Med Oates genomträngande blick

Författaren Joyce Carol Oates utforskar den mystiska ikonen Marilyn Monroe i sin bok "Blonde".

Jag har nu nått femhundranittonde sidan av massiva åttahundrasextioett, hoppet börjar sina om att jag ska ha tegelstenen utläst i tid till boksamtalen som startar i klassen nästa vecka. Men men, man tager vad man haver, och jag kan inte direkt säga att jag lider brist på analyseringsmatrial. För det, om något, finns det gott om i "Blonde".


Författaren Joyce Carol Oates litterära teknik vill jag beskriva som en direkt motsats till Isbergsteorin. Denna skrivarteknik grundades av Ernest Hemingway och innebär att man låter det mesta stå skrivet mellan raderna(the tip of the iceberg, endast 10% av hela iskroppen syns). Oates däremot skriver ut mycket mer än vi behöver veta. Hon är inte rädd för att sväva ut och skriva detaljerat. Detta tycker jag är bra. På så vis behöver man inte tänka när man läser, bokstäverna bildar en flod som det bara är att flyta med i.

Hur kan hon lyckas med det? Jo, hon har över huvud taget inga litterära begränsningar. De oskrivna lagarna blickar hon förbi som om de vore luft. Ett typexempel på detta är bokens inledande kapitlet där det förekommer löjligt många onödiga upprepningar av ordet "Döden". Skulle vår lärare Cecilia godkänna om vi lämnade in en sådan här text?:

”I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nedför boulevarden. Döden kom som i en tecknad barnfilm farande på en tung budcykel. Den osviktliga Döden. Döden som man inte kan hejda. Döden som har bråttom. Döden som trampade fram i rasande fart. Döden som i en robust korg hade med sig ett paket märkt specialleverans aktas.”

Citatet utstrålar för mig frihet. Joyce Carol Oates fattar sig inte gärna kort; detta blir till inspiration för mig personligen, som förutom författarskapsambitioner även belastas av ett sjukligt begär att skriva minst två A4 längre än vad som behövs i varje uppsats.

Jag har i tidigare inlägg nämnt hur jag inte berörs av kritik gällande bokens format (att den enbart är delvis biografisk, faktan är mestadels är påhittad av Oates själv). Väl inne i historian ändrar jag dock uppfattning delvis – visst är det fortfarande trovärdigt, och därav en bra roman, men samtidigt kan jag drabbas av samma symptom som vid läsandet av en Dan Brown-bok: Vad är sant och inte? Man känner sig så fasligt allmänbildad när man läser om påvevalets process (som i Dan Browns ”Änglar och demoner”), men faktum är att det mesta är pur fantasi. På så vis kan jag förstå hur Bokcirkelns medlemmar känner sig aningen ”lurade” då de läser ”Blonde”.

Karaktären Norma Jeane har två drivkrafter i livet: att bli älskad, och att inte bli psykiskt sjuk som sin mor. Hennes besatthet av att bli älskad grundar sig förmodligen i hennes barndom - psykiskt sjuk mor som inte ville röra henne, en far som lämnat henne innan hon ens var född, uppvuxen på barnhem utan syskon, utan någon familj alls.

Eftersom hon så desperat vill bli älskad gör Norma Jeane allt för att vara till lags för andra. I tidiga år som fosterdotter till Elsie är hon alltid aktiv med någon hushållssyssla, i skolan vid samma tid söker hon bekräftelse vid teateruttagning, diktskapande osv. Senare i livet inser hon att människor älskar hennes utseende - för att bli älskad måste hon synas. Detta går överstyr och från första sekund hon anställs av Studion är hon deras ägodel som de kan hantera som ett objekt.

Hennes andra ambition i livet, att distansera sitt psyke från sin mors, syns tydligt då Norma Jeane ska spela en roll som den sinnessjuka Nell som plågar sin dotter. Här är ett utmärkt exempel på Norma Jeanes tankar över rollen som Nell:

”Norma Jean hade Nell inom sig som en skicklig skådespelerska har en roll inom sig, men Norma Jeane var absolut inte Nell för Nell existerade inte.”

Detta är som ett mantra vars syfte är att övertyga Norma Jeane men som för läsaren framstår som rena ironin.

Så vad har då boken för nytta i dagens samhälle? Bortsett från att agera avkopplande läsning för människor från alla samhällsgrupper bär boken även på ett viktigt vittnesmål, om förtrycket man fick genomlida som kvinna i det amerikanska samhället för så lite som 50 år sedan. Tänk hur mycket som kan förändras under 50 år! Det är viktigt att vi bär med oss historian för att se varningstecken i tid, i fall ett dylikt förtryck skulle uppenbara sig i samhället igen. ”Blonde” ger en väldigt enkel metod att ta till sig av denna läxa genom att kombinera den med möjligheten att med Oates genomträngande blick få lära känna den mystiska, odödliga och fullständigt oslagbara ikonen Marilyn Monroe.