Miss aluminiumprodukter 1945

Jahaja. Man måste ju börja någonstans.

Tänk så lite jag visste egentligen, om ikonen Marilyn Monroe. Visst ska man inte ta allt i boken ”Blonde” (skriven av Joyce Carol Oates) för sanning (mycket är ju faktiskt påhittat), men jag visste inte ens att Marilyn Monroe faktiskt inte hette Marilyn Monroe, utan Norma-Jeane Baker. Med andra ord, jag var inte så insatt, har mest sett bilderna när hennes klänning blåser upp i någons sorts fläkt. Hon skrattar och trycker ner den. Barnet och Flickan har jag nu lagt bakom mig för att ta mig an Kvinnan Norma-Jeane, eller som hon numera kallas Marilyn Monroe.

Frågan är om Marilyn var speciellt lycklig. I boken är hennes barndom pest: hennes farsa är okänd, morsan är psykiskt störd och torterar henne genom att bland annat tvinga henne att bada i ett badkar med skållhett vatten och hon har: Just det, ingen. Jag kan inte tänka mig hur det skulle kännas att inte ha någon familj som man kan luta sig mot, att inte ha några syskon att gnabbas med och att det egentligen inte spelar någon roll om man lever eller dör. Ingen verkar ju vilja ha henne, stackars lilla söta Norma-Jeane. I ”Blonde” finns också lite pedovibbar. Norma-Jeanes mamma Gladys verkade inte ha alltför trevliga vänner. Här är ett exempel, när Norma-Jeane är barn och sitter vid pianoflygeln med sin lärare:

Mr Pearce stack lekfullt in sin ormlika tunga i Norma-Jeanes öra.

Ändå går hon runt med den där lilla envisa livsgnistan. Viljan om att inte bli galen som sin mor, att kunna försörja sig själv. Viljan att helt enkelt bli någon. Och eftersom jag känner till Marilyn Monroe (fastän inte så mycket) nästan 50 år efter hennes död, tror jag alla kan hålla med om att hon faktiskt lyckades. Hon fick verkligen kämpa, men hon blev någon. Frågan är vem hon egentligen blev. Ibland tänker jag att hon spelade en roll i en film om sitt liv. Men det var inte hon som regisserade.

Jag inte har läst mer än 262 sidor av denna 862 sidor långa bok, men jag kan helt klart säga att jag gillar Joyce Carol Oates. Struntsamma om vad som är sant och inte. Oates skriver så målande, så beskrivande, så fräckt. Hon är inte rädd för att uttrycka sig, utan mer en kör-mitt-race-typ. Hon producerar böcker efter böcker med ett bekvämt, ibland underligt, men i mitt tycke intressant språk. Ändå menar kritiker att hon ger en osann bild av Marilyn Monroe.

Men vem bryr sig egentligen om sanningen? Vi lever ju alla i lögner, med lögner, kanske t.o.m. av lögner, vad vet jag? Redan i tidig ålder blir vi itutade att storken levererade oss på trappan. Enligt boken levererades döden av ett cykelbud till Marilyn Monroe, så varför skulle inte livet kunna levereras av en stork? Jag har alltid fått höra att man ska använda fantasin. Om man då inte vet hela sanningen, varför hindra sig från att filosofera kring resten och ge sin version om vad som kunde ha hänt? Det är som när vi läste boken Flyga drake av Khaled Hosseini. Jag trodde länge att boken var sann eftersom det kändes som en självbiografi, men visst var den lika bra för det. Att kunna hitta på allt så att det låter verkligt, måste ju vara ett av de högsta betygen man kan få som författare. I en självbiografi har man redan hela storyn.

En av de sakerna jag gillar mest är Oates underliga liknelser som man kan finna i början av boken. Detta diskuterades även i radioprogrammet Bokcirkeln där man undrade över syftet med dem. Som till exempel att hon kände lycka som krossat glas i munnen. Såvida inte jag var en masochist skulle jag inte ha blivit lycklig av krossat glas i munnen. Men det är kanske det Oates menar med den liknelsen; Norma-Jeane var kanske aldrig riktigt lycklig.
Alla dikter som hon har tagit med, de gillar jag. Det är en liten brytelse mot den vanliga traditionella bokformen med vanlig ren och slät text. Dessa är, förutom två rader i sista kapitlet, påhittade av Oates, men passar in bra i textens sammanhang.

När våra hjärtan smälter av kärlek är till och med Änglarna i skyn avundsjuka på oss.

Det är så enkelt men ändå så vackert på något vis. Naivt, men fräckt.

Enligt min vetskap skriver Joyce Carol Oates ofta om olika kvinnoöden. Hon speglar i ”Blonde” ett mansdominerat samhälle, där du som kvinna inte har speciellt mycket att säga till om. Även om det började hända saker runt tiden för 1:a och 2:a världskriget då kvinnor tog anställning när männen krigade, viskades nog bara ordet jämlikhet. Tanken var ändå att kvinnan skulle vara mannens ägodel, laga mat åt honom, städa, tvätta och passa upp på honom efter en tröttsam dag på jobbet. Var han otrogen var det sorgligt, men som kvinna fick man ta det. Om en man våldtog en var det sorgligt, men som kvinna fick man ta det. Var en kvinna otrogen skulle det ha blivit ett himla liv. Se bara på fostermamman till Norma-Jeane, Elsie Pirig. Enligt boken var hon gift med en skitstövel som slog och våldtog henne, men inte kunde hon lämna sin make. Hon tillhörde ju honom. Enda sättet att klara sig som kvinna är att svika sin egen sort, enligt Elsie Pirig.

”Ditt straff om du är kvinna. Och inte tillräckligt älskad”

Förmodligen är några av Joyce Carol Oates egna upplevelser om att vara kvinna i ett mansdominerat samhälle skildrade i boken. Oates föddes nämligen 1938 och har alltså levt samtidigt som Marilyn Monroe, dock är Oates några år yngre. ”Blonde” kom ut 2001 och blev redan tidigt en omtalad bok.

I boken stöter Norma-Jeane på några otäcka typer som tar vad de vill ha som betalning för att de ska hjälpa henne ett steg fram i karriären. En av dem är Mr Z. Hemska gubbe! Fler än en gång kommer jag på mig själv med att tänka: ”Vad skönt att inte jag levde då!” Men kort därefter tänker jag igen: ”Vad skiljer egentligen den första halvan av 1900-talet från idag?” Fortfarande lever vi i ett mansdominerat samhälle, fortfarande betalar en del ett alldeles för högt pris för att komma till toppen och fortfarande finns det skitstövlar som tycker att kvinnor är defekta och är mannens ägodel. Ännu finns föräldralösa barn, ännu sker våldtäkter och ännu går personer under i jakten på att skapa ett namn. Skillnaden är kanske att det faktiskt blir bättre och bättre. Att länder och folk utvecklas och tänker i andra banor, att man har rättigheter och faktiskt vågar bruka dem, att man oftast kan få hjälp, att fler anmäler svin som våldtar så att de kan hamna i fängelse. Men ta bort mobiltelefoner, datorer och bredband, så finns det säkert många likheter med 40–50-talet.

”Varför skulle jag bry mig om det? Det gör jag inte.”

Denna mening upprepas i ”Blonde”, varje gång Norma-Jeanes mamma Gladys inte dyker upp till saker som föräldrar borde närvara vid eller göra, som bröllop, svara på brev, kramas och finnas där. Just att författaren väljer att skriva den meningen tycker jag visar att Norma-Jeane brydde sig väldigt mycket men att hon inte ville visa det. Ofta att man inte skulle bry sig om ens mamma inte kom på ens bröllop.

Trots att ”Blonde” kom ut 2001 på svenska och handlar om 50 år och tidigare känner jag att mycket är aktuellt idag också. Trots att den är 862 sidor tjock vill jag läsa ut den. Det kan bli ont om tid, men jag har nästan aldrig börjat läsa en bok och sedan inte avslutat den. Helhetsintrycket får man först efter slutet och ofta är slutet det mest spännande. Budskapet är också lätt att missa om man bara läser halva boken. Temat här är film och vilken roll man spelar i sitt liv. Det återstår att se hur boken artar sig och vad Oates har med för faktorer kring Marilyns mystiska död.

Jag får väl helt enkelt ta och läsa vidare.
Ciao!