En fängslade berättelse

Mörk Vatten - en öppen roman med vilseledande sidor.

Efter att läst Joyce Carol Oates roman "Mörkt Vatten", så kunde jag inte hindra mig själv från att känna mig aningen sentimentalt känsloladdad. Det var en berättelse som fick mig att beröras, vilket inte är vanligt.

När jag tagit mig igenom de första sidorna så blev jag lätt förvirrad. Det var som man kastats in, rätt i mitten utav en historia. Allt kom väldigt snabbt och ibland blev det svårt att förstå vad som egentligen hände, samtidigt som hennes sätt att skriva komplicerade sammanhanget. Oates förmåga att strunta helt i "reglerna" hur man ska skriva, var tydliga i ett flertal fall, då meningarna kunde sträva ut i stora kapitel, ibland började de med liten bokstav och vid vissa tillfällen bestod de endast av tre små ord. Jag, personligen kan tycka dessa långa, ibland nästan i skuggan av att likna en dikt, meningarna kunde bli jobbiga. Det finns inget slut, man kan inte andas ut och blir nästan stressad av dess oändliga uppbyggnad. Samtidigt som jag inte kunde låta bli i att hitta en charm i det.

Det var en mycket kort och koncist roman, som om författaren försökt få med så mycket handling som möjligt, på så få sidor som möjligt. Vilket bidrog till att det blev som en berg och dalbana för läsaren. Som om Oates skrivit de olika kapitlen i rätt ordning till en början, sen delat upp dem var för sig, kastat om dem hur som helst och fått en ny bok. Det är mycket fram och tillbaka hela tiden, men vart kapitel har alltid en koppling till nästa, fast än det kan handla om en helt annan sak. Det kan vara en nästan genomskinlig röd mellan dem, som att en av huvudkaraktärerna i romanen, Kelly, beskrivs i ett kapitel hur hon känner sig ensam och kämpar för livet, då senatorn lämnat henne övergiven, i en bil som höll på att dränkas utav vatten. Så kan efterträdande kapitel ha en helt annan öppning, men handla om hur hon kände sig ensam och övergiven i sin barndom. Stora hopp i handlingen men samtidigt gav det en större syn på helheten i slutändan.

Från en början så hade jag inte en aning om vad som komma ske i handlingen, men redan efter inledningen så fick jag förståelse för att det skulle bli en bok med ett dystert slut. Då den första sidans mening är, "kommer jag dö? - så här?", vilket också upprepas ett flertal gånger i boken. Som i sin tur utvecklades till en självklarhet att denna flicka skulle mista sitt liv. Det upprepades hela tiden ledtrådar som bevisade detta fakta.

Själva historien uppskattar jag också, trots dess bleka utstrålning. Kelly Kellehers är en ung tjej som förälskar sig i senatorn, Edward Kennedy, som hon träffas på ett party, denna dag som även är den 4 juli, USA:s nationaldag. De båda fattar tycke för varandra, Kelly, kanske mer än senatorn. Det slutar med att de bestämmer sig för att bege sig därifrån. En berusad senator sätter sig bakom ratten och kör vägen fram till kellys död.

Kelly verkar vara en begåvad, ung flicka men dock med en fruktansvärd självkänsla. Hon ser upp till senatorn som om han vore en slags konung, vågar sig inte för att kalla honom efter sitt namn, utan tilltalar honom som senatorn. Hon lyste upp bara utav det lilla medvetande av att senatorn visste hennes namn. Det räckte för henne. Ensamhet och desperationen av att finna trygghet seglade hela tiden runt, på vart kapitel. Fast än denna man deltog i hennes dom till döden, då han räddade sitt egna skinn och lät Kelly sakta men säkert drunkna i bilen, så skulle hon fortfarande tycka om honom lika mycket. Han hade valt henne, för en gångs skull hade hon blivit vald. Inget stod upp mot det. Sedan även att bokens slut visar hur människor, när det kommer till kritan, räddar sig själva i första hand. Människan kan verkligen älska någon, men alltid finns det egoism som överstrider den med minsta marginal. "räddar gärna alla i världen, bara jag också räddas". Det fanns säkert en anledning till att Oates valde just detta berättelse, som är grundad på en verklig. Kanske att hon ville ta upp just det där ämnet.

Hur kunde en så respektfull, älskvärd, familjefar, låta en ung flicka bara få sitt liv om miste och sedan försöka bortförklara hela sanningen. Är det rädslan för samvetet som styr eller skräcken för att förlora sitt allt, som gör att människans val, ibland inte blir som man hoppats på? Lögner som bygger upp ett torn på samvetets vägar, kommer att alltid finnas kvar som en efterhängslen skugga. Något som senatorn fick stor smak utav, då han var medveten om att Kelly Kelleher låg medvetslös, i en sjunkande bil, med ett sista hopp om att han skulle bli hennes räddning.

"lämna mig inte - jag är här"