ord vet jag inte, men det är den benämningen jag vill ge det!

Jag avbröt Veronica och frågade, så som en tonårsdotter gör när hon försöker minnas någonting som hon är osäker på och som hände för länge sedan.

Detta kopplar tillbaka till hur Genna tänkte och kände sig några sidor innan, så man blir påmind om vad som hänt och man kan se det framför sig. Jag njuter av beskrivningarna, som inte är lika utförliga som Thomas Mann, tack gode Gud, men som är träffande och unika.

Boken utspelar sig som sagt 1974 och en bit in i 1975, under en del av de krisår som följder av Vietnamkriget. Den skildrar hur ras och klass kan forma och förstöra människan, sanning och lögn samt rasmotsättningar och kamp för mänskliga rättigheter i USA. Man kan märka av denna efterkrigstid i boken då Gennas far, hippieadvokaten med liberal attityd, skyller krigets efterföljder på dåvarande president och många hetlevrade diskussioner om politiken uppkommer i hennes familjeliv. Något som får hennes äldre bror att lämna familjen. Hela hippiekänslan, Gennas mor och far, och behandlingen av Minette känns som något som har med kriget att göra, en slug koppling som får sådana som jag, som inte vet särskilt mycket om Vietnamkriget, att engagera sig och använda google flitigt.

Svart flicka vit flicka är även viktig för oss idag, då det är sannolikt att den yngre generationen inte vet hur USA såg ut efter Vietnamkriget och hur befolkningen kände sig. Krig pågår än idag och det är viktigt att man får se hur det kan skada ett folk. Vilka följder ett krig kan ha!

Nu är det minsann dags att öppna boken igen och se hur det hela utspelar sig, och se om boken förtjänar hedersplatsen i min bokhylla!

Sandra Lindgren, SP08J.