Mörkt Vatten

Jag ska börja med att säga att Joyce Carol Oates sätt att skriva inte är någonting jag uppskattar. Att ha en mening med mycket få kommatecken på tre hela sidor stör jag mig faktiskt på. Det hade ändå varit okej om man inte skrivit den i talspråk med många utropstecken eller frågetecken mitt i mening, där den sedan fortsätter utan stor bokstav efteråt.
”(…) nej, det var dörren och en del av taket som tryckts ner över henne, eller hade hon hamnat uppochner? vräkts mot högra sidan? och vad var upp? och var fanns taket? och var fanns luften? tyngden av hans kropp som och hade vräkts mot henne medan han kämpade(…)”
Nu kan jag tänka mig att många säger att ”Detta är ju konst, helt otroligt Fredrik!”. Men jag kan faktiskt inte se det otroliga i det hela. Varför skriva på detta sätt när man kan formulera om det? Jag förstår det faktiskt inte alls, utan ser det endast som en störning när jag sitter och läser boken.

Själva historien uppskattar jag däremot. Hur hon på ett sätt lurar läsaren hela berättelsen igenom. Det är den fjärde juli, USA:s nationaldag, och detta ska Kelly Kellehers fira hemma hos sin vän Buffy ute på en ö. Där träffar hon en nyskild senator som hon skrivit sin examensuppsats om, och den båda fattar ett visst tycke för varandra. Hon väljer sedan att följa med senatorn mot fastlandet tidigare än planerat. Alkoholpåverkad kör senatorn av vägen, ner i en flod, och det är där som historien tar vid.

Berättelsen är tagen från en verklig händelse från 1969, där senatorn Edward Kennedy tappade kontrollen över sin bil, i vilken även hans sekreterare satt. Kennedy själv lyckades ta sig ut, medan kvinnan drunknade. Man får följa Kelly Kellehers tankar (hon ersätter sekreteraren i den verkligen händelsen).

I perioder avslutar hon stycken och kapitel med samma mening eller ord. I den sista delen av boken regerar uttrycket ”Medan det mörka vattnet fyllde hennes lungor och hon dog.”
Detta tycker jag är en mycket bra detalj som förstärker boken och man påminns under hela historiens gång att även om det till synes verkar bli en perfekt följd för Kelly kommer det gå helt fel.

Först fick jag intrycket av att senatorn, som aldrig nämns vid namn, var en man som var ganska självupptagen och utnyttjade Kelly Kelleher. Men under historiens gång ändras bilden av honom, man förstår att han är en mycket social kompetent människa som uppriktigt tycker om flickan som säkert är hälften så gammal som han själv. Dessutom får man ta del av Kellys syn på sin tid nere under vattnet, där hon är helt övertygad om att senatorn verkligen försöker hjälpa henne att komma ut. Men plötsligt ett par sidor från slutet får man veta att han egentligen tar sig bort från bilen, ringer sin vän och skyller hela olyckan på Kelly istället. Han tänker rädda sitt eget skinn och karriär.

Med denna snabba vänding tror jag att Joyce Carol Oates vill visa att alla människor egentligen bryr sig mest om sig själva och deras liv. Hur man ändå vill föreställa sig hur människor är goda innerst inne, men där råder egoism. Detta tror jag också kan vara lite av budskapet i boken, att man vill sitt eget bästa i alla lägen, speciellt i krissituationer i livet.

Att boken inte utspelar sig i kronologisk ordning gör att man får pussla lite själv som läsare, vilket är ett mycket lyckat sätt att föra historien framåt. Samma skeende på festen hemma hos Buffy kan beskrivas ett par gånger här och var i historien med andra ord och vinklar, där man också får veta någon mer detalj för varje gång.

Motivet med boken tycker jag är just döden. Kelly Kelleher reflekterar mycket över döden när hon är instängd i bilen, och plötsligt i slutet av boken kommer en redogörelse om olika dödsstraff som praktiseras i USA. Om hur de är menade att vara humana, men att de egentligen är fruktansvärda och helt fel. Man får också en förklaring att Kelly ser dödsstraff endast som godtyckliga mord som begås i statens namn. I slutet dömer också senatorn Kelly till döden för att ha en fortsatt framgångsrik karriär.

Fredrik Ekberg
Sp08J

När strävan för jämlikhet spårar ur

Sitter med en bok som ingen annan i min klass valt att läsa, högst förståeligt eftersom Joyce Carol Oates utgivit 48 böcker varav min bok, Foxfire- en tjejligas hemlighet, är hennes tjugonde verk, publicerad år 1994. Boken är relativt okänd och försvinner bland författarinnans långa rad av publicerade verk, Foxfire känns mer som en bok vilken har funktionen att fylla ut den professionella författarens egen meritlista. Men jag såg den. Antar att jag fastnade för bokens framsida, en flicka med en blick som genomborrar, ser ut som hon varit med om mycket tragiskt. Jag kände med henne och bläddrade omedelbart till den första sidan och fastnade. Tänk vad mycket ett omslag på en bok påverkar, hade boken varit utan bild eller med någon halvsjaskig illustration hade jag stirrat, fnyst och snabbt lagt den åt sidan.

Foxfire är en kriminell men till början oskyldig liga som grundades av fyra unga tonårsflickor under 50-talet. De var alla ärrade av livets orättvisa, nedtryckta och krossade av onda människor, i detta fall av män. ”Tillsammans är vi starkast” påstod de och gängmedlemmarna agerade superlim åt varandra så att de alla skulle kunna lappa ihop sina röriga och sorgsna inre. Hämnden var ljuv, det som en gång tagits ifrån dem skulle åter igen bli deras. Segerns sötma skulle också få nå deras läppar. Foxfire skapades för ett enda syfte; att hämnas på de manfolk som nedvärderat, förnedrat, bringat rädsla och försatt flickor i situationer där de varit oförmögna att kunna försvara sig själva. Anledningen till att gruppen varade så länge var inte för deras starka åsikter utan för att de tillsammans var en familj med villkorslös kärlek. Kärleken som saknades under deras tuffa uppväxt.

”Skvallra aldrig Maddy-Monkey, varnade de mig, det betyder Döden om du skvallrar för nån av Dom där, men nu efter alla dessa år tänker jag skvallra, för vem kan väl hindra mig?”

Boken är skriven i jag-form där man får följa Maddy, en av de fyra som från början startade Foxfire. I gruppen var hon utnämnd som deras egen dokumenterare, klädde de brottsliga dåd som utfördes i ord. Men ibland rör Oates elakt till det för sina läsare. Helt plötsligt skriver hon stycken som om boken är skriven i tredje person, berättaren är då allsmäktig, ser och vet allt. Till och med vår berättare skrivs då i tredje person. Boken i sig handlar om när Maddy, åtskilliga år efter sitt medverkande i gruppen, väljer att visa den nakna och sanna historien om tjejligan.

Halva boken blev snabbt utläst. Jag drogs in i bokens händelseförlopp på en överraskande kort tid. Chockerande, med tanke på hur mycket missnöje man har fått höra från bland annat deltagarna i kulturradios bokcirkel och klasskompisarna gällande en av Oates mest omtalade böcker; Blonde. Att en och samma författare kan skriva på ett så pass varierande sätt är faktiskt riktigt skickligt. Det förvånar mig att hon fått väldigt mycket publicitet gällande sina utgivna böcker men inte vunnit något pris för sitt skrivande. Vad är det som saknas? Vad är det som gör en bok värd ett pris? Uppenbarligen har ju väldigt många människor fattat tycke för hennes böcker och hennes namn känner de flesta litteraturkännare till. Även jag fastän jag inte har läst någon av hennes böcker tidigare.

Trots hennes allt för långa och överanalyserade meningar finner jag budskapet ganska enkelt. Joyce Carol Oates skildrar ett budskap, och låter det bli som sitt eget tema, lite av en röd tråd i många av sina böcker. Kvinnoöden med livskriser, en flicka som trotsar och som tillslut står upp och säger ifrån i ett mansdominerade samhälle.

I detta fall är det väldigt unga flickor som blankt trotsar könsdiskrimineringen och vägrar acceptera samhällets oskrivna men tydliga regler. Foxfire blir personlig för mig, slagkraftig just för flickornas unga ålder som jag kan relatera till. En önskan om att kunna stå upp i de lägen då man känner att man onekligen blivit orättvist behandlad slås emot mig då jag läser boken.

Joyce Carol Oates har lyckats att skriva en tidlös bok där hon lyckas beskriva en vanlig människas längtande efter acceptans i värld där man måste slå hårt mot hårt.
Dock inser jag direkt att strävandet efter jämlikhet går alldeles för långt. Flickorna inser snabbt att de också kan få makt istället för bara respekten de sökt. Gränsen däremellan är hårfin och inte svår att gå över. Men att hantera makt rätt kräver erfarenhet och förmågan att kunna ta ansvar, vilket tjejerna saknar. Efter endast tre uppror mot några av de mansgrisar som behandlat flickorna illa blir Legs, ledaren i Foxfire, plötsligt avstängd från sin skola. Orsaken var att hon knivhögg en grupp killar som gett sig på en av Foxfires medlemmar på skolgården. Detta tyder starkt på att tjejligan tror att våld numera är lösningen på allt.

”Det var mellan tretton och sjutton års ålder som jag tillhörde foxfire och foxfire gjorde de åren heliga. Åtminstone fram till de sista månaderna.”

Så beskriver Maddy sina år med Foxfire redan på bokens första sida. Dessa två meningar får mig att vilja läsa klart boken, främst den sista meningen oh jag läser mig igenom kapitlen för att tillslut kunna få en insikt på vad den där sista meningen i citatet verkligen innebär.

Miss aluminiumprodukter 1945

Jahaja. Man måste ju börja någonstans.

Tänk så lite jag visste egentligen, om ikonen Marilyn Monroe. Visst ska man inte ta allt i boken ”Blonde” (skriven av Joyce Carol Oates) för sanning (mycket är ju faktiskt påhittat), men jag visste inte ens att Marilyn Monroe faktiskt inte hette Marilyn Monroe, utan Norma-Jeane Baker. Med andra ord, jag var inte så insatt, har mest sett bilderna när hennes klänning blåser upp i någons sorts fläkt. Hon skrattar och trycker ner den. Barnet och Flickan har jag nu lagt bakom mig för att ta mig an Kvinnan Norma-Jeane, eller som hon numera kallas Marilyn Monroe.

Frågan är om Marilyn var speciellt lycklig. I boken är hennes barndom pest: hennes farsa är okänd, morsan är psykiskt störd och torterar henne genom att bland annat tvinga henne att bada i ett badkar med skållhett vatten och hon har: Just det, ingen. Jag kan inte tänka mig hur det skulle kännas att inte ha någon familj som man kan luta sig mot, att inte ha några syskon att gnabbas med och att det egentligen inte spelar någon roll om man lever eller dör. Ingen verkar ju vilja ha henne, stackars lilla söta Norma-Jeane. I ”Blonde” finns också lite pedovibbar. Norma-Jeanes mamma Gladys verkade inte ha alltför trevliga vänner. Här är ett exempel, när Norma-Jeane är barn och sitter vid pianoflygeln med sin lärare:

Mr Pearce stack lekfullt in sin ormlika tunga i Norma-Jeanes öra.

Ändå går hon runt med den där lilla envisa livsgnistan. Viljan om att inte bli galen som sin mor, att kunna försörja sig själv. Viljan att helt enkelt bli någon. Och eftersom jag känner till Marilyn Monroe (fastän inte så mycket) nästan 50 år efter hennes död, tror jag alla kan hålla med om att hon faktiskt lyckades. Hon fick verkligen kämpa, men hon blev någon. Frågan är vem hon egentligen blev. Ibland tänker jag att hon spelade en roll i en film om sitt liv. Men det var inte hon som regisserade.

Jag inte har läst mer än 262 sidor av denna 862 sidor långa bok, men jag kan helt klart säga att jag gillar Joyce Carol Oates. Struntsamma om vad som är sant och inte. Oates skriver så målande, så beskrivande, så fräckt. Hon är inte rädd för att uttrycka sig, utan mer en kör-mitt-race-typ. Hon producerar böcker efter böcker med ett bekvämt, ibland underligt, men i mitt tycke intressant språk. Ändå menar kritiker att hon ger en osann bild av Marilyn Monroe.

Men vem bryr sig egentligen om sanningen? Vi lever ju alla i lögner, med lögner, kanske t.o.m. av lögner, vad vet jag? Redan i tidig ålder blir vi itutade att storken levererade oss på trappan. Enligt boken levererades döden av ett cykelbud till Marilyn Monroe, så varför skulle inte livet kunna levereras av en stork? Jag har alltid fått höra att man ska använda fantasin. Om man då inte vet hela sanningen, varför hindra sig från att filosofera kring resten och ge sin version om vad som kunde ha hänt? Det är som när vi läste boken Flyga drake av Khaled Hosseini. Jag trodde länge att boken var sann eftersom det kändes som en självbiografi, men visst var den lika bra för det. Att kunna hitta på allt så att det låter verkligt, måste ju vara ett av de högsta betygen man kan få som författare. I en självbiografi har man redan hela storyn.

En av de sakerna jag gillar mest är Oates underliga liknelser som man kan finna i början av boken. Detta diskuterades även i radioprogrammet Bokcirkeln där man undrade över syftet med dem. Som till exempel att hon kände lycka som krossat glas i munnen. Såvida inte jag var en masochist skulle jag inte ha blivit lycklig av krossat glas i munnen. Men det är kanske det Oates menar med den liknelsen; Norma-Jeane var kanske aldrig riktigt lycklig.
Alla dikter som hon har tagit med, de gillar jag. Det är en liten brytelse mot den vanliga traditionella bokformen med vanlig ren och slät text. Dessa är, förutom två rader i sista kapitlet, påhittade av Oates, men passar in bra i textens sammanhang.

När våra hjärtan smälter av kärlek är till och med Änglarna i skyn avundsjuka på oss.

Det är så enkelt men ändå så vackert på något vis. Naivt, men fräckt.

Enligt min vetskap skriver Joyce Carol Oates ofta om olika kvinnoöden. Hon speglar i ”Blonde” ett mansdominerat samhälle, där du som kvinna inte har speciellt mycket att säga till om. Även om det började hända saker runt tiden för 1:a och 2:a världskriget då kvinnor tog anställning när männen krigade, viskades nog bara ordet jämlikhet. Tanken var ändå att kvinnan skulle vara mannens ägodel, laga mat åt honom, städa, tvätta och passa upp på honom efter en tröttsam dag på jobbet. Var han otrogen var det sorgligt, men som kvinna fick man ta det. Om en man våldtog en var det sorgligt, men som kvinna fick man ta det. Var en kvinna otrogen skulle det ha blivit ett himla liv. Se bara på fostermamman till Norma-Jeane, Elsie Pirig. Enligt boken var hon gift med en skitstövel som slog och våldtog henne, men inte kunde hon lämna sin make. Hon tillhörde ju honom. Enda sättet att klara sig som kvinna är att svika sin egen sort, enligt Elsie Pirig.

”Ditt straff om du är kvinna. Och inte tillräckligt älskad”

Förmodligen är några av Joyce Carol Oates egna upplevelser om att vara kvinna i ett mansdominerat samhälle skildrade i boken. Oates föddes nämligen 1938 och har alltså levt samtidigt som Marilyn Monroe, dock är Oates några år yngre. ”Blonde” kom ut 2001 och blev redan tidigt en omtalad bok.

I boken stöter Norma-Jeane på några otäcka typer som tar vad de vill ha som betalning för att de ska hjälpa henne ett steg fram i karriären. En av dem är Mr Z. Hemska gubbe! Fler än en gång kommer jag på mig själv med att tänka: ”Vad skönt att inte jag levde då!” Men kort därefter tänker jag igen: ”Vad skiljer egentligen den första halvan av 1900-talet från idag?” Fortfarande lever vi i ett mansdominerat samhälle, fortfarande betalar en del ett alldeles för högt pris för att komma till toppen och fortfarande finns det skitstövlar som tycker att kvinnor är defekta och är mannens ägodel. Ännu finns föräldralösa barn, ännu sker våldtäkter och ännu går personer under i jakten på att skapa ett namn. Skillnaden är kanske att det faktiskt blir bättre och bättre. Att länder och folk utvecklas och tänker i andra banor, att man har rättigheter och faktiskt vågar bruka dem, att man oftast kan få hjälp, att fler anmäler svin som våldtar så att de kan hamna i fängelse. Men ta bort mobiltelefoner, datorer och bredband, så finns det säkert många likheter med 40–50-talet.

”Varför skulle jag bry mig om det? Det gör jag inte.”

Denna mening upprepas i ”Blonde”, varje gång Norma-Jeanes mamma Gladys inte dyker upp till saker som föräldrar borde närvara vid eller göra, som bröllop, svara på brev, kramas och finnas där. Just att författaren väljer att skriva den meningen tycker jag visar att Norma-Jeane brydde sig väldigt mycket men att hon inte ville visa det. Ofta att man inte skulle bry sig om ens mamma inte kom på ens bröllop.

Trots att ”Blonde” kom ut 2001 på svenska och handlar om 50 år och tidigare känner jag att mycket är aktuellt idag också. Trots att den är 862 sidor tjock vill jag läsa ut den. Det kan bli ont om tid, men jag har nästan aldrig börjat läsa en bok och sedan inte avslutat den. Helhetsintrycket får man först efter slutet och ofta är slutet det mest spännande. Budskapet är också lätt att missa om man bara läser halva boken. Temat här är film och vilken roll man spelar i sitt liv. Det återstår att se hur boken artar sig och vad Oates har med för faktorer kring Marilyns mystiska död.

Jag får väl helt enkelt ta och läsa vidare.
Ciao!

Ett vackert porträtt av en odödlig legend

“Blond” är ett 850 sidor långt mästervärk skrivet av den amerikanska författarinnan Joyce Carol Oates. De är en fiktiv biografi om myten, legenden och sexsymbolen Marilyn Monroe. “Blond” är alltså ingen vanligt biografi, utan en roman där det mesta i boken är påhittat - vilket Oates tydliggör i romanens förord. Romanen är dock baserad på händelser tagna ur Marilyn Monroes liv vilket ibland kan vara något förvirrande. Under läsningens gång har det även hänt att jag irriterat mig lite på att inte veta vad som verkligen har hänt, och vad som är taget ur Oates fantasi. Men det gör dock inte “Blond” mindre intressant som roman. Joyce Carol Oates, som förövrigt är oerhört påläst i ämnet, ger sin syn på hur det skulle kunna ha gått till och det ser jag inget fel i. “Blond” känns mycket verklighetstrogen och är definitivt en roman som är svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa.

I “Blond” får vi alltså följa Norma Jean Baker, senare Marilyn Monroe, under hela hennes liv. Jag har nu läst ungefär en tredjedel av boken och har tagit mig igenom Monroes uppväxt och liv som gift kvinna. Den lilla flickan Norma Jean Baker har blivit pinuppan och modellen Marilyn Monroe. Och hennes väg dit har varit kantad av bekymmer. Norma Jeans första år i livet tar hennes mormor Della hand om henne, eftersom hennes mamma Gladys inte är kapabel till det. Gladys är tablettmissbrukare och en väldigt speciell människa. Hon tycks hysa en slags hatkärlek till sin dotter Norma, men är inte särskilt angelägen om att ta hand om henne. Någon far finns inte, bara ett fotografi av en man som Gladys en dag visar för sin dotter, och som för alltid ska etsa sig fast i hennes minne. Norma Jean kommer att tänka mycket på sin far under sin uppväxt och beskyller ofta sig själv för den okända faderns frånvaro: Om jag varit tillräckligt söt skulle min far ha kommit och hämtat mig.

När Normas mormor Della dör blir Norma Jean förflyttad till ett barnhem där hon vantrivs, trots att hon så småningom lyckas få vänner. Norma Jean är en mycket blyg flicka och blir kallad “Musen” av vännerna på barnhemmet. När Norma Jean kommit upp i tidiga tonåren blir hon till slut adopterad av ett par vid namn Warren och Elise vilka hon genast fäster sig vid. Vid denna tid i hennes liv har hennes kropp börjat utvecklas och Norma Jean upptäcker snart att hon har ett mycket fördelaktigt utseende. Män i alla åldrar ger henne trånande blickar, till Elises förfäran är hennes man Warren inget undantag. Elise ser bara en lösning på problemet och bestämmer att Norma Jean måste gifta sig. Detta ser Norma Jean som ett stort svek som väcker mycket oro och rädsla hos henne: Tant Elise, jag älskar dig, skicka inte iväg mig. Men Elise har bestämt sig och16 år gammal gifter Norma Jean sig med Bucky. Till en början är hon mycket lycklig, äntligen får hon den kärlek och trygghet som hon saknat i hela sitt liv.

Boken utspelar sig i Hollywood, USA under mitten av 1900-talet. Under Norma Jeans tidiga år i livet, 1930-talet, har den ekonomiska krisen drabbat USA. Det är dock ingenting som jag har märkt av särksilt mycket i boken. När Norma Jean kommit upp i de senare tonåren har Andra Världskriget börjat. Partriotismen i USA flödar och många amerikanska män skickas ut i kriget för att stödja sitt hemland. När Norma Jeans man Bucky tar värvning blir hon lämnad ensam. Liksom många andra kvinnor tvingas Norma Jean börja arbeta för att kunna försörja sig. Kriget förändrade mycket, innan dess var det en självklarhet att kvinnan tog hand om hushållet och att mannen arbetade. Kvinnosynen var också helt annorlunda än idag, kvinnan är snarare ett bihang till mannen än en egen individ.

Kriget blir slutet på Norma Jeans äktenskap med Bucky. Efter att hon jobbat en tid på en fabrik blir hon upptäckt att en man vid namn Otto Öse. Och det blir början på hennes karriär som omslagsflicka. Norma Jean Baker blir Marilyn Monroe och i takt med att hennes bruna hår blir allt blondare, blir bilderna allt mer lättklädda. Marilyn Monroe känner sig för första gången i sitt liv självständig vilket ger henne en enorm tillfredställelse. Under hela sin uppväxt har hon drömt om att bli en del av filmvärldens Hollywood, och nu är hennes dröm närmare än någonsin.

Joyce Carol Oates är en lysande författarinna som har varit oerhört produktiv sedan hennes debut 1959. Hon har ett mycket bra språk och använder sig ofta av långa och utförliga meningar. Oates lämnar inte mycket till fantasin, utan beskriver allt i minsta detalj. Detta kanske kan tänkas göra läsningen trög, men så tycker jag verkligen inte är fallet. Varje mening känns genomtänkt och välplacerad, vilket snarare gör läsningen mycket underhållande och behaglig. Titt som tätt skriver hon meningar i kursiv stil, som oftast ska representera Marilyns tankar. Det förstärker känslan av att boken verkligen är om Marilyn Monroe och inte alls fiktion. Än så länge tycker jag att “Blond” är en lysande roman och jag ser fram emot att fortsätta läsa om yrkeskvinnan, poeten och ikonen Marilyn Monroe.


Agnes Hedin SP08J

Ett oskyldigt barn

Joyce Carol Oates är en världskänd, amerikansk författare som har varit mycket produktiv under åren. Hon är född Lockport i den nordvästra delen av delstaten New York. Och under hennes skolår var hon alltid ambitiös och utmärkte sig på ett enastående sätt, något jag uppfattar hängt med henne hela livet. Redan vid fjorton års ålder började hon skriva sina egna berättelser på en skrivmaskin och har sedan dess fortsatt sitt skapande. Joyce Carol Oates har skrivit noveller, romaner, pjäser, lyrik och fakta. En bok som har blivit hyllad är Blonde och det är den boken jag under några veckor ska ta mig igenom.

Blonde, en mycket sorgsen tolkning om Marlyn Monroes liv. Författaren till detta mästerverk är Joyce Carol Oates som skrev denna romanen 2000. Boken skildrar ett barns förfärliga barndom och en mammas syn på sin dotter- en söndersliten relation mellan dessa två individer. Ja, för deras band till varandra är allt annat än bra. Tillsammans lever Norma Jeane Baker, senare kallad Marlyn Monroe, och Glady i en smutsig lägenhet i Hollywood. Min uppfattning är att Glady både älskar och hatar sitt barn, men framförallt är hon mycket missnöjd med sig själv. Hon lyckas inte hitta en fadergestalt åt Norma, hon missbrukar tabletter och måste ständigt kämpa för att få sin vilja igenom. Denna pressen som modern känner upplever jag går ut över dottern- Glady är ingen bra förälder. Hon vill inte att Norma ska röra vid henne för att det äcklar henne. ”Rör mig inte, förbaskade unge. Du vet att jag inte står ut med det”, sa Glady till Norma efter Dellas död, mormodern till Norma. Detta får mig att tänka tillbaka på en bok jag läste för ungefär en månad sedan, I en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén. I den här boken skildras också ett ”onormalt” moderskap, där modern hellre stöter bort, än att förenas. Dessutom skadar hon sitt barn fysiskt och psykiskt- något som resulterar till att Norma är osäker och sårbar. Det förekom ett stycke i boken då Glady badar Norma i skollhett vatten- fysisk smärta. Förklaringen var att ljummet vatten inte löser upp smuts på samma sätt. Detta leder till att Normas förtroende för sin mor försvinner och nyckeln i alla relationer är tilliten för varandra, något Glady förstör successivt under en period. Samtidigt är det svårt att sätta fingret på Gladys personlighet när hon ”proppar” i sig massa tabletter som gör henne till en annan person.

Hon väntar, men inget händer.
När Norma var väldigt liten bodde hon hos sin mormor. Där fick hon den kärleken hon behövde och lite till. Olyckligtvis försvann kärleken fort. När Della låg på toalettgolvet och väntade på liemannen sa hon en mening till Norma som berörde mig väldigt mycket. Citatet lyder: ”Gud välsigne dig, mitt barn. Jag älskar dig”. Det var första gången det högg till i bröstet på mig. Och det var efter detta som Norma fick flytta till sin mor. Hon fick för första gången se ett fotografi på sin far och det var då hon började vänta, vänta på att han skulle ta henne ifrån ”helvetet” eller att bli en del av familjen. I boken skriker Norma efter hjälp, men hon kan ändå inte sluta hoppas på att Glady någon gång ska börja älska henne. Hon lyder och försöker vara sin mor tillags, men detta kom att ändra sig när hon blev äldre. Hon började ifrågasätta hur hon blev behandlad och fick egna värderingar om saker. När hennes mor hamnar på psyk för schizofreni hamnade hon på barnhem, vilket blev en rejäl omställning för henne. ”Om jag hade varit tillräckligt söt skulle min far ha kommit och hämtat mig”, ”Hon kommer aldrig att komma, hon har övergett mig, jag hatar henne”. Dessa två citat beskriver hur ett litet barn desperat hoppas på att någon ska ta henne ifrån det där stället, men också om hur hennes hopp raseras. Ingen skulle komma, det var vad hon trodde. Känslan av att veta att man är övergiven och att man, som liten, ska ta ansvar och klara sig själv måste vara fruktansvärt. Man är som en liten fågelunge, man har inte lärt sig att flyga och har ingen erfarenhet om livet.

Tre gånger försökte hon bli bortadopterad av familjer som faktiskt ville ha henne, men Glady vägrade skriva på papper och ansåg att Norma hade en mor vid liv och att hon kunde ta hand om henne. Detta tycker jag var oerhört själviskt handlat av modern och att hon istället borde gottgöra Norma för allt ont hon ställt till med.
När hon väl får det bra.

1938 lyckas hon äntligen få en fosterfamilj, herr och fru Pirig. Än en gång vakade oturen, likt ett åskmoln, över Normas huvud. Pirig ville gifta bort henne- bli av med henne. Anledningen till detta var på grund av att Warren Pirig tittar och ser Norma, vanligtvis brukade han inte titta på människor. Detta ledde till svartsjuka och Elise Pirig trodde att den lilla flickan skulle ta hennes man ifrån henne. ”Det är männens värld, och om en kvinna ska överleva måste hon svika sin egen sort”. Att gifta bort Norma Jeane skulle bli lösningen på problemet ansåg Elise. Och Elise lyckades också övertala Norma. Något jag reflekterat över är att när det väl händer Norma något bra måste något värre inträffa- det är som att hon inte får vara lycklig. Dock hade i alla fall en sten lossnat från hennes hjärta och det var att hon hade börjat glömma Glady. Norma beskriver det såhär: ”Giftet är borta och jag är lycklig igen. Så lycklig.”

Mitt första intryck av den här tjocka boken var att jag skulle få det svårt att ta mig igenom den. Men när jag väl började läsa och det handlade om döden och när man förstod att den här boken inte kommer vara slut förrän Marlyn Monroe dör blev jag intresserad. Hon har trots allt varit en förebild för många och har ett fruktansvärt mystiskt liv. Att jag skulle få läsa den här romanen, var näsan som en ära.

Språket Joyce Carol Oates använder är mycket genomtänkt. Det är nästan som en balansgång mellan talspråk och formellt. Detta gör att man kan ta del av precis allting, utan att behöva slå upp några svåra ord. Genom långa meningar och långa stycken skapar hon en stämning runt Norma som är kaotisk. Hon är träffsäker och skicklig när hon skildrar en tillvaro då ingen bryr sig. Ingen bryr sig om Norma Jeane Baker, som av vissenhet och rädsla ber om att få någon som älskar henne. Ingen hade brytt sig om hon en dag försvann och aldrig mer kom tillbaka. Ingen ser henne.

Berättarperspektivet är en utomstående berättare, men vissa meningar, som är kursiverade, är någon annan karaktärs tankar, oftast Normas. Det är snyggt att Carol Oates blandat detta eftersom att det skapar en mer trovärdig bild. Men vad är det mer som gör detta verk till så trovärdigt? Jo, Joyce Carol Oates brukar ofta, i sina verk, använda sig av romantisk-realistiska, traditionella skolan, där individers desillusioner och relationer, samt samhällsskildringarna av sin samtids USA. Romantisk- realistiska kännetecken är att det är en mycket verklighetstrogen och man sätter in människor i det vardagliga livet, vilket visas oerhört tydligt i den här romanen. Sedan tycker jag att det är väldigt intressant att Joyce Carol Oates skildrar USAs historia och gör det till ett egenberättande verk.

Blonde utspelar sig under under mitten av 1900-talet, det vill säga under andra världskriget. Men varför är det så viktigt att dagens människor tar del av en sådant här verk? Jo, det finns många förklaringar kring den frågan. För det första anser jag att den här boken skildrar en legends liv, vilket är mycket intressant att få läsa om. Men jag tycker också att det är viktigt att tänka över hur mycket vårt samhälle har förändrats under många år. I boken förekommer det inte någon jämställdhet mellan män och kvinnor. Kvinnor ska ta hand om hemmet och se till att passa upp sin make i vått och torrt. Männen bidrar till den ekonomiska försörjningen, kvinnor har inga rättigheter, männen har sina fruar som ”slavar”. Norma Jeane Baker vill skaffa ett arbete och ha möjlighet att utvecklas som person, precis som hennes man. Men han anser inte att kvinnor ska arbeta och det var så det var på den tiden. Idag har vi en mer liberal och humanistisk syn på detta då det är en självklarhet att kvinnor ska ha samma rättigheter och vi strävar efter att få jämställdhet. Ändå kan man inte säga att vi har full jämställdhet eftersom att männen fortfarande har lättare att få ett arbete, att övertyga människor m.m. Men det har fortfarande skett en stor förändring som är viktig att poängtera. Dagens syn på kvinnor är mycket bättre än var den var på den tiden.

Sedan tycker jag att den här boken skildrar andra världskriget ur ett häftigt perspektiv, ur en legends synvinkel. Man har läst oerhört mycket om just detta kriget i skolan, men jag har ändå lärt mig en sak jag aldrig funderat över förut. När männen gick ut i kriget fick kvinnorna chansen att ta över deras arbeten, vilket ledde till att man fick chansen att se att kvinnor kan arbeta dem också. Detta må kanske vara början på denna efterlängtade jämställdhet. Dock fick kvinnorna kämpa mycket hårdare än männen för att övertyga att dem duger, och jag vågar påstå att det fortfarande lever kvar i dagens samhälle. Sedan kan man inte skylla på bara männen heller för som människa har man en egen vilja och man behöver inte anpassa sig eller acceptera att bli underrankad om man inte vill. Dock är det självklart att detta levnadsätt är svårt att bryta, men jag tror att dåtidens kvinnor innerst inne ansåg att dem diskriminerades, för annars hade vi inte fått denna utveckling som vi fått.

Något som inte förändrats mycket sedan den tiden är att man delar in människor i fack beroende på status, arbete, klädstil, kön, förmögenhet m.m. Det visas tydligt när Norma Jeane Baker ska få ett modelljobb. Männen säger att hon ser slampig ut och att hon mer eller mindre är lättfotad. Visst, Norma var flörtig av sig och klädde sig annorlunda i jämförelse med andra kvinnor, men det anser inte jag är slampigt, utan modigt. Detta visar tydligt hur man som människa delas in i olika fack, vilket är skrämmande. Det värsta är att det fortfarande lever kvar i dagens samhälle och jag tror inte att går att få bort. För alla människor har fördomar, alla människor har olika förutsättningar att klara sig m.m. och därför kommer det aldrig att försvinna.

Så ja, den här romanen är mycket relevant för vår tid eftersom att den påminner om en jobbig period i människans liv som är värd att minnas, och om hur snabbt förändringen skedde.

Djuriska känslor och identiteskris 1975

”Besatthet och kärlek kan ibland vara snarlika” sa en gång min kloka vän till mig. Faktum är att just detta, nästan absurda, citat beskriver Joyce Carol Oates ”Djur” perfekt. Kortromanen är skriven ur huvudkaraktären Gillans synvinkel. Året är 1975. Den unga kvinnan går på Heath Cottage University där hennes liv tagit en ny vändning, från ungdom till kvinna. Innan var hon en vilsen och osäker människa som pressade sig själv till att göra vad hennes omgivning bad om. När drömmarna om att komma med i OS, samt att bli mammas söta dotter hade krossats kom universitetet som en räddare i nöden. Innanför gränserna av hennes skola lever hon ett liv med tolv andra kvinnor som bor tillsammans i ett alarmhärjat inneboende. För samhället anslutet runt universitetet är litet men händelserikt. Antingen är det någon bland dem alla som döljer något, eller så utlöser brandalarmet sig själv på nätterna. Antingen är det bara människorna i byn som har konstiga åsikter, eller så är det konstnärshustrun Dorcas som fört in sexuella djuranspelningar till konstmuseet. Det är så att Gillian lever i ett litet samhälle där många sjuka saker runt omkring sker. Kanske inte en vanlig by trots allt?


I samband med Gillians start på Heath Cottage träffade hon sin professor Mr. Harrow vilket snart härledde till kärlek och besatthet. På sidan 48 beskriver Carol Oates relationen mellan dessa:

Mitt hjärta bankade så hårt att jag knappt kunde andas. Alla andra i seminariegruppen hade talat med Mr Harrow på hans arbetsrum, mer än en gång. Ibland såg man flickor köa i korridoren utanför, vissa sittande på golvet; Mr Harrow hade många elever som följde en annan kurs, i 1900-talets modernism. Ändå tordes jag aldrig gå in i det där rummet. Det kändes nästan skrämmande att vara i hans närhet. Jag var livrädd för att han efter bara en hastig blick skulle förstå att jag avgudade honom.


Sättet Oates skriver på bidrar till att mycket fakta och bakgrund till historien avslöjas fort. Det är lätt att komma in i Gillians tankar och hur händelseförloppet sett ut tidigare i huvudkaraktärens liv. Att Gillian haft en dålig uppväxt förstår man snabbt. Kanske är det just därför hon ägnar sig åt att smyga runt i buskarna runt sin lärares hem? En eftermiddag avvisar hon allt annat och följer efter konstnären Dorcas, Mr. Harrows hustru. Historien bakom dessas relation sprids som rykten på universitetet. Många flickor hoppas på att någon gång få vara ensamma med mannen och hans hustru i fråga, men Gillian tar det till en högre nivå; kreativiteten flödar när hon smider planer för att ta sig in i Harrows liv. Ändå är steget långt till att faktiskt erkänna sina känslor eller överhuvudtaget våga gå in på hans kontor.


Författaren och ”den ständige nobelpriskandidaten” Joyce Carol Oates föddes den 16 juni 1938 i ett litet samhälle i delstaten New York. Texterna hon skrivit är många och många rör samhällsproblem som debatteras genom historier som beskrivs på djupet. Språket i hennes texter är precist och otroligt välskrivet där informationen lindas om vartannat på ett enormt skickligt sätt. Det är aldrig tråkigt att läsa ”Djur” eftersom meningarna och styckena hänger ihop med varandra på ett så undermedvetet och felfritt sätt; ibland kan jag vakna upp ur trans och förundras över hur långt jag läst.


Ska jag jämföra huvudkaraktären Gillian som person i ”Djur” ser jag en ung och osäker flicka framför mig som är beredd att förändra sig för att bli accepterad av sin omgivning. Efter att ha lyssnat på första och andra avsnitten av ”Bokcirkeln” på P1 där Joyce Carol Oates roman ”Blonde” diskuteras kan man märka av en hel del samband mellan huvudkaraktärerna i fråga. Även om Gillian aldrig kan tänkas bli en stjärna så har hon upplevt liknande situationer som Norma Jeane. Något långt inom dessa bägge människor har påverkat personligheten och tankarna, det kan gälla en identitetskris pga. okänd förälder eller en barndom där man aldrig riktigt blivit accepterad i samhället. För oavsett om man tänker på Marilyn Monroe som fotomodell, skådespelerska eller sexsymbol så tänker man aldrig på det hon var innan hennes karriär. Någonstans på vägen förändrades en osäker själ sig från Norma till Marilyn. Likaså är Gillian en ung kvinna med potential men med minnen och erfarenheter som gjort henne annorlunda. Vart sker egentligen förvandlingen? Vad gjorde att Monroe blev en filmstjärna som tog världen med storm? Oates skildrar kvinnans identitetskris på ett ypperligt sätt och jag hoppas att Gillian, liksom Monroe, får någon person som kan hjälpa henne att komma ur sitt skal och använda den energi och alla de känslor hon har inom sig till något positivt.


I avsnittet jag än så länge läst är fokusen på mannen i Gillians liv enormt. Däremot tror jag att denna fokus inte är det enda i hennes liv; hon drömmer om det perfekta livet, att våga, satsa och göra sin familj stolt. De sakerna hänger på henne, det kan inte en man automatiskt ordna till henne; men kanske skulle självförtroendet och pressen sjunka och bidra med en utveckling för Gillian personligen. Eftersom 70-talet härjar har hon förutsättningar till ett lyckat liv där det i USA är efter ”The American Dream” som han lever. Kan Gillian våga ta steget och chansa? Eller kommer hennes dåliga relation med de bägge föräldrarna bidra till ett personlighetsförfall? Är barndomen så hårt förstörd att hon inte ens vågar ta revansch?


Samtidigt stör jag mig på är hur Gillian endast kan fokusera och trollbindas av en person och tro att han är lösningen på alla problem när det ur en psykologisk synvinkel är många djupare orsaker som bär på svaren. Därmed är Gillian väldigt naiv och efter det Oates beskriver verkar hon inte tänka på mycket annat. Men vad vet jag? Gillian kanske endast bearbetas det som beskrivs ett fåtal gånger. När alla andra ser henne så klistrar hon på ett Marilyn Monore-leende och låtsats som det regnar. Under fasaden ligger dock många känslor begravda som ingen annan än just Gillian får veta om.


Tyvärr finns det många människor, kvinnor i besynnerlighet, som aldrig hittar den där ståndpunkten då man vågar satsa och tro på sig själv, bevisa omgivningen vem man verkligen är. I ena stunden kan man stå som en flicka på skolgården när man i nästa stund ska vara en ung och framgångsrik kvinna med självsäkerhet och familj. Hur lyckas man egentligen? Eftersom jag ännu inte vet om Gillian kommer ske en förvandling så kan jag inte riktigt sätta finger på hur hon verkligen är. Däremot är hon redan nu i mina ögon en kvinna som 2010 skulle sitta ensam på tunnelbanan läsandes en ”Metro” för att över helgen åka hem till föräldrahemmet för att inte tänka på hennes otroligt tråkiga kontorsjobb… I fönstret speglas hennes avlånga ansikte och glasögonens konturer är tydliga och hon tänker ”hoppas att mannen i mina drömmar finns någonstans där ute.”

Min uppfattning av Oates "Blonde"

30-och 40-talets USA ett land som ligger i stor depression men som täcks av

Hollywoods massproduktion av filmstjärnor. Ett samhälle där kvinnan ska bli den perfekta hemmafrun medan mannen ska slita hårt och stå upp för sitt land. Ett land där människor kämpar för att uppnå ”den amerikanska drömmen”. Där finns Norma Jean Barker.

Jag har följt en Norma Jean som hittills utsatts för besvikelse, saknad, sorg och något som jag skulle vilja identifiera med tre ord ”jakten på lycka”. För det är den känslan jag har fått av Norma Jean att hon ständigt letar efter något som hon inte kan hitta ord för. Även fast de till en början beskrivs med citatet:

”Ville jag ha någon annan lycka? Nej, jag ville bara vara med henne. Kanske kramas lite och sova hos henne i hennes säng om jag fick. Jag älskade henne så mycket.”

Under tvåhundra sidor har det gått från den sjätte födelsedagens tillsammans med sin mor Gladys till den dag hon gifter sig i unga år. Norma Jean bodde från en början hos sin mormor Della som sedan kom att dö, hon bodde där för att hennes mor, eller juridiskt sätt kunde kallas mor, inte var kapabel till att ta hand om sin dotter. Hon hade satsat på sin jobbkaraktär och hade överlämnat sin dotter i antydan om att Della skulle ta hand om henne.

Gladys - en kvinna som jag tycker mer synd om än att vilja lägga skulden på även fast hon aldrig tagit ansvar över sina egna handlingar eller ansvar över sitt barn. Norma Jean kan redan från sex års ålder urskilja att den relation hon har till sin mor inte är något vidare normal medan hon däremot inte riktigt kan urskilja vad det är mellan de två som skiljer sig från andra mor och dotter relationer. Norma Jean ser upp till sin vackra mor, en kvinna som liknar en filmstjärna som kan få vilka män som helst på fall även fast dem aldrig stannar för en längre tid. Gladys kunde nog ganska lätt dölja sig från sitt miserabla liv genom hennes arbete på studion i Hollywood, världens största produktionsbolag. Norma Jean var så fascinerade i allt som hade med film att göra och hon ville leva mitt ibland Hollywoods stora filmstjärnor. Norma Jean har byggt upp sin egna lilla filmvärld där hon ständigt beskriver saker till förhållande med filmvärlden. Hon är lik sin mamma, inte bara utseendemässigt, utan även att båda har drömmen att bli något stort inom filmstjärnevärlden och bo i dem lyxiga villorna i Beverly Hills.

Gladys vill räcka till, hon vill vara mamma men bara på hennes villkor, bara när hon känner sig stark nog. Även fast Gladys gjorde många fel och inte hade någon känsla för moderskap så kunde jag inte riktigt bli arg utan mer tycka synd om henne. Hennes piller missbruk och psykiska besvär där jag kan urskilja någon form av mani, fick Gladys att inte känna någon form av empati eller tänka på konsekvenserna. På Norma Jeans sjätte födelsedag visade Gladys ett fotografi på en man som hon sade var Norma Jeans far, en man som bodde någonstans där vid stjärnornas lyxvillor. Det kändes så fel att hon besvärade den redan besvärade lilla flickan med att hon någonstans hade en far som hade lämnat henne och kanske skulle komma tillbaka, det var i alla fall Gladys sa. Det är lätt att man bara vill kräkas över hur Gladys behandlar och talar till sin lilla dotter Norma Jean men så dyker de upp stunder som bevisar att inom alla människor finns det något gott.

När Gladys har sparat några dollar och har råd tar hon med Norma Jean på en biltur bland boulevarder och lyxvillorna där de kända skådespelarna bodde. Från Gladys sida är det väl mer att stoltsera om sin vetskap och hur insatt hon är inom filmindustrin men Norma Jean verkar inte direkt bry sig om det utan är mer fascinerad av själva villorna och vetskapen att just i de husen bor dem stora stjärnorna. Norma Jean älskade dessa bilturer och även jag som läsare myser ner mig i beskrivningarna och drömmer mig bort för en stund tills jag sedan återgår till boken.

”För det finns ingen mening med livet vid sidan om filmberättelsen. Och det finns ingen filmberättelse utanför den mörka biografen.”

Gladys ohälsosamma livsstil ledde till att hon senare kom att hamna på ett psykiatriskt sjukhus där hon blev värre med tiden. Med döda morsföräldrar och en mor som inte var kapabel till att ta hand om sin dotter hamnar Norma Jean på barnhem.

Ett barnhem där hon blandas med barn som har blivit sexuellt utnyttjande, föräldralösa och aldrig fått känna någon form av kärlek. Norma Jean kan inte riktigt förstå vad hon och de andra barnen har gemensamt, hon har ju en mamma som hon älskar och som hon tror älskar henne som hon kommer ta få bo hos när hennes mamma blir frisk. Ganska snart inser Norma Jean att hennes mamma aldrig kommer att kunna bli kapabel att ta hand om henne. Norma Jean börjar istället drömma om att hon någon dag ska bli bort adopterad och även fast hon är ett av de äldre barnen på barnhemmet så stod det folk med öppna armar för att ta emot Norma Jean och ge henne kärlek. Där känns det som om Norma Jean hittat lite av det hon ständigt söker efter, hon hittar det som hon längtat efter – en familj. Men även då kommer Gladys att förstöra för Norma Jean, inte bara att hon redan har gjort så Norma Jean mer eller mindre blivit föräldralös och hamnat på barnhem så sätter hon även stop för adoptering. Även då förstår jag Gladys då jag försöker känna från båda personernas perspektiv; Norma Jean som inte vill något annat än att hamna hos en familj så fort som möjligt och Gladys som har förstört hela sitt liv och inte har någonting kvar än Norma Jean. Det är klart att hon vill ha kvar det lilla hon har och att ingen ska kunna ta hennes dotter ifrån henne. Men även där tror jag att om Gladys varit frisk nog så hade hon sett till Norma Jeans bästa och adopterat bort henne.

Men till slut så hamnar Norma Jean hos Elsie och Warren, några personer som jag har väldigt svårt att förstå mig på. Jag kan inte riktigt få en känsla av att dem egentligen vill ta på sig ansvaret för att ge Norma Jean den kärlek som hon i sina unga tonår behöver. Norma Jean är inte sysslolös om dagarna, då hon inte går i skolan eller gör hushållssysslor så ränner hon runt med äldre män. Även fast de flesta ser Norma Jeans beteende som något lite slampigt så är denna välutvecklade kvinnliga flicka lika oskyldig som ett barn. Eller? Det känns som att hon blir mer och mer medveten om att hon har ett väldigt fördelaktigt utseende och att hon mer eller mindre älskar att se männens blickar efter sig och deras besvikelse över att aldrig kunna få det dem vill.

Norma Jean har tidigare i boken, då hon var på barnhemmet, på något sätt nekat att blir äldre. Hon vägrar att acceptera att hon börjar bli en kvinna när hennes mens kommer och hon vill inte att någon ska få reda på att hon måste gå till skolsköterskan som de äldre flickorna. Hon äcklas även av de äldre killarnas busvisslingar som ständigt förföljer henne. Det känns som hon vill vara ett oskyldigt stackars barn som någon dag kommer att komma att plockas upp av föräldrar som lever i den ”amerikanska drömmen”. Men när hon nu har hamnat hos Elsie och Warren så har hon ju ändå fått det hon länge längtat och letat efter ett hem. Men det räcker tydligen inte och hon är snabbt på jakt igen efter det som hon trodde hon tillslut hade hittat. Det är där hon börjar gå ut med män, men även där så känns det inte som om hon har hittat det hon verkligen söker. Vad är det egentligen som hon söker? När Norma Jean sedan börjar umgås med sin magister utanför skoltid börjar tanken slå mig om att Norma Jean mer eller mindre letar efter något som kan vara den far som hon sedan sin sjätte födelsedag drömt om. Jag blir nästintill generad av hur Joyce Oates använder sig av sexuella och vulgära beskrivningar för att beskriva på vilket sätt de ser Norma Jean på.

Hos Elsie och Warren får Norma Jean kanske inte det familjeliv som hon önskat och Elsie börjar skapa en slags svartsjuka. Hon börjar inbilla sig att Warren skall skapa ett olämpligt tycke för Norma Jean och Elsie bestämmer sig för att flickan inte kan bo kvar. Istället för att Norma Jean ska behöva flytta tillbaka till barnhemmet bestämmer sig Elsie att vänta tills Norma Jean blir sexton år, sedan gifter hon sig med Bucky Glazer. Unga, ivriga och ovetande om vad ett giftermål innebär flyttar dem ihop och Norma Jean blir en hemmafru som gör allt för sin make. Medan maken upptäcker sidor hos Norma Jean som han inte visste att hon hade…

I del 1 av Bokcirkeln så talade de om den ”mörke prinsen” som kom och delade ut julklappar till barnen på barnhemmet och de talade om att Norma Jean någonstans trodde att det var hennes pappa som skulle komma och hämta henne. Även där kan man se att Norma Jean ständigt letar efter den här mannen som hennes mor visade på Norma Jeans sjätte födelsedag. Jag tror inte att Norma Jean reagerade så starkt över den ” mörke prinsen” för att hon trodde att det var hennes far, jag kopplade det mer till att hon kände att dem hade någon slags relation från biosalongen. Norma Jean hade ju suttit där i tidig ålder i biosalongen helt gripen av filmen och känt att hon en relation med skådespelarena. Sen när dyker upp på barnhemmet så är det självklart en stor besvikelse när han inte har en aning om vem Norma Jean är.
Många andra blir upprörda över att Joyce Carlo Oates tar sig den frihet att skriva och hitta på så mycket om Marilyn Monroe samtidigt som hon avsäger sig allt ansvar. Mig gör det ingenting, hon kan få hitta på hur mycket hon vill (än så länge i alla fall) för jag känner inte att det är själva Marilyn Monroe jag följer utan en vanlig liten flicka vid namn Norma Jean Barker.

Ronja Ikatti

Släpp inte taget om dockan

En trasslig barndom. En kärlekslös relation mellan mor och dotter. En vilsen ung flicka med tvekan om vem hon är och ovetande att hon senare ska komma att bli kvinnan och ikonen Marilyn Monroe. Det här är vad jag får möta i första delen, vilken är kallad ”Barnet”, i den mer än 800 sidor långa skönlitterära romanen Blonde, som likväl skulle kunna vara en biografi av legenden. Genom detaljerade beskrivningar, där inget känns utelämnat, tankar och dikter får man ta del av Norma Jeanes uppväxt utifrån den mångfasetterade, berömda, amerikanska författaren Joyce Carol Oates ögon, eller snarare fantasi.

Norma Jeane Baker. En flicka i bakgrunden, en betraktare, en vilsen själ men samtidigt mycket förståndig för sin ålder. I det avsnitt jag just har läst, då vi får följa barnet, börjar berättelsen då Norma Jeane precis har fyllt sex till och med hennes början som tonåring. Norma Jeane befinner sig i sin egen värld, filmvärlden. Det görs ofta liknelser mellan händelser och filmtermer.”Gladys humör hade svängt. Det var ofta på det sättet. Också filmmusik brukade ändras abrupt”. Många skulle säga att hennes uppväxt är tragisk, fruktansvärd och långt ifrån trygg. Men Norma Jeane ser det inte på det viset och blir glad för det lilla, hon kräver inte mycket och har inte heller höga krav på sig själv. Kanske kan man se en antydan till en dröm inom filmvärlden redan här, men för Norma Jeane just nu är faktumet att bara hålla sig vid liv hennes främsta uppgift.

Den andra huvudkaraktären är Norma Jeanes mamma Gladys. Det är egentligen felaktigt av mig att använda benämningen mamma, eftersom varken Norma Jeane själv eller läsaren skulle betrakta henne som den ansvarsfulla, trygga, varma och omhändertagande gestalt som många av oss förknippar med en moder. Tvärtom lever Gladys ett ganska äventyrsfullt och hänsynslöst liv som kantas av ett missbruk, som för hennes del senare kommer att leda till en lång visit på sjukhuset och en plats på barnhemmet för Norma Jeane. Då Gladys mer lever för stunden och ofta prioriterar arbetet i studion framför familjen, blir mormodern Della den ordningsamma extramamman som tar ansvar för dottern. Fram till hennes död, finns hon där som en hjälpande hand för flickan.

Relationen mellan mor och dotter är det centrala i avsnittet och är enligt mig också vad som kan anses som temat. Norma Jeanes och Gladys förhållande känns distanserat, men som på Gladys villkor kan bli kärleksfullt. Gladys tillåter bara Norma Jeane att röra vid henne då hon är på det humöret och det är inte ovanligt förekommande att Gladys yttrar ord som ”Gris. Ditt lilla odjur” eller ”Du ska inte kalla mig mamma, din äckliga lilla idiot” till lilla Norma Jeane. Gladys har inte heller förmågan att anpassa sitt språk till barnet, utan pratar som om hon talade till en vuxen. Detta innebär att hon inte lägger så stor vikt i om hon ger Norma Jeane förhoppningar, så som att hennes pappa någon gång ska komma tillbaka till dem.

Under läsningens gång kan jag inte släppa taget om den, eller rättare sagt tanken på den - dockan. Dockan som Norma Jeane är så fäst vid sedan hon fick den av Gladys på sin sexårsdag. Dockan som från början har ett gyllene hår, med blå ögon gjorda av glas och med en rosenknoppsröd mun. Dockan som Gladys börjar ogilla på grund av Norma Jeanes besatthet. Dockan som flickorna på barnhemmet inte vill röra. Nej, oavsett hur koncentrerat jag fortsätter läsa finns den där. Den påminner om Norma Jeane själv, med tiden förändras den – så också Norma Jeane. Den blir trasigare och smutsigare, kanske är det så Norma Jeane känner sig inombords. Jag undrar också om denna besatthet av dockan kan vara ett sätt att fylla det tomrum, som egentligen hennes pappa och en trygg barndom skulle fylla.

När det gäller stilen på Oates skrivsätt, använder hon sig av långa fylliga meningar med många detaljerade beskrivningar. Det märks att varje mening är genomtänkt och noga utformad. Trots det, känns det som Oates i all sin iver rusar fram och glömmer därmed att ta hänsyn till läsarens intresse, hon utelämnar inget. Kanske är det detta som är Joyce Carol Oates. Många verk har det blivit genom åren, alltifrån romaner och noveller till pjäser och lyrik. Hon har varit verksam som författare sedan 1959 och har hyllats inom många olika kategorier. Då Oates har en otrolig spännvidd och figurerar i många olika sammanhang är det svårt att placera henne i ett fack.

Romanen utspelar sig under detta avsnitt i 30-talets USA, närmare bestämt i Hollywood. Trots att det är depression i landet, med en kraschad ekonomi och hög arbetslöshet, kan inte jag se att detta speglas i just detta avsnitt. Som många tidigare nämnt i blogginläggen präglas samhället av strävan om den amerikanska drömmen; att alla kan bli framgångsrika inom något oavsett vem man är. Detta märks genom Gladys och Norma Jeanes drömmar om filmvärlden samt deras vistelse bland flotta villakvarter där celebritet efter celebritet kan räknas upp, men de förstår också att de inte hör dit. Man märker också synen på kvinnan under denna tid. Mycket fokus och uppmärksamhet läggs på Norma Jeanes kropp då hon börjar bli äldre. Hon får ofta kommentarer som: ”Vilken gullig rumpa. Titta på den där fina rumpan. Baby, baby! Vem är hon? Minderårig?”

Något som jag kan knyta an till idag och som antagligen skett under alla tider, är hur barn har en förmåga att alltid ta skulden. Då mormor Della dör lägger Norma Jeane ansvaret på sig själv: ”Det var mitt fel, mitt fel att mormor dog. Jag ville inte komma när hon ropade på mig.” Även orsaken till att hennes pappa inte återvänder skyller hon på sig: ”Om jag varit tillräckligt söt skulle min far ha kommit och hämtat mig”. Att barn lägger skulden på sig själva är inget ovanligt. Man kan exempelvis jämföra detta med många skilsmässobarn som ofta anser att skälet till deras föräldrars separation är deras fel.

Då och då kan jag känna irritation när jag läser. Irritation över att det mesta är påhittat och vem som ger Oates rätten att skriva om Monroes liv och ge läsaren en eventuellt skev uppfattning. Jag hade aldrig velat att någon skulle göra så med mitt liv och undrar hur Monroe skulle ha reagerat om hon levt idag. Men istället lägger jag energi på läsningen och slår upp sidan till kapitlet ”Flickan” och låter Oates tolkning bli till verklighet. Åtminstone bara för en stund.

Sanna Johansson

SVART FLICKA, VIT FLICKA

I P1:s första del av bokcirkeln kommenterade läsarna att de ansåg att Carol Joyce Oates bör stryka delar av sitt verk, ”Blonde”. Samma åsikt har jag gällande ”Svart flicka, vit flicka”, vilket är den roman av Oates jag har valt att läsa.

Romanen bestå av partier då meningarna svävar iväg till beskrivningar av denna längd att jag som läsare tappar intresset. Samma fenomen upplevde jag då jag läste och arbetade med ”Döden i Venedig” av Tomas Mann. Skillnaden mellan de båda författarnas utsvävningar ligger i att Mann förhöll sig till beskrivningar av miljö och person medan Oates koncentrerar sig på händelseförlopp och vardagliga beting som utspelat sig i familjen Maedes förflutna till synes, enligt min åsikt, helt irrelevant.

”Jag föredrar att dela lägenhet med en eller flera personer som inte tillhör samma ras som jag.”

Om man skalar av dessa lager av utsvävningar och försöker fokusera på berättelserna bortom dessa finner jag en tematik om samhällets stereotyper i USA 1975.

Berättelsen utspelar sig på ett collage mellan två rumskamrater, den vita Generva Maede, även kallad Genna, vars farfarsfar är grundare till skolan och den svarta Minette Swift, prästdottern som har fått stipendier för att klara av den höga collagekostnaden. De typiska fördomarna av de vita och svarta stereotyperna visar sig genom samhällets samt individens misstro på en vänskap mellan två personer med olika hudfärger. Citatet är den text som Genna satte ett kryss framför inför valet av rumskamrat på collaget. Att ens ordet ”ras” existerar i 70-talets USA antyder att människor har olika stereotyper för olika hudfärger och har fördomar angående personligheters variation beroende på hudfärg.

Även om utvecklingen har gått framåt sedan den tid då Oates valt att utspela berättelsen anser jag att det är viktigt även i dagens mångkulturella samhälle att inte dela in människor i ”vi och de” eftersom jag tror att det skapar ett förhållande där man omöjligt kan integrera människor med ett olikt utseende, annan kultur, religion eller bakgrund än sin egen i samhället.

”Jag blev tvungen att gå därifrån, jag höll på att bli upprörd. Barnsliga tårar fyllde mina ögon. Jag hade stor lust att ta deras parti mot Minette. Det är vid sådana tillfällen man förstår den fruktansvärda styrkan hos en lynchande folkhop. Man förstår sin egen fruktansvärda svaghet. Hur man nu de minsta bagateller kan svika någon annans förtroende.”

Till en början är Minette mycket misstänksam till den önskade vänskapen från Gennas sida och misstänker henne att vara personen som utsätter hennes böcker för skadegörelse samt personen som ligger bakom de rasistiska budskapen som kommer på posten. Men Genna är en person som är uppfostrad till att se bortom hudfärg och stereotyper och finner Minette vara en intressant person som hon verkligen vill lära känna, trots distansen denne visar.

Genna bortser från samhällets stereotyper även om det är svårt att stå upp för sin åsikt då man själv hotas att bli dömd. Det visar att människor som Genna är starka nog att kunna förändra samhället!

Jag anser att citatet visar vikten i att våga stå upp för vad man anser vara rätt och fel. Jag relaterar detta till andra världskrigets Tyskland där människor av ren rädsla för att själv råka illa ut anslöt sig till ett buskap de inte ansåg sig vara rätt. Att människor vågar öppna sitt sinne och ta avstånd från det man tycker är fel kan förändra världen! Vågar en, likt Genna, vågar flera!

Älskade syster

Efter att ha läst 254 sidor ur Joyce Carol Oates bok Älskade syster är jag helt fast. Jag har en tendens till att slukas upp av böcker, vilket både är positivt och negativt. Här om dagen satt jag och läste och när jag kollade på klockan hade det gått 2 timmar. Tiden går fort med en bra bok.

För att förklara lite vad boken handlar om kan jag säga att den är baserad på ett olöst fall som ägde rum i USA. Fallet handlade om mordet på en ung isprinsessa vid namn Bliss. Hon mördades i familjens källare medan familjen själva låg och sov, det kunde inte fastställas vem det var som hade begått mordet och fallet förblev olöst. Joyce Carol Oates gör sin egen tolkning av händelsen men också en stor del av familjens egna privatliv och Bliss uppväxt.

Älskade syster skiljer sig på många sätt ifrån de böcker jag brukar läsa. Även om boken är baserad på en verklig händelse är bokens innehåll ändå fiktion. Precis som i Joyce Carol Oates bok Blonde finns det fragment i boken som är sanning men vad som just är sant framgår inte. Sättet Joyce Carol Oates leker med detta sätt att skriva är väldigt intressant. I Älskade syster har Joyce Carol Oates skrivit som att det är Bliss bror Skyler som skriver boken, dels som en självbiografi men också som hans egen syn på mordet av hans lillasyster Bliss. På många ställen i boken är det lätt att glömma bort att det inte är Skyler som har skrivit boken. Dels för att den på flera ställen är mycket oprofessionellt skriven men också för att boken innehåller fotnoter. En rubrik till ett kapitel är: Någonting hemskt* detta tecken betyder fotnot och längst ner på sidan står det: Detta gåtfulla lilla kapitel är allt som finns kvar av dussintals nerklottrade sidor som jag skrivit de senaste sjuttiotvå timmarna. För jag hade fel häromdagen, det var inte en "panikattack" utan ett fullt utvecklat "maniskt anfall" som drabbade mig då jag nu för gott har slutat att ta psykotropiska mediciner"

En författare ska inte behöva förklara sin text på ett sådant sätt utan det ska finnas en mening varför ett kapitel ser ut som det gör. Detta tyder på osäkerhet och viljan att förklara misstagen. Joyce Carol Oates har verkligen gjort Skyler till en trovärdig skribent! Jag är fast! Fotnoterna har ofta ingen betydelse för själva historien i sig men jag tycker det är små trevliga avstickare eftersom läsaren får reda på vad Skyler tycker och tänker om det han själv skriver i efterhand. Det är tydligt att fotnoterna är tillagda i efterhand och att texten på många sätt gör Skyler själv upprörd. Ett exempel är när Skyler säger till sin lillasyster att han ska vrida huvudet av henne om hon berättar för mamma. Sedan kommer det en fotnot som ser ut såhär: Herregud, sa jag verkligen det? Hotade jag med att jag skulle vrida nacken av min sexåriga syster?
Ett tydlig exempel på Skylers förtvivlan.

I klass diskussionen diskuterades om det är okej att tolka själv om en känd person eller en känd händelse. Efter att ha lyssnat på bokcirkelns radio program funderade några i klassen på om det verkligen är okej att tolka fritt om en så känd ikon som Marilyn Monroe som Joyce Carol Oates gör i Blonde, detta går att koppla ihop med Älskade syster som också handlar om ett känt fall. Enligt mig är det helt okej att tolka fritt. Joyce Carol Oates gör det helt klart att boken är fiktion och att det inte är en biografi på Marilyn Monroes liv, det samma gäller också i Älskade syster. Böckerna är bara en tolkning ifrån Joyce Carol Oates själv. Eftersom båda ämnena är såpass välkända men att det ändå finns mycket som ingen vet något om finns det rum för fantasi. Det kan också vara ett knep ifrån Joyce Carol Oates sida att ta något som personer redan vet om men gör det till sitt eget. Hade Älskade syster handlat om ett helt vanligt mordfall i USA tror inte jag att boken hade sålt lika bra, människor dras till det som är bekant.

I Älskade syster är det ett stort fokus på Bliss karriär som isprinsessa. Jag får en stor känsla av att familjen vill leva den så kallade American dream. Mamman puschar ständigt Bliss till att bli bättre, träna mer, vinna mer men framför allt blir jag chockad när jag läser namnen på alla mediciner som Bliss får. Det är tillväxthormoner, vitaminsprutor, smärtstillande och gud vet vad! Hur kan man göra så mot ett så litet barn? Hur ska the American dream egentligen se ut och på vilka villkor? För mig är det inte okej att en barn på 5-6 år ska ta massa mediciner för att familjen ska få en bra karriär. På många sätt är det inte Bliss karriär som står i centrum utan snarare hela familjens framgång. Eftersom jag själv aldrig har varit i USA och inte förstår mig på hela American dream grejen är mycket av innehållet i boken helt bisarrt. I Sverige skulle det inte vara tillåtet att medicinera en 5 åring på det sättet som Bliss mamma gör i boken. Sedan skulle det heller inte vara tillåtet att pressa en så ung flicka så hårt som Bliss blir. Det märkt tydlig att historien är skriven för ett samhälle som USA. Mediciner, stora tillställningar, klubbar för privilegierade, isprinsessa och skönhet. I Sverige finns inte alla dessa sorter av skönhets tävlingar som skridskoåkningen egentligen blir eller att små flickor ska kläs upp i aftonklänningar, smink och stilat hår.

Trots att boken har sina delar där den brister kan jag ändå inte släppa den. Jag tror det är mest berättar sättet som får mig att bli så fascinerad av boken men också att jag aldrig har läst en bok av Joyce Carol Oates innan och att jag helt gillar hennes sätt att bygga upp en berättelse. Jag kommer med spänning att läsa klart boken och jag tror definitivt på det bästa!

Dödgrävarens dotter

Chacha bloggen!

Äntligen en bok som går att läsa. Äntligen en bok som inte har meningar tunga som bly. Äntligen en bok som inte kräver ordbok vid sidan av. Äntligen en bok som saknar franska fraser, ord från medeltiden och den mörka känslan.
Äntligen en normal bok. En bok.
Syftar såklart på den förra boken, Thomas Manns Buddenbrooks. Nu läser jag istället Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates, och när jag kommit till sidan 50 så är det inga självmordstankar som smyger fram, jag river inte av håret och jag gallskriker inte heller, jag läser vidare.

Familjen Schwart flyr från nazisternas tyskland till Amerika där de på båten dit föder en liten flicka till familjen med redan två söner. Flickan får namnet Rebecca och är huvudpersonen i denna roman. Pappan i familjen, Jacob Schwart får jobbet som dödgrävare på en kyrkogård som är ett mycket hånat jobb, dock tar han emot de med öppna armar i brist på bättre arbete. Familjen blir hånad och retad och Jacob gräver familjens sociala grav. Mamman bidrar till det osociala livet genom att aldrig gå ut på grund av det lär hon sig inte amerikanska. Jacob Schwart förbjöd familjen att tala tyska i ”det nya landet” och genom det blev morden Anna socialt handikappad kan man säga. Man får känslan av att Rebecca lider under denna tid, och anser att hon har det mycket dåligt.
Rebecca kommer till slut ifrån detta genom att hon gifter sig med Niles Tignor, en man som hon sätter på pedistal och är mycket stolt över. Så som jag uppfattar det försvinner hennes egen identitet genom att hon identifierar sig som fru Tignor. Genom hennes egna personliga tankar lär man känna hennes inre, men samtidigt tycker jag att hon försvinner mycket genom att sätta mannen och hennes treårige son före sig själv.
Jag tror att hon undervärderade sig själv mycket i början av hennes tonår genom att hennes familj var så förtryckt, sedan ser hon Tignor som en prins på vit häst som kom och räddade henne, hon säger ofta att ”han tog henne bort därifrån” ”förde henne bort” osv. i en mycket positiv ton. Det hon inte märker är att hon inte har det bättre med Tignor än hemma hos föräldrarna. Hon tyckte det var så hemskt där hemma så hon värdesätter allt annat mycket högt. Att hon är fru och mor är allt som betyder för henne. Hon är längre inte Rebecca utan fru Tignor.
När hon en dag stöter på en främling som hon tror förföljer henne. Då kommer hennes riktiga jag fram. Hon är en stark kvinna, en driven hårdhudad modig kvinna som inte låter någon sätta sig på henne. En riktig förebild. Dock slits hon mellan hennes personlighet och hennes mors eviga tjat om vad de kan hända med ensamma kvinnor. Samtidigt tänker hon på vad Tignor skulle tycka om att denna främmande man förföljer henne, och när han börjar prata med henne blir hon riktigt orolig – vad skulle Tignor säga om detta?
Rebecca är stolt. Stolt över att ha fått en omtalad, rik och underbar man som Tignor trots hennes tyskjudiska bakgrund, trots hennes fars jobb som dödgrävare. Hon anser sig lycklig över att Tignor vill ha henne. Tänk att HAN vill ha HENNE.
Jag får redan i början en obehaglig känsla av denna Tignor. Att han stötte bort henne under graviditeten, inte vill ta vid henne – något måste ju va fel?
Att han är borta långa perioder, ringer när han känner för det, dyker upp när han vill. Man märker att detta förhållande är helt och hållet på hans villkor.
Han vet att hon dyrkar honom. Det känner man. Man märker att han vet att han kan göra som han vill. Han har Rebecca i ett järngrepp. En mansgris är vad han är!
Att sonen som hon själv för det mesta uppfostrat ser upp till fadern, väntar på honom, lyssnar efter hans röst i radion och sätter fadern helt i fokus får Rebecca att tappa värdet mer. Att ingen riktigt ger henne bekräftelse, utan det är hon som ger och ger och ger hela tiden, utan att få någonting tillbaka. Hon gör allt där hemma för att sonen ska tycka om henne mer, just för att få en gnutta bekräftelse men ändå stöter sonen bort henne i väntan på att hans far ska komma hem.
Att Tignor sedan lovade Rebecca innan giftermål att hon aldrig skulle behöva jobba gav henne stort hopp. Att komma från en fattig familj, att leva på 50talet och bli lovad en förmögen och problemfri framtid är något mycket bra, det är rena drömmen. Trots att han lovade, så vandrar Rebecca varje morgon till fabriken där hon jobbar och sliter för att sedan gå hem och ta hand om sonen. Trots detta så hyser hon stor kärlek till Tignor. Är det bara jag som ser de stora varningsskyltarna blinka i neon? Är det bara jag som ser kvinnomisshandel skriven i pannan på henne? Att hon är naiv går inte att blunda för, hon är så barnslig i sin kärlek. Hon är som en nykär 10åring som skriver Mrs Tignor över hela anteckningsböckerna. Hon är helt förblindad av kärleken.
Jag blir frustrerad på henne. Jag vill ta tag i henne, ruska runt henne. Slänga en hink med vatten på henne. Slå henne gul och blå, skrika henne i rakt upp i ansiktet. Men samtidigt inte. Det är så synd om henne, min empati för henne växer för varje sida. Stackars flicka som inte vet bättre.
Kvinnomisshandel är bland det vidrigaste som finns. Det blossa upp ett sådant hat i mig så fort jag läser lite om det. Att Tignor är den typen. Den typen som sparkar på en kvinna som ligger ner, flinar och går därifrån.
Kvinnomisshandel idag är helt öppet, man vet att det förekommer men man vet också vart hjälpen finns. Men på 50talet skulle man vara gift och ha barn. Då var det mer dolt, och då kan man inte klandra Rebecca för att ha blundat för det. Hon trodde väl att de var så alla hade det. Men ändå finns det ett inre hopp hos mig om att hennes straka sida ska ta över. För hon är viljestark och modig, man vill att hon ska öppna ögonen och se. Se och agera. Till slut kommer det där agerandet, och den lilla feminismflickan inom mig hoppar av glädje. Här börjar sedan Rebeccas sökandet efter en ny identitet, vem är hon nu? Bara Rebecca? Och vem är bara Rebecca?

/ HANNA KUURI

Sjukdomen som inte syntes

Marilyn Monroe aka. Norma Jeane Baker påverkades djupt av sin mammas psykiskt instabila tillstånd.

Efter att ha lyssnat på Bokcirkelns första program om Blonde diskuterades verket vitt och brett av klassen på dagens svenskalektion. Vi har enligt läsplanen nu läst första delen - "Barnet", som handlar om Marilyns första år, då hon var den blyga lilla brunlockiga flickan Norma Jeane Baker.

Avsnittet utspelar sig under det amerikanska 20- till 30-talet i Los Angeles; där den internationella depressionen överskuggas av Hollywoods överdådighet. Människornas önskan att nå "den amerikanska drömmen" är stor. Lilla Norma Jeane ser upp till sin mor Gladys som jobbar som statist i Hollywood. De två åker ibland bil kring boulevarder och stora ståtliga villor i området, för att drömma om det liv som Gladys alltid strävat efter. Men tyvärr står allt inte riktigt rätt till i Gladys psykiska hälsa...

Norma Jeanes barndom visar sig vara kolsvart – hon bor ihop med sin psykiskt sjuka mamma som fyller hennes huvud med morbida tankar och ofta vägrar att ens röra vid sitt barn. Likt alla barn tror Norma Jeane då förstås att mamman har rätt – hon är vuxen, så allt hon gör borde vara det rätta? Hon lär sig hur det är att vara kvinna via sin mor, och hon suger åt sig av hennes negativitet som en liten svamp.

De inledande kapitlen om Norma Jeanes barndom är väldigt underhållande att läsa eftersom det står mycket skrivet mellan raderna som lilla Norma Jeane är för ung för att förstå men som vi läsare tyder lätt som en plätt. Ett exempel är alkoholen – “När de hade pianolektioner var Mr Pearce ibland tyst och suckade tungt, ibland var han livlig och rolig; det hängde samman med hans andedräkt, om hans andedräkt luktade så där, då visste Norma Jeane att de skulle ha trevligt hur klumpigt hon än spelade.”

Detta faktum gör dock historian väldigt svart – här ser vi hur ett barn fördärvas av sin mors sjukdom. Säkerligen älskar Gladys sitt barn, men sjukdomen blir inte mindre verklig bara för att den inte syns utanpå. Gladys kan helt enkelt inte agera som en normal människa mot sitt barn, hon har en psykisk sjukdom. Personligen tycker jag att Blonde är svartare än Thomas Manns Buddenbrooks, som Bokcirkeln läste förra året. Anledningen är att man kan relatera till Oates karaktärer – de är inte känslokall 1800-talsöverklass, som i Buddenbrooks. Dessutom är Blonde skriven med ett modernt språk trots att det skildrar en tid för som minst 50 år sedan(då Marilyn dog). Därför kommer karaktärerna närmare oss nutida läsare, och därför känner vi lättare för deras bakslag och depressioner.

En speciell sak jag upplevt av boken Blonde, är att man tydligt och fort blir introducerad till bokens två huvudteman – döden och filmen. Första kapitlet är en abstrakt skriven text som man kan ana handlar om Marilyns död, om hur hon välkomnar den. Senare i boken kan man koppla samman dessa tankar med Gladys, som verkar vara av samma åsikt i frågan. Andra kapitlet handlar om en film som Marilyn ser, som hon alltid under sitt hektiska liv kommer att återvända till. Det introducerar också läsaren till hennes väldigt filminfluerade tankesätt, med exempel nedan:

“Det fanns en film där tant Jess och farbror Clive var gifta med varandra och Norma Jeane var hennes lilla flicka. Men det här var inte den filmen.”

Kontexten, det amerikanska samhället under 20- och 30-talen, speglas i hur tydligt mäns och kvinnors könsroller betonas – i filmens värld var det för Norma Jeane tydligt vem som är man och vem som är kvinna. Hon älskade stereotypen av den blonda, vackra kvinnan i en romantisk film. Och mannen, som hon kallade den svarta prinsen, drömde hon om i tidig ålder. I Bokcirkeln hävdar man att denna prins kan vara symbolisk för hennes far, och visst kan det vara så. En vacker dag ska han komma och hämta dem till sin villa i Beverly Hills, detta är en fantasi både mor och dotter lever på.

Såhär har Marilyn själv sagt om könsskillnaderna i hennes samtid: "I don't mind living in a man's world as long as I can be a woman in it."

Ett flertal läsare hävdar att bokens kvalitet på ett sätt sänks av det faktum att den inte är totalt faktabaserad – största delen av barndomen är rent ut sagt påhittad av Oates själv, eftersom att det till stor del saknas uppgifter om det avsnittet i Marilyns liv. Bland annat i Bokcirkelns första program fann man invändningar mot detta. Bland annat säger man att man lurar sina läsare genom att skriva på detta sätt. Jag är av en annan åsikt – Oates skriver tydligt i inledningen att detta är ingen biografi, därefter finns ett blad helt och hållet tillägnat hennes omfattande research inför projektet; ett tjugotal boktitlar övertygar i alla fall mig om att Oates lärt känna ikonen ganska så bra. Jag accepterar att delar av boken enbart är författarens välgrundade och övertygande teorier, och njuter av varenda detalj.

När jag började läsa Joyce Carol Oates litterära försök att tyda den mystiska ikonen Marilyn Monroe, fångades jag direkt. Det finns ett språk så speciellt så att jag inte riktigt kan sätta fingret på det. Särskilt gillar jag de enskilda kursiverade meningarna vars syfte är att illustrera karaktärernas tankar - de ger liv åt berättelsen. Vissa anser att Oates lämnar allt för lite åt fantasin – detta har jag ingenting emot. Jag lutar mig bakåt i fåtöljen och njuter som sagt av varenda detalj.

Den Tatuerade Flickan

Här finns länken till mitt inlägg från min och Fridas gemensamma blogg!

http://twogirlsandtwobooks.blogg.se/

Hälsningar! Olivia Kyllergård

Marilyn Monroe, kvinnornas kvinna

Asdfghjklhjkrtyuikbn STOPP – PAUS – ANDAS asdfghjhtgrertyuik STOPP – PAUS – ANDAS ölkjhgfdrtyujkoiujhbb STOPP – PAUS – ANDAS.
Det är den tekniken jag använder mig av när jag sida upp och sida ner försöker att ta till mig historien om den legendariska skönheten Marilyn Monroe. Raderna är kompicerat utformade med vackra ord och målande beskrivningar. Joyce Carol Oates har ett sätt att fånga läsaren med sina extremt långa meningar och inbundna budskap. Trots att Oates har en mycket säregen skrivstil tycker jag att utformningen av texten, med de långa meningarna som man riktigt får koncentrera sig på när man läser påminner lite om Ulf Lundells författarskap. Även i hans böcker är det svårt att hitta andningspauser men också där blir man fast - vill hela tiden fortsätta läsa.

Boken Blonde är inte som något annat verk jag tidigare har läst. Trots att skrivstilen mellan Oats och Lundell kanske kan jämföras så är det inte innehållet likadant. Genom varje sida och varje rad tvingar Oats oss att ha huvudet på skaft och att hela tiden vara uppmärksamma. Hon faller ofta tillbaka på långt tidigare stycken vilket tvingar läsaren till koncentration. Blonde är ingen bok man läser med nonchalans.

Joyce Carol Oates skilldrar i sin vackra bok de amerikanska 30, 40 och 50-talet. Hon visualiserar det hela för oss. Det mörka, baksidan med "the american dream". Det romantiska, hemmafru-eran men framför allt skilldrar hon på ett majestätiskt sätt kampen mellan man och kvinna. De grova könsskillnaderna och alla problem där till.
Att välja Marilyn Monroe som redskap för att berätta om könsklyflan och samhället tycker jag var ett mycket smart val av författaren. Monroe är för många av oss den genom tiderna mest kvinnliga kvinnan och att då få uppleva livets jargong genom "hennes" ögon ger enormt djup och en ovanlig vinkel som medför en annan slags förståelse och inblick.

Boken börjar snabbt när huvudpersonen är en mycket liten och vilsen flicka. Flickan heter Norma Jean, hon bor hos sin mormor. Hon vet att hon har en mamma men uppfattningen om henne är diffus. Någon pappa finns inte, bara i Norma Jeans drömmar och förhoppningar. "Jag älskar dig Norma Jean, en dag ska jag komma tillaka till Los Angeles och hämta dig". Såhär virrvlar drömmarna runt i den lilla flickans huvud. Författaren väver in detta i texten på ett mycket proffsigt sätt, hon kursiverar alla Norma Jeans tankar och funderingar vilket gör det lätt för läsaren att förstå vad som är verklighet och inte. Trots att det ibland verkar som om Norma Jeans själv har svårt att hålla isär det.

Norma Jean, den lilla flickan blir sedan några år äldre, åtminstone på utsidan. Då kommer Gladys, hennes mor och hämtar henne från den omtänksamma och älskande mormodern. Detta uppbrott blir även det en förvirring för den stackars lilla flickan, hon självklart blir glad för att äntligen kunna få bli riktigt älskad av sin mamma, som hon så länge velat men detta innebär också en brytning med mormodern. Nu börjar lilla Norma Jeans liv på riktigt bli turbulent.

Berättelsen följer sedan flickan under hennes uppväxt och allt som hör där till. Vi får följa Norma Jean när hennes mamma blir sjuk (psyktiskt störd), när hon får flytta in på barnhem, får mens, flytta till foster familj och när hon gifter sig. Det är då jag verkligen tycker att boken kommer igång och börjar bli exemptionellt bra. Tills stycket då Norma Jeans man lämnar henne för att ta värvning i kriget har romanen inte varit så speciellt säregen, det är nu - nu när hon är ensam vi verkligen får se hennes riktiga jag!

Livet i USA är hårt, för alla. Inte minnst för en flicka som är ensam och lämnad med sina post traumatiska minnen. Norma Jeans tar oss med på en resa genom samhället och genom sina drömmar, tankar och förhoppningar. Oats beskriver flickans ångest och prestationskrav. Hur det är att inte räcka till, varken för sig själv eller för andra. Hon beskrivet sömnlösheten, nervositeten och självkännslan hos en flicka, egentligen en flickan som kan vara vilken som helst, men som i det här fallet råkar vara den välkända Marilyn Monroe. Författarens mästerliga tidlösa skrivsätt gör att känslan av relevans finns hos läsaren än idag trots att tiden då var annorlunda. En flickas hjärta och allt därtill ändras inte över ett sekel.

"Den skrämmande tomheten i hennes ansikte var den reflekterande damm där andra, även publiken, kunde spegla sig"

Texten avslöjar hur människan bakom masken allt för ofta agerar desperat för att bli älskad och omtyckt. Den lilla flickan i den stora kroppen som Monroe under sin levnadstid klallades för är inget undantag, snarare ett visnings exemplar. Hon gör allt för att vara andra till lags trots att hon hela tiden fortsätter att våldta sitt eget hjärta. Hon vill blir framgångsrik och förstår att det finns ett pris att betala, ett pris hon är villig att ge. Tråkigt nog finns ingen där för henne att besätta om konsikvenserna och baksidan med kändisskapet och att hela tiden ligga på topp.

Visst att det var annurlunda på den tiden, idag är vi mer medvetna, allmänbildade och fritänkande än va det var då. Kanske är flickor som Marilyn Monroe orsaken till det, vi kanske fick turen att lära oss av deras misstag? Även samhället idag fungerar som ett bättre skyddsnät än vad det gjorde då, trots att folk fortfarande faller igenom alla lager av socialainstanser så finns det i alla fall mer hjälp att få idag mot både psykiska och fysiska problem gemförande med då, kanske hade Norma Jean Bakers liv inte behövt bli så miserabelt om hon hade föds idag. Hon kanske nu hade kunnat få hjälp mot ånges och sönmlöshet, hjälp med att hitta sig själv genom att lära känna sig själv och inte genom andras bekräfttelse. Vem vet... Marilyn Monroe är idag både älskad och åtråd precis som hon önskade, synd bara att hon egentligen aldrig riktigt fick en ärlig chans att uppleva det i ett psykiskt stabilt tillstånd, att ingen hjälpte henne utan bara utnyttjade hennes otroliga skönhet och goda hjärta..

// Linn Landin Johansson Sp08J

Alla färger och ingen färg alls

Det är år 1974 och på ett college grundat av kväkare blir två något osannolikt olika individer rumskamrater: den vita flickan Genna, dotter till en välbärgad, radikal hippieadvokat och den svarta flickan Minette, dotter till en baptistpastor. Boken utspelar sig under drygt ett år, men vi får även se glimtar av Gennas liv innan college.

Genevra Meade avskyr privilegier och när hon ska börja på det college som hennes förfäder grundade undviker hon mer än gärna sanningen om sin bakgrund. När hon blir tillfrågad om hon är släkt med familjen Meade svarar hon gärna nej, då den kunskapen har en tendens att få folk att bara se henne som en välbärgad vit flicka. Men Genna är mycket mer än så. Hon är passionerad i vad hon gör och menar alltid väl. Hon försöker vara Veronica till lags, sin mor som alltid tycks vara mer eller mindre berusad, samtidigt som hon gör sitt bästa för att Max, hennes far, ska vara stolt över henne. Men när Genna träffar Minette blir livet på college allt annat än lätt…

Minette Swift är en djupt religiös flicka, med en sträng baptistpastor till far som styr sin familj med stenhård vilja. Detta har inspirerat Minette till att alltid ligga på topp och vara perfekt, något som blir svårare ju längre tid som går under hennes vistelse på college. Inte bara är hon den enda svarta flickan i huset, hon studerar även under ett stipendium som pressar henne att på utmärkta betyg.

Genna försöker bli vän med sin rumskamrat, men Minette svarar genom att uppträda snarstucket och självupptaget. Gennas behov av att vara alla till lags kickar in och hon uppträder trevligt gentemot Minette, oavsett vad hon säger och gör.

”Men Minette. Vad har hänt?”

”Vad som har hänt´? Det känner du kanske till?”

”Jag… Jag vet inte.”

”Ursäkta mig då, men vem skulle då veta?”

Anklagade Minette mig för att ha förstört hennes lärobok? […] Jag hade följt med Minette ut för att leta efter boken, men det hade varit resultatlöst. Jag hade sagt till henne att hon hemskt gärna fick använda mitt exemplar.

Gennas behov av att bli vän med sin rumskamrat övergår snabbt i en slags besatthet, eller som hon själv säger: en Minette-dyrkan. Hon beundrar Minettes styrka, Minettes stenhårda vilja och hennes sätt att be om kvällarna. I huset de bor i blir Minette utsatt för rasistiska påhopp och Genna är den enda tjejen som står troget vid hennes sida, trots att Minette behandlar henne som en fiende. Musik spelas högt för att hålla dem vakna om nätterna, böcker försvinner, rasistiska teckningar skickas under dörren… Livet på collage blev inte riktigt som Genna tänkt sig.

Och längre än så har jag inte kommit. Hälften in i boken och lika mycket kvar. Att se om Genna och Minette en vacker dag blir vänner kommer bli spännande, men jag vet även att Minette inom en snar framtid kommer dö. Boken inleds nämligen med dessa ord:

Det var femton år sedan Minette Swift dog – dagen då hon fyllde nitton år, den 11 april 1975. Det var ungen naturlig död, och ingen stilla död. Varje dag sedan dess har jag tänkt på Minette och hennes ångest de där sista minuterna, för jag var den som hade kunnat rädda henne, och jag gjorde det inte. Och det vet ingen.

Det känns lite sorgligt att redan veta att hon kommer dö, men det spännande blir att se hur resan dit kommer se ut. För Joyce Carol Oates skriver på ett sätt som jag inte sett förut. När jag läst ett par kapitel började jag tänka på hur Näckrosbarnen är skriven, med hoppen mellan dåtid och nutid. Detta är något som jag blivit van vid, då projektet med Näckrosbarnen skedde nyligen, men Joyce Carol Oates har någonting speciellt, ett öga för detaljerna i samspelet mellan människorna. Något jag inte kan sätta fingret på. Hon beskriver utförligt hur Genna tänker och drar hela tiden linjer så man kan konkretisera det. Om nu konkretisera är ett ord vet jag inte, men det är den benämningen jag vill ge det!

Jag avbröt Veronica och frågade, så som en tonårsdotter gör när hon försöker minnas någonting som hon är osäker på och som hände för länge sedan.

Detta kopplar tillbaka till hur Genna tänkte och kände sig några sidor innan, så man blir påmind om vad som hänt och man kan se det framför sig. Jag njuter av beskrivningarna, som inte är lika utförliga som Thomas Mann, tack gode Gud, men som är träffande och unika.

Boken utspelar sig som sagt 1974 och en bit in i 1975, under en del av de krisår som följder av Vietnamkriget. Den skildrar hur ras och klass kan forma och förstöra människan, sanning och lögn samt rasmotsättningar och kamp för mänskliga rättigheter i USA. Man kan märka av denna efterkrigstid i boken då Gennas far, hippieadvokaten med liberal attityd, skyller krigets efterföljder på dåvarande president och många hetlevrade diskussioner om politiken uppkommer i hennes familjeliv. Något som får hennes äldre bror att lämna familjen. Hela hippiekänslan, Gennas mor och far, och behandlingen av Minette känns som något som har med kriget att göra, en slug koppling som får sådana som jag, som inte vet särskilt mycket om Vietnamkriget, att engagera sig och använda google flitigt.

Svart flicka vit flicka är även viktig för oss idag, då det är sannolikt att den yngre generationen inte vet hur USA såg ut efter Vietnamkriget och hur befolkningen kände sig. Krig pågår än idag och det är viktigt att man får se hur det kan skada ett folk. Vilka följder ett krig kan ha!

Nu är det minsann dags att öppna boken igen och se hur det hela utspelar sig, och se om boken förtjänar hedersplatsen i min bokhylla!

Sandra Lindgren, SP08J.