Vem var Marilyn Monroe?

En historia vilken tar sin början vid 1932. Året då Röda Korset startade insamlingar i Sverige, António de Oliveira Salazar blir ny fascistisk premiärminister i Portugal för de kommande 36 åren, Johnny Cash föds och Franklin D Roosevelt väljs till USA:s nya president.

En historia som först blir publicerad 2001, ett år då Sven-Göran "Svennis" Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget och flera medlemmar av kungahuset i Nepal blir dödade i ett familjedrama. Republikanen George W. Bush efterträder demokraten Bill Clinton och räknas som president i USA, samt väljer samma år att anfalla Afghanistan med sina trupper.

Det är två helt olika tider, men att koppla boken "Blonde" till dagens samhälle är inte svårt. Familjedrama kommer alltid existera. Sorg och smärta, frånvarande föräldrar är inte mer accepterade idag. Det är ändå en stor skillnad på hur man hanterar kärlek, jag talar då främst om faktumet att huvudpersonens äktenskap vid 16 års ålder, att det faktiskt är accepterat. Giftermål vid den tiden räknades mer som en trygghet för kvinnan, då mannen räknades som hennes "ägare". Då kan man tänka, att det är tur att de här idéerna har ändrats.

Det här är tredje gången vi väljer att blogga om en bok och för varje gång känns det mer naturligt. Bokcirkeln och bloggning känns som en del av SP08J, så det är därför jag blev inspirerad när jag till slut satt där med "Blonde" i mina händer. "Blonde" är en bok jag i flera år tänkt läsa, men aldrig riktigt haft tid. Att då även få diskutera och analysera historien kändes bra.

Men precis som Felicia Forsström tidigare beskrev, hade jag inte en susning om vem Marilyn Monroe eller Norma Jeane, vilket var hennes egentliga namn, var. Visserligen har man sett bilder på henne, hört historier om att hon är en av historiens största sexikoner. För mig har Marilyn Monroe varit mer av ett helgon än en människa. Det är därför jag nog har svårt att tro att någonting är realistiskt i Oates roman, även om författarens speciella sätt att skriva på, med liknelser utöver det vanliga, gör att bilder växer i mitt huvud och jag är där, under 30-talet och jag lever sida vid sida med Norma Jeanes barndoms jag. När vi läste "Buddenbrooks" reagerade många på att författarens skrivsätt var mycket irriterande, eftersom Thomas Mann använde sig av miljö- samt personbeskrivningar vilka kändes som flera sidor långa. I "Blonde", känns beskrivningarna mer behagliga, jag uppskattar det jag får beskrivet för mig.

Det är faktiskt mitt första intryck, är det här på riktigt? Då Oates utvecklar sina personbeskrivningar och miljöbeskrivningar, beskriver lycka och sorg med känslor och tecken, gör det att jag inte på något sätt tror att det här är glamourösa Marilyn Monroes liv. När jag senare får reda på att historien inte har alls många säkra källor, gör det mig lättad, samtidigt som jag nästan blir arg. Om jag var i Norma Jeanes sits, skulle inte jag vilja att någon skrev en bok, som verkar vara en självbiografi, när inte allting är direkt sanning. Jag tycker att man lurar läsaren, använder namnet på en känd personlighet för att locka fler läsare. På många sätt vanhelgar man en ikons liv för att tjäna pengar. Men det är kanske vad som krävs för att folk inte skall missa berättelsen, som i sig är helt fantastisk.

Mina tidigare bloggkollegor har beskrivit handlingen nästan klart, historien om en flicka som växer upp med oron om att aldrig ha en säker plats att vända sig till. Man blir konstant påverkad av känslorna som det lilla flickebarnet känner, men samtidigt tycker jag att likgiltigheten är stor. Hon är aldrig rädd för sin mamma, mamman som blandar aspirin i hennes dricka och håller på att bränna ner deras lägenhet genom att somna med en cigarett i handen. När det brinner i skogarna runt omkring, tar hon barnet och åker därifrån, påverkad av droger och alkohol. Polisen får ber henne att åka hem igen. Men aldrig känner Norma Jean rädsla för sin mor, någonting jag tycker är mycket otänkbart. Det enda sättet man kan se hennes rädsla, är när hon blir äldre och vill bli bortadopterad från barnhemmet, eller när hon som liten konstant väntar på den frånvarande fadern som saknas henne så mycket. Det är därför hon ofta tror att hon ser honom, fortfarande vid 15 års ålder är hon fast vid tanken att han som mörk skönhet en dag skall komma och hämta henne och på något sätt få henne att komma därifrån. Historien är som jag tidigare sagt helt fantastisk, den är känslosam, den påverkar, även om jag vid vissa tillfällen tycker att vissa delar är för fräcka och fokuserade på sexuella ting.

Jag uppskattar mycket alla kursiverade små tankar man får ta del av under historiens gång. Citat likt: "Det som sker utanför strålkastarljuset finns inte" och "Ångra aldrig om du sätter dig i skuld, bara ändamålet är hedervärt". På något sätt känns de här inte bara som mycket smarta tankar, utan att boken är fylld av små tips till livet, en slags vägledning. Boken har någonting mer än en ytlig historia, den har ett djup, vilket kan jämföras med isbergsmetoden, där vi endast får reda på toppen, när historien egentligen döljer mycket, mycket mer.

Det värsta med en bok som den här, är att jag inte kan få fram något tydligt budskap. Det är mycket fin historia, men kanske är budskapet just att man skall vara glad för vad man har? Eller möjligtvis att vart man är kommer ifrån, vem du än är, vilken samhällsklass eller hur du mår, så kan du ändå bli en glamourdrottning, precis som Marilyn Monroe.

Tack för trevlig läsning!
Emma Andersson