Poesi, bränder och djur

Jag måste erkänna att jag var ganska skeptisk när jag först började läsa kortromanen Djur, men när jag hade läst en bit in i boken upptäckte jag att Joyce Carol Oates skriver väldigt bra, och på ett sätt som håller läsaren intresserad.

Boken handlar om Gillian Brauer, en ung tjej som är oerfaren och ganska osäker på sig själv. På det college där Gillian studerar, går hon i en exklusiv poesiklass, vars lärare hon är besatt i. Andre Harrows är en lärare som alla elever ser upp till, och hon är inte ensam om sin förälskelse. Läraren är gift med den mystiska konstnärinnan Dorcas. Dorcas är en stark kvinna, som har väldigt höga tankar om sig själv. Hon har ett ganska egensinnigt humör, och är väldigt dramatisk och konstnärlig i allt hon gör. Hon är inte en särskilt sympatisk människa. Ett exempel är hennes reaktion, ”Usch! Obscène!” när den berusade Gillian i slutet utav boken kräks. I just det ögonblicket avslöjar hon sin ganska elaka natur.

Efter ett tag kommer Gillian änligen i kontakt med paret. Den förvirrade, unga Gillian blir under bokens gång mer och mer förvirrad. Hon leds in i en helt ny värld.

Parallellt med detta pågår också en serie mordbränder på collegeområdet, och ingen vet vem som bär ansvaret för dem. Därför är eleverna alltid på sin vakt för nya bränder.

Det är alltså den här miljön boken utspelar sig i, på ett litet college i USA. Boken växlar mellan de kvinnliga elevernas småprat och Andre Harrows lektioner. Men till väldigt stor del utspelar sig den korta boken också i Gillians huvud. Hon tänker kring sina väninnor och självklart Andre Harrows. I boken utvecklas i Gillians huvud en slags ”success-story”, där hon går från att till en början knappt blir uppmärksammad utav läraren, annat än att han säger åt henne att inte vara så tystlåten på lektionerna, till att hon blir mer och mer involverad i lärarens liv. Men som läsare ser man att det inte är någonting bra som händer, utan att en lätt förvirrad och osäker flicka blir ”förledd” eller ”utnyttjad” av det äldre paret.

Även om Gillian glatt pratar med sina vänninor finns det alltid en misstänksamhet mellan dem, och de undrar hela tiden vem av dem som har kontakt med Andre Harrows, och vem som inte har det.

Boken grundar sig på en mening som Gillian läser på Dorcas utställning, nämligen ”Vi är djur, och det är vår tröst”. Detta är någonting som känns av i hela boken, både på sättet Oates skriver och på personligheterna. Det mest klara exemplet är den besatta Gillian, som till en början förföljer Dorcas. När jag tänker på boken så tänker jag på den i väldigt dunkla färger och bitvis täckt av dimma.

Boken utspelar sig på 70-talet. I boken lever 60-talets tid kvar i allas minnen men allting har i Gillians värld på något sätt stannat av. Gillian är helt opåverkad av sin tid, och lever som vilken elev som helst. Hon tycker att Dorcas konst är vulgär och revolutionär, och konsten skrämmer och fascinerar henne. Men, som hon skriver i boken, ”Inte förrän flera år senare slog det mig att Dorcas primitiva totemfigurer, och de estetiska principer som låg till grund för dem, inte var särskilt originella 1975.” Den här meningen tycker jag perfekt beskriver Gillians tillvaro. Hon är en flicka som egentligen är väldigt instängd i sin egen värld och collegeområdet där hon bor.

Runt den tid boken utspelar sig i rörde sig Joyce Carol Oates i liknande miljöer. Under 60- och 70-talet undervisade Oates på olika sorters universitet. Jag tycker att det känns av att hon kan de speciella miljöerna väldigt väl när man läser boken.

Det man ofta tänker på när läser översatta böcker från engelska till svenska är att språket blir förstört. Så tycker jag att det kändes när jag började läsa den här boken också. Bara den engelska originaltiteln, ”Beast”, ger ett helt annorlunda intryck än ”Djur”. På flera ställen i boken kommer jag därför att tänka på att boken förmodligen skulle ha varit bättre att läsa på engelska. Ibland uppstår en känsla av att den svenska översättningen har på något sätt har handikappat Oates meningar.

Men jag tycker trots detta ändå att Joyce Carol Oates skriver bra. Hon verkar ha en väldigt bra känsla för hur hon ska skriva en viss roman. När Blonde diskuterades i bokcirkeln kom det fram att Oates överanvände vissa ord för att få effekt, som att hon återigen nämnde döden. Hon skrev också konstiga jämförelser och beskrivningar. Detta är saker som jag inte har hittat på ett enda ställe i Djur. Men, så är ju Djur en kortroman om ett helt annat ämne. Jag tycker att skrivsättet var helt rätt för en sådan kort bok. Författaren har använt helt rätt mängd beskrivningar, det blir varken för mycket eller för lite.

Att Oates gillar att variera sig ser man ju också när man kollar på hela hennes författarskap, där hon förutom att ha skrivit vanliga romaner, också har skrivit ungdoms- och barnböcker.