Barnet Norma Jean

Romanen Blonde av författaren Joyce Carol Oates är en världsberömd åttahundrasextiotvå sidor lång bok om celebriteten Marilyn Manroe, som är skriven på ett mycket unikt sätt. Det känns som en biografi där Marilyn, eller hennes egentliga namn Norma Jean Baker, berättar om sitt liv från början till slut. Men det är Oates själv som ger röst för den undergångsdömda stjärnan och ger oss en inblick i ett särpräglat liv där Manroes underliga barndom samt filmindustrin gjort henne till den drömflicka hon är känd för idag.

Joyce Carol Oates är ett namn jag hört talas om förut och är faktiskt en författare jag länge har velat utforska lite mer. Nästan alltid har jag fått höra bra kritik om hennes böcker och att hon skildrar det amerikanska samhället ingående och brett, som tydligen gör att man fastnar i hennes fascinerande skrivsätt. Än så länge har jag inte kommit tillräckligt långt in i verket för att upptäcka detta, men jag förstår redan nu vad många menar. Hon beskriver sina karaktärer i tredje person, men samtidigt tycker jag personligen att det ändå känns som att det är Norma Jean själv som framställer en bild för oss läsare. Möjligtvis kan det bero på de kursiverade små utdragen som förekommer till och från mellan bladen. Vad jag har förstått är det tankar, ofta från Norma Jean, men även från andra utomstående. Jag ser det praktiskt taget som dagboksanteckningar och ibland inskjutna citat från distans.

Ett exempel på Norma Jeans egna tankar:
”Varför svarar mor inte? Tänk om det är far? Eller vet hon att det inte är far, och hur kan hon veta det, om hon nu vet det?”
Eller från distans (ett minne från mamman):
Jag avgudade barnets far. Namnet han talade om för mig existerar inte. Han gav mig 225 dollar och ett telefonnummer för att GÖRA MIG AV MED DET. Är det verkligen jag som är mor till det? Ibland tror jag nästan inte det.

Bara genom att läsa dessa två citat så förstår man att det är någonting som inte står rätt till. Norma Jean älskar att spendera tid med sin mamma, men är samtidigt rädd för henne och vill absolut inte göra henne upprörd. Hennes mormor Della vill egentligen inte släppa iväg henne med mamman, men har i själva verket inte mycket till val. Redan efter några sidor förstår jag att det är något fel på Gladys (mamman), eftersom jag blir otroligt förvirrad när hon ena stunden tycks beundra sitt barn och i nästa veva vilja strypa henne. Det kommer senare fram att hon är psykiskt sjuk och att även droger och liknande har spelat en stor roll för hennes beteende.

Trots att boken ska beskriva de klassiska 30-talet, tycker jag att den känns relativt modern. Det är inga föråldriga ord eller beskrivningar, vilket jag tycker är väldigt bra. Det gör det annars lätt att tappa fokuset och intresset. Den känslan fick jag till exempel när vi läste Buddenbrooks. Dess beskrivningar fick en nästan att smälla igen boken emellanåt för att slippa ta in ”too much information”. I Blonde däremot flyter berättelsen på med bildliga metaforer och scener som gör den bekväm att läsa.

Av det jag har läst, finns det inte så mycket att skriva om kontexten eller budskapet. Allt har hittills utspelat sig i Gladys lägenhet där Norma Jean lever sitt liv innan hennes mamma tas in på sjukhus. Lägenheten beskrivs precis så som jag föreställer mig en fattig lägenhet på 30-talet. Trasiga gröna markiser, fula brandstegar, fläckiga tapeter, smala fönster, två gasplattor i ett trångt kök och så vidare. Det känns på något sätt ganska smutsigt, men ändock traditionsrikt och förstklassigt. Måhända att det är en individuell uppfattning, men 30-talet upplever jag själv som elegant och mycket mer artigt än dagens samhälle.

Slutligen, anser jag att Blonde är en bra titel för boken. Det kännetecknar Marilyn Manroe och är ett enkelt namn på en mycket inflytelserik och känslofull bok.