Roman nummer 34, bra jobbat Oates

Vit Flicka, Svart Flicka.

Produktiva Joyce Carol Oates trettiofjärde roman kom ut år 2006 och fick titeln ”Svart flicka, Vit flicka”. Denna inte allt för tjocka bok utspelar sig på 70-talet på ett strikt flickcollege där två olika flickor möts som rumskamrater. Ena flickan är vit, andra är svart. Ena flickan är ättling till grundaren av detta anrika college och har fötts i en omåttligt rik men märklig familj, den andra flickan är dotter till en präst och bor med sin vanliga familj i Washington. Den ena flickan heter Genna, den andra heter Minette. När Minette en dag till sin (smått överdrivna?) förfäran hittar sin lärobok nedtrampad i gyttjan och troligtvis utslängd genom ett fönster vägrar hon tala med de andra på colleget. Hon är tvärsäker på att någon har gjort detta förfärliga dåd av rasistiska skäl.

Men det är något med Minette. Något som inte har med hennes lärobok att göra, egentligen gillar hon den inte ens. Naiva, lilla oskyldiga Genna försöker återigen varje dag att prata med Minette och lära känna henne men det enda hon får i gengäld är korta, sträva kommentarer som genast avslutar samtalen. Till exempel när Genna snällt och försiktigt frågar om hon vill lyssna på någon av sina jazzskivor svarar Minette: ”Men varför i all världen skulle jag vilja göra det?” och när Genna frågar om det verkligen finns någon himmel svarar Minette överlägset och korthugget: ”Naturligtvis finns det en himmel. Men inte för alla.” Minette är pessimistisk och bryr sig bara om sina studier och sig själv. När de andra flickorna på colleget springer ut och firar den första snön fnyser Minette föraktfullt: ”Vissa personer kommer att dra på sig sin egen död i den här kylan.” Kan inte människan låta de andra vara glada eller är hon en så bruten människa? Genna är oförståeligt förlåtande mot Minette som inte gör annat än slänger korta, elaka meningar mot Genna som i och för sig inte vet vad hon gjort för fel. Men jag tror att Minette känner sig hotad av Genna på grund av att hon är vit och hon tror att allt är enkelt för Genna och att hon får som hon vill för att hon är just vit. Men jag tror allvarligt inte att någon kan vara så orättvist elak mot någon utan anledning. Det måste ha hänt något i hennes liv tidigare som man inte fått veta än.

Minette och Genna lever i USA:s rasistiska 70-tal. Mycket handlade om hudfärg och trots att man inte officiellt behandlade de svarta fel så fanns där så mycket medveten smygrasism. Man sade neger rätt ut och behandlade folk efter hudfärg på helt andra sätt än i dagens USA. I filmen ”Remember The Titans” visas tydligt 70-talets rasism i USA, då inom amerikansk fotboll där de svarta, hur bra de än är, inte ens får spela i samma lag som de vita. Det var en sån omänsklig indelning på 70-talet där man sorterade folk som man sorterar skräp i vit eller svart påse. Folk med olika hudfärg umgicks nästan inte alls och man antog att man var olika p.g.a. färgen. Det var mycket rasism och fördomar i USA vid den tiden. Fortfarande idag är paranoida USA mycket misstänkta mot folk med utländskt namn som kommer till deras land (mot folk från mellanöstern och muslimer sedan 11 september).
Minette är paranoid och tror att alla vill henne illa för att hon är svart och blir på grund av det fruktansvärd bitchig och brysk. Genna som har växt upp med en socialistisk familj som i generationer har kämpat för de svartas och (tidigare) slavarnas rättigheter. Hennes familj är säker på att alla är lika mycket värda och att man inte säger neger eller ens färgad. De är de starkt emot kyrkan (i alla fall hennes föräldrar) och den kristna tron. Minette däremot är starkt religiös med en präst till far.

Joyce Carol Oates var i trettiofem-fyrtioårsåldern på 70-talet och bosatt i USA och därmed medborgare i USA:s samhälle på 70-talet. Hon kommer alltid ha en annan bild av det än vi som inte levde varken i USA eller på 70-talet. Kanske vill hon att vi ska inse hur omänskligt och hur skrämmande nära i tiden det faktiskt är, dessa rasistiska syner på människan. Med hennes skumma, annorlunda och fascinerande skrivsätt beskriver hon ofta kvinnoöden (som i ”Blonde”, ”Dödgrävarens dotter” och ”Svart flicka, Vit flicka”) i sina många böcker. Hon kan själv ha upplevt missöden som kvinna men möjligen vill hon bara öka förståelsen för kvinnor där livet gått snett. Sättet hon skriver på är i alla fall mycket märkligt. Liknelserna är bisarra och besynnerliga som till exempel: ”Dotter är sur ångest som skakats i en flaska så att det skummar och bildar lödder och rinner över och skållar ens hand”. Men hon är smart i sitt skrivsätt och meningarna är varierade och slutar aldrig att överraska. Om bara själva handlingen i boken skulle överraskat lite mer kunde det varit väldigt bra. Men den leder ingenstans. Minette tjurar, Genna förlåter, de rasistiska provokationerna fortsätter, minnen från Genna som liten där hennes radikala vänsterhippiefars vän skär upp buken med en kniv. Jag kommer fortsätta läsa och jag kommer vänta.

Vänta på en riktigt bra poäng.