En historia vilken tar sin början vid 1932. Året då Röda Korset startade insamlingar i Sverige, António de Oliveira Salazar blir ny fascistisk premiärminister i Portugal för de kommande 36 åren, Johnny Cash föds och Franklin D Roosevelt väljs till USA:s nya president.
En historia som först blir publicerad 2001, ett år då Sven-Göran "Svennis" Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget och flera medlemmar av kungahuset i Nepal blir dödade i ett familjedrama. Republikanen George W. Bush efterträder demokraten Bill Clinton och räknas som president i USA, samt väljer samma år att anfalla Afghanistan med sina trupper.
Det är två helt olika tider, men att koppla boken "Blonde" till dagens samhälle är inte svårt. Familjedrama kommer alltid existera. Sorg och smärta, frånvarande föräldrar är inte mer accepterade idag. Det är ändå en stor skillnad på hur man hanterar kärlek, jag talar då främst om faktumet att huvudpersonens äktenskap vid 16 års ålder, att det faktiskt är accepterat. Giftermål vid den tiden räknades mer som en trygghet för kvinnan, då mannen räknades som hennes "ägare". Då kan man tänka, att det är tur att de här idéerna har ändrats.
Det här är tredje gången vi väljer att blogga om en bok och för varje gång känns det mer naturligt. Bokcirkeln och bloggning känns som en del av SP08J, så det är därför jag blev inspirerad när jag till slut satt där med "Blonde" i mina händer. "Blonde" är en bok jag i flera år tänkt läsa, men aldrig riktigt haft tid. Att då även få diskutera och analysera historien kändes bra.
Men precis som Felicia Forsström tidigare beskrev, hade jag inte en susning om vem Marilyn Monroe eller Norma Jeane, vilket var hennes egentliga namn, var. Visserligen har man sett bilder på henne, hört historier om att hon är en av historiens största sexikoner. För mig har Marilyn Monroe varit mer av ett helgon än en människa. Det är därför jag nog har svårt att tro att någonting är realistiskt i Oates roman, även om författarens speciella sätt att skriva på, med liknelser utöver det vanliga, gör att bilder växer i mitt huvud och jag är där, under 30-talet och jag lever sida vid sida med Norma Jeanes barndoms jag. När vi läste "Buddenbrooks" reagerade många på att författarens skrivsätt var mycket irriterande, eftersom Thomas Mann använde sig av miljö- samt personbeskrivningar vilka kändes som flera sidor långa. I "Blonde", känns beskrivningarna mer behagliga, jag uppskattar det jag får beskrivet för mig.
Det är faktiskt mitt första intryck, är det här på riktigt? Då Oates utvecklar sina personbeskrivningar och miljöbeskrivningar, beskriver lycka och sorg med känslor och tecken, gör det att jag inte på något sätt tror att det här är glamourösa Marilyn Monroes liv. När jag senare får reda på att historien inte har alls många säkra källor, gör det mig lättad, samtidigt som jag nästan blir arg. Om jag var i Norma Jeanes sits, skulle inte jag vilja att någon skrev en bok, som verkar vara en självbiografi, när inte allting är direkt sanning. Jag tycker att man lurar läsaren, använder namnet på en känd personlighet för att locka fler läsare. På många sätt vanhelgar man en ikons liv för att tjäna pengar. Men det är kanske vad som krävs för att folk inte skall missa berättelsen, som i sig är helt fantastisk.
Mina tidigare bloggkollegor har beskrivit handlingen nästan klart, historien om en flicka som växer upp med oron om att aldrig ha en säker plats att vända sig till. Man blir konstant påverkad av känslorna som det lilla flickebarnet känner, men samtidigt tycker jag att likgiltigheten är stor. Hon är aldrig rädd för sin mamma, mamman som blandar aspirin i hennes dricka och håller på att bränna ner deras lägenhet genom att somna med en cigarett i handen. När det brinner i skogarna runt omkring, tar hon barnet och åker därifrån, påverkad av droger och alkohol. Polisen får ber henne att åka hem igen. Men aldrig känner Norma Jean rädsla för sin mor, någonting jag tycker är mycket otänkbart. Det enda sättet man kan se hennes rädsla, är när hon blir äldre och vill bli bortadopterad från barnhemmet, eller när hon som liten konstant väntar på den frånvarande fadern som saknas henne så mycket. Det är därför hon ofta tror att hon ser honom, fortfarande vid 15 års ålder är hon fast vid tanken att han som mörk skönhet en dag skall komma och hämta henne och på något sätt få henne att komma därifrån. Historien är som jag tidigare sagt helt fantastisk, den är känslosam, den påverkar, även om jag vid vissa tillfällen tycker att vissa delar är för fräcka och fokuserade på sexuella ting.
Jag uppskattar mycket alla kursiverade små tankar man får ta del av under historiens gång. Citat likt: "Det som sker utanför strålkastarljuset finns inte" och "Ångra aldrig om du sätter dig i skuld, bara ändamålet är hedervärt". På något sätt känns de här inte bara som mycket smarta tankar, utan att boken är fylld av små tips till livet, en slags vägledning. Boken har någonting mer än en ytlig historia, den har ett djup, vilket kan jämföras med isbergsmetoden, där vi endast får reda på toppen, när historien egentligen döljer mycket, mycket mer.
Det värsta med en bok som den här, är att jag inte kan få fram något tydligt budskap. Det är mycket fin historia, men kanske är budskapet just att man skall vara glad för vad man har? Eller möjligtvis att vart man är kommer ifrån, vem du än är, vilken samhällsklass eller hur du mår, så kan du ändå bli en glamourdrottning, precis som Marilyn Monroe.
Tack för trevlig läsning!
Emma Andersson
fredag 14 maj 2010
tisdag 11 maj 2010
Med Oates genomträngande blick
Författaren Joyce Carol Oates utforskar den mystiska ikonen Marilyn Monroe i sin bok "Blonde".
Jag har nu nått femhundranittonde sidan av massiva åttahundrasextioett, hoppet börjar sina om att jag ska ha tegelstenen utläst i tid till boksamtalen som startar i klassen nästa vecka. Men men, man tager vad man haver, och jag kan inte direkt säga att jag lider brist på analyseringsmatrial. För det, om något, finns det gott om i "Blonde".
Författaren Joyce Carol Oates litterära teknik vill jag beskriva som en direkt motsats till Isbergsteorin. Denna skrivarteknik grundades av Ernest Hemingway och innebär att man låter det mesta stå skrivet mellan raderna(the tip of the iceberg, endast 10% av hela iskroppen syns). Oates däremot skriver ut mycket mer än vi behöver veta. Hon är inte rädd för att sväva ut och skriva detaljerat. Detta tycker jag är bra. På så vis behöver man inte tänka när man läser, bokstäverna bildar en flod som det bara är att flyta med i.
Hur kan hon lyckas med det? Jo, hon har över huvud taget inga litterära begränsningar. De oskrivna lagarna blickar hon förbi som om de vore luft. Ett typexempel på detta är bokens inledande kapitlet där det förekommer löjligt många onödiga upprepningar av ordet "Döden". Skulle vår lärare Cecilia godkänna om vi lämnade in en sådan här text?:
”I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nedför boulevarden. Döden kom som i en tecknad barnfilm farande på en tung budcykel. Den osviktliga Döden. Döden som man inte kan hejda. Döden som har bråttom. Döden som trampade fram i rasande fart. Döden som i en robust korg hade med sig ett paket märkt specialleverans aktas.”
Citatet utstrålar för mig frihet. Joyce Carol Oates fattar sig inte gärna kort; detta blir till inspiration för mig personligen, som förutom författarskapsambitioner även belastas av ett sjukligt begär att skriva minst två A4 längre än vad som behövs i varje uppsats.
Jag har i tidigare inlägg nämnt hur jag inte berörs av kritik gällande bokens format (att den enbart är delvis biografisk, faktan är mestadels är påhittad av Oates själv). Väl inne i historian ändrar jag dock uppfattning delvis – visst är det fortfarande trovärdigt, och därav en bra roman, men samtidigt kan jag drabbas av samma symptom som vid läsandet av en Dan Brown-bok: Vad är sant och inte? Man känner sig så fasligt allmänbildad när man läser om påvevalets process (som i Dan Browns ”Änglar och demoner”), men faktum är att det mesta är pur fantasi. På så vis kan jag förstå hur Bokcirkelns medlemmar känner sig aningen ”lurade” då de läser ”Blonde”.
Eftersom hon så desperat vill bli älskad gör Norma Jeane allt för att vara till lags för andra. I tidiga år som fosterdotter till Elsie är hon alltid aktiv med någon hushållssyssla, i skolan vid samma tid söker hon bekräftelse vid teateruttagning, diktskapande osv. Senare i livet inser hon att människor älskar hennes utseende - för att bli älskad måste hon synas. Detta går överstyr och från första sekund hon anställs av Studion är hon deras ägodel som de kan hantera som ett objekt.
Hennes andra ambition i livet, att distansera sitt psyke från sin mors, syns tydligt då Norma Jeane ska spela en roll som den sinnessjuka Nell som plågar sin dotter. Här är ett utmärkt exempel på Norma Jeanes tankar över rollen som Nell:
”Norma Jean hade Nell inom sig som en skicklig skådespelerska har en roll inom sig, men Norma Jeane var absolut inte Nell för Nell existerade inte.”
Detta är som ett mantra vars syfte är att övertyga Norma Jeane men som för läsaren framstår som rena ironin.
Så vad har då boken för nytta i dagens samhälle? Bortsett från att agera avkopplande läsning för människor från alla samhällsgrupper bär boken även på ett viktigt vittnesmål, om förtrycket man fick genomlida som kvinna i det amerikanska samhället för så lite som 50 år sedan. Tänk hur mycket som kan förändras under 50 år! Det är viktigt att vi bär med oss historian för att se varningstecken i tid, i fall ett dylikt förtryck skulle uppenbara sig i samhället igen. ”Blonde” ger en väldigt enkel metod att ta till sig av denna läxa genom att kombinera den med möjligheten att med Oates genomträngande blick få lära känna den mystiska, odödliga och fullständigt oslagbara ikonen Marilyn Monroe.
söndag 9 maj 2010
Poesi, bränder och djur
Jag måste erkänna att jag var ganska skeptisk när jag först började läsa kortromanen Djur, men när jag hade läst en bit in i boken upptäckte jag att Joyce Carol Oates skriver väldigt bra, och på ett sätt som håller läsaren intresserad.
Boken handlar om Gillian Brauer, en ung tjej som är oerfaren och ganska osäker på sig själv. På det college där Gillian studerar, går hon i en exklusiv poesiklass, vars lärare hon är besatt i. Andre Harrows är en lärare som alla elever ser upp till, och hon är inte ensam om sin förälskelse. Läraren är gift med den mystiska konstnärinnan Dorcas. Dorcas är en stark kvinna, som har väldigt höga tankar om sig själv. Hon har ett ganska egensinnigt humör, och är väldigt dramatisk och konstnärlig i allt hon gör. Hon är inte en särskilt sympatisk människa. Ett exempel är hennes reaktion, ”Usch! Obscène!” när den berusade Gillian i slutet utav boken kräks. I just det ögonblicket avslöjar hon sin ganska elaka natur.
Efter ett tag kommer Gillian änligen i kontakt med paret. Den förvirrade, unga Gillian blir under bokens gång mer och mer förvirrad. Hon leds in i en helt ny värld.
Parallellt med detta pågår också en serie mordbränder på collegeområdet, och ingen vet vem som bär ansvaret för dem. Därför är eleverna alltid på sin vakt för nya bränder.
Det är alltså den här miljön boken utspelar sig i, på ett litet college i USA. Boken växlar mellan de kvinnliga elevernas småprat och Andre Harrows lektioner. Men till väldigt stor del utspelar sig den korta boken också i Gillians huvud. Hon tänker kring sina väninnor och självklart Andre Harrows. I boken utvecklas i Gillians huvud en slags ”success-story”, där hon går från att till en början knappt blir uppmärksammad utav läraren, annat än att han säger åt henne att inte vara så tystlåten på lektionerna, till att hon blir mer och mer involverad i lärarens liv. Men som läsare ser man att det inte är någonting bra som händer, utan att en lätt förvirrad och osäker flicka blir ”förledd” eller ”utnyttjad” av det äldre paret.
Även om Gillian glatt pratar med sina vänninor finns det alltid en misstänksamhet mellan dem, och de undrar hela tiden vem av dem som har kontakt med Andre Harrows, och vem som inte har det.
Boken grundar sig på en mening som Gillian läser på Dorcas utställning, nämligen ”Vi är djur, och det är vår tröst”. Detta är någonting som känns av i hela boken, både på sättet Oates skriver och på personligheterna. Det mest klara exemplet är den besatta Gillian, som till en början förföljer Dorcas. När jag tänker på boken så tänker jag på den i väldigt dunkla färger och bitvis täckt av dimma.
Boken utspelar sig på 70-talet. I boken lever 60-talets tid kvar i allas minnen men allting har i Gillians värld på något sätt stannat av. Gillian är helt opåverkad av sin tid, och lever som vilken elev som helst. Hon tycker att Dorcas konst är vulgär och revolutionär, och konsten skrämmer och fascinerar henne. Men, som hon skriver i boken, ”Inte förrän flera år senare slog det mig att Dorcas primitiva totemfigurer, och de estetiska principer som låg till grund för dem, inte var särskilt originella 1975.” Den här meningen tycker jag perfekt beskriver Gillians tillvaro. Hon är en flicka som egentligen är väldigt instängd i sin egen värld och collegeområdet där hon bor.
Runt den tid boken utspelar sig i rörde sig Joyce Carol Oates i liknande miljöer. Under 60- och 70-talet undervisade Oates på olika sorters universitet. Jag tycker att det känns av att hon kan de speciella miljöerna väldigt väl när man läser boken.
Det man ofta tänker på när läser översatta böcker från engelska till svenska är att språket blir förstört. Så tycker jag att det kändes när jag började läsa den här boken också. Bara den engelska originaltiteln, ”Beast”, ger ett helt annorlunda intryck än ”Djur”. På flera ställen i boken kommer jag därför att tänka på att boken förmodligen skulle ha varit bättre att läsa på engelska. Ibland uppstår en känsla av att den svenska översättningen har på något sätt har handikappat Oates meningar.
Men jag tycker trots detta ändå att Joyce Carol Oates skriver bra. Hon verkar ha en väldigt bra känsla för hur hon ska skriva en viss roman. När Blonde diskuterades i bokcirkeln kom det fram att Oates överanvände vissa ord för att få effekt, som att hon återigen nämnde döden. Hon skrev också konstiga jämförelser och beskrivningar. Detta är saker som jag inte har hittat på ett enda ställe i Djur. Men, så är ju Djur en kortroman om ett helt annat ämne. Jag tycker att skrivsättet var helt rätt för en sådan kort bok. Författaren har använt helt rätt mängd beskrivningar, det blir varken för mycket eller för lite.
Att Oates gillar att variera sig ser man ju också när man kollar på hela hennes författarskap, där hon förutom att ha skrivit vanliga romaner, också har skrivit ungdoms- och barnböcker.
Boken handlar om Gillian Brauer, en ung tjej som är oerfaren och ganska osäker på sig själv. På det college där Gillian studerar, går hon i en exklusiv poesiklass, vars lärare hon är besatt i. Andre Harrows är en lärare som alla elever ser upp till, och hon är inte ensam om sin förälskelse. Läraren är gift med den mystiska konstnärinnan Dorcas. Dorcas är en stark kvinna, som har väldigt höga tankar om sig själv. Hon har ett ganska egensinnigt humör, och är väldigt dramatisk och konstnärlig i allt hon gör. Hon är inte en särskilt sympatisk människa. Ett exempel är hennes reaktion, ”Usch! Obscène!” när den berusade Gillian i slutet utav boken kräks. I just det ögonblicket avslöjar hon sin ganska elaka natur.
Efter ett tag kommer Gillian änligen i kontakt med paret. Den förvirrade, unga Gillian blir under bokens gång mer och mer förvirrad. Hon leds in i en helt ny värld.
Parallellt med detta pågår också en serie mordbränder på collegeområdet, och ingen vet vem som bär ansvaret för dem. Därför är eleverna alltid på sin vakt för nya bränder.
Det är alltså den här miljön boken utspelar sig i, på ett litet college i USA. Boken växlar mellan de kvinnliga elevernas småprat och Andre Harrows lektioner. Men till väldigt stor del utspelar sig den korta boken också i Gillians huvud. Hon tänker kring sina väninnor och självklart Andre Harrows. I boken utvecklas i Gillians huvud en slags ”success-story”, där hon går från att till en början knappt blir uppmärksammad utav läraren, annat än att han säger åt henne att inte vara så tystlåten på lektionerna, till att hon blir mer och mer involverad i lärarens liv. Men som läsare ser man att det inte är någonting bra som händer, utan att en lätt förvirrad och osäker flicka blir ”förledd” eller ”utnyttjad” av det äldre paret.
Även om Gillian glatt pratar med sina vänninor finns det alltid en misstänksamhet mellan dem, och de undrar hela tiden vem av dem som har kontakt med Andre Harrows, och vem som inte har det.
Boken grundar sig på en mening som Gillian läser på Dorcas utställning, nämligen ”Vi är djur, och det är vår tröst”. Detta är någonting som känns av i hela boken, både på sättet Oates skriver och på personligheterna. Det mest klara exemplet är den besatta Gillian, som till en början förföljer Dorcas. När jag tänker på boken så tänker jag på den i väldigt dunkla färger och bitvis täckt av dimma.
Boken utspelar sig på 70-talet. I boken lever 60-talets tid kvar i allas minnen men allting har i Gillians värld på något sätt stannat av. Gillian är helt opåverkad av sin tid, och lever som vilken elev som helst. Hon tycker att Dorcas konst är vulgär och revolutionär, och konsten skrämmer och fascinerar henne. Men, som hon skriver i boken, ”Inte förrän flera år senare slog det mig att Dorcas primitiva totemfigurer, och de estetiska principer som låg till grund för dem, inte var särskilt originella 1975.” Den här meningen tycker jag perfekt beskriver Gillians tillvaro. Hon är en flicka som egentligen är väldigt instängd i sin egen värld och collegeområdet där hon bor.
Runt den tid boken utspelar sig i rörde sig Joyce Carol Oates i liknande miljöer. Under 60- och 70-talet undervisade Oates på olika sorters universitet. Jag tycker att det känns av att hon kan de speciella miljöerna väldigt väl när man läser boken.
Det man ofta tänker på när läser översatta böcker från engelska till svenska är att språket blir förstört. Så tycker jag att det kändes när jag började läsa den här boken också. Bara den engelska originaltiteln, ”Beast”, ger ett helt annorlunda intryck än ”Djur”. På flera ställen i boken kommer jag därför att tänka på att boken förmodligen skulle ha varit bättre att läsa på engelska. Ibland uppstår en känsla av att den svenska översättningen har på något sätt har handikappat Oates meningar.
Men jag tycker trots detta ändå att Joyce Carol Oates skriver bra. Hon verkar ha en väldigt bra känsla för hur hon ska skriva en viss roman. När Blonde diskuterades i bokcirkeln kom det fram att Oates överanvände vissa ord för att få effekt, som att hon återigen nämnde döden. Hon skrev också konstiga jämförelser och beskrivningar. Detta är saker som jag inte har hittat på ett enda ställe i Djur. Men, så är ju Djur en kortroman om ett helt annat ämne. Jag tycker att skrivsättet var helt rätt för en sådan kort bok. Författaren har använt helt rätt mängd beskrivningar, det blir varken för mycket eller för lite.
Att Oates gillar att variera sig ser man ju också när man kollar på hela hennes författarskap, där hon förutom att ha skrivit vanliga romaner, också har skrivit ungdoms- och barnböcker.
fredag 7 maj 2010
Bloggperioden snart över!
Nu är det fritt fram för alla som vill att göra tillägg i bloggen. Hur långt har ni kommit? Har er syn på karaktären Norma Jeane/Marilyn förändrats? Vad säger verket er? osv
Bloggen är öppen för inlägg fram till söndag 16 maj. Boksamtalen äger rum v 20-21. Ni får mer information om detta på måndag.
Läxan till på måndag är som bekant att läsa igenom bloggen och lämna en kommentar på minst ett inlägg.
Trevlig helg!
/Cecilia
Bloggen är öppen för inlägg fram till söndag 16 maj. Boksamtalen äger rum v 20-21. Ni får mer information om detta på måndag.
Läxan till på måndag är som bekant att läsa igenom bloggen och lämna en kommentar på minst ett inlägg.
Trevlig helg!
/Cecilia
måndag 3 maj 2010
Marilyn Monroe, en ikon för den amerikanska drömmen.
När jag började läsa “Blonde” så var allt jag viste om Marilyn Monroe att hon var en skådespelerska, fotomodell och sexsymbol. Vad jag inte anade dock var att hon i tillägg till detta även var en perfekt ikon för den “amerikanska drömmen”, för hennes liv är en perfekt exempel för vad denna dröm står för. Den bortglömde individen, från födseln övergiven av sin far och vid tidig ålder även av sin mor, som har haft en svår uppväxt på ett barnhem och som sedan, långsamt klättrar uppå. Likt en vacker blomma sprungen ur en komposthög för att tillslut slå ut i men häpnadsväckande skönhet, en skönhet som kommer lägga hela världen inför dess fötter.
Jag blev också oerhört förvånad av hennes tidigare liv och av den person hon var när hon var ung. Jag kan bara leka med tanken på hur den oskuldsfulla Norma Jane, en kristen, blyg överdrivet snäll och ömtålig person förvandlads till den vågade och promiskuösa sexikonen Marilyn Monroe, dock börjar man redan ana en viss övergång i historien. Vissa etappmål i hennes liv där man kan se hur den oskyldiga fasaden börjar spricka upp. Till exempel när hon genom sitt äktenskap upptäcker en stor sexuell aptit som har legat under ytan och när hennes man började ta, som hon utrycker det: “för och efterbilder på henne”. Kanske kommer detta tjäna som den kokong som den egentliga Marilyn Monroe kommer att komma fram ur tids nog.
Som jag redan nämnt är den blyga lilla flickan Norma Jane långt ifrån den bild av Marilyn Monroe som jag har haft tidigare, dock måsta man erkänna att hon är en mycket intressant karaktär. Hon när en ständigt behov efter att bli älskad och omhändertagen, ett behov som antagligen är grundat i en övergivenhetskänsla efter att både fadern och modern lämnat henne så tidigt i uppväxten, och genom hela boken tycks hon ständigt försöka fylla detta inre tomrum med annan kärlek. Kärleken från en trasig docka, beundran från ett dussintal pojkvänner, bekanta och senare som en sorts belöning för den dyrkan hon ger Bucky.
Det slår mig att om hon skulle varit född idag skulle hon antagligen ha varit en mindre stor bröstad Linda Rosing. Hennes desperata jakt efter bekräftelse och beundran i kombination med hennes behagliga yttre skulle antagligen ha lätt henne till att söka rampljuset i någon billig dokusåpa som “Big Brother”.
Jag skulle vilja avsluta genom att säga några korta ord om Oates sätt att skriva.
Jag, som aldrig läst en bok av denna kända och så högt prisade modärna författarinna var väldigt nyfiken på att få se vad all uppståndelse runt henne egentligen handlade om och se om hon verkligen var värd den. Efter att ha läst en dryg fjärdedel av boken kan jag konstatera att hitintills har den varit en språklig berg och dal bana. Boken växlar stadigt mellan klockren briljans och luddig oförståelighet, särskilt i början av boken. Till exempel använde hon synonymer som: “glädjen kändes som krossat glass i hennes mun” och “så som man skulle kunna passa in en dockbaby i ett hålrum som bara för det ändamålet skickligt gröpts ut ur en större docka. Samtidig kan hon ibland skriva saker som får en att känna sig som om man vore i rummet på platsen och på något sätt känns det som om hon gör dessa tydliga felsteg med vilje. Som om hon är medveten om reglerna men bryter dem lika så eftersom man får göra så när man anses vara en av vår tids största författare och har ett fyrtiotal titlar under bältet. Och därför utväxlar man en sort hat kärlek gentemot boken, en hat kärlek som kommer driva åtminstone mig att läsa boken till sista sidan.
Jesper Bäcklin SP08J
Jag blev också oerhört förvånad av hennes tidigare liv och av den person hon var när hon var ung. Jag kan bara leka med tanken på hur den oskuldsfulla Norma Jane, en kristen, blyg överdrivet snäll och ömtålig person förvandlads till den vågade och promiskuösa sexikonen Marilyn Monroe, dock börjar man redan ana en viss övergång i historien. Vissa etappmål i hennes liv där man kan se hur den oskyldiga fasaden börjar spricka upp. Till exempel när hon genom sitt äktenskap upptäcker en stor sexuell aptit som har legat under ytan och när hennes man började ta, som hon utrycker det: “för och efterbilder på henne”. Kanske kommer detta tjäna som den kokong som den egentliga Marilyn Monroe kommer att komma fram ur tids nog.
Som jag redan nämnt är den blyga lilla flickan Norma Jane långt ifrån den bild av Marilyn Monroe som jag har haft tidigare, dock måsta man erkänna att hon är en mycket intressant karaktär. Hon när en ständigt behov efter att bli älskad och omhändertagen, ett behov som antagligen är grundat i en övergivenhetskänsla efter att både fadern och modern lämnat henne så tidigt i uppväxten, och genom hela boken tycks hon ständigt försöka fylla detta inre tomrum med annan kärlek. Kärleken från en trasig docka, beundran från ett dussintal pojkvänner, bekanta och senare som en sorts belöning för den dyrkan hon ger Bucky.
Det slår mig att om hon skulle varit född idag skulle hon antagligen ha varit en mindre stor bröstad Linda Rosing. Hennes desperata jakt efter bekräftelse och beundran i kombination med hennes behagliga yttre skulle antagligen ha lätt henne till att söka rampljuset i någon billig dokusåpa som “Big Brother”.
Jag skulle vilja avsluta genom att säga några korta ord om Oates sätt att skriva.
Jag, som aldrig läst en bok av denna kända och så högt prisade modärna författarinna var väldigt nyfiken på att få se vad all uppståndelse runt henne egentligen handlade om och se om hon verkligen var värd den. Efter att ha läst en dryg fjärdedel av boken kan jag konstatera att hitintills har den varit en språklig berg och dal bana. Boken växlar stadigt mellan klockren briljans och luddig oförståelighet, särskilt i början av boken. Till exempel använde hon synonymer som: “glädjen kändes som krossat glass i hennes mun” och “så som man skulle kunna passa in en dockbaby i ett hålrum som bara för det ändamålet skickligt gröpts ut ur en större docka. Samtidig kan hon ibland skriva saker som får en att känna sig som om man vore i rummet på platsen och på något sätt känns det som om hon gör dessa tydliga felsteg med vilje. Som om hon är medveten om reglerna men bryter dem lika så eftersom man får göra så när man anses vara en av vår tids största författare och har ett fyrtiotal titlar under bältet. Och därför utväxlar man en sort hat kärlek gentemot boken, en hat kärlek som kommer driva åtminstone mig att läsa boken till sista sidan.
Jesper Bäcklin SP08J
Roman nummer 34, bra jobbat Oates
Vit Flicka, Svart Flicka.
Produktiva Joyce Carol Oates trettiofjärde roman kom ut år 2006 och fick titeln ”Svart flicka, Vit flicka”. Denna inte allt för tjocka bok utspelar sig på 70-talet på ett strikt flickcollege där två olika flickor möts som rumskamrater. Ena flickan är vit, andra är svart. Ena flickan är ättling till grundaren av detta anrika college och har fötts i en omåttligt rik men märklig familj, den andra flickan är dotter till en präst och bor med sin vanliga familj i Washington. Den ena flickan heter Genna, den andra heter Minette. När Minette en dag till sin (smått överdrivna?) förfäran hittar sin lärobok nedtrampad i gyttjan och troligtvis utslängd genom ett fönster vägrar hon tala med de andra på colleget. Hon är tvärsäker på att någon har gjort detta förfärliga dåd av rasistiska skäl.
Men det är något med Minette. Något som inte har med hennes lärobok att göra, egentligen gillar hon den inte ens. Naiva, lilla oskyldiga Genna försöker återigen varje dag att prata med Minette och lära känna henne men det enda hon får i gengäld är korta, sträva kommentarer som genast avslutar samtalen. Till exempel när Genna snällt och försiktigt frågar om hon vill lyssna på någon av sina jazzskivor svarar Minette: ”Men varför i all världen skulle jag vilja göra det?” och när Genna frågar om det verkligen finns någon himmel svarar Minette överlägset och korthugget: ”Naturligtvis finns det en himmel. Men inte för alla.” Minette är pessimistisk och bryr sig bara om sina studier och sig själv. När de andra flickorna på colleget springer ut och firar den första snön fnyser Minette föraktfullt: ”Vissa personer kommer att dra på sig sin egen död i den här kylan.” Kan inte människan låta de andra vara glada eller är hon en så bruten människa? Genna är oförståeligt förlåtande mot Minette som inte gör annat än slänger korta, elaka meningar mot Genna som i och för sig inte vet vad hon gjort för fel. Men jag tror att Minette känner sig hotad av Genna på grund av att hon är vit och hon tror att allt är enkelt för Genna och att hon får som hon vill för att hon är just vit. Men jag tror allvarligt inte att någon kan vara så orättvist elak mot någon utan anledning. Det måste ha hänt något i hennes liv tidigare som man inte fått veta än.
Minette och Genna lever i USA:s rasistiska 70-tal. Mycket handlade om hudfärg och trots att man inte officiellt behandlade de svarta fel så fanns där så mycket medveten smygrasism. Man sade neger rätt ut och behandlade folk efter hudfärg på helt andra sätt än i dagens USA. I filmen ”Remember The Titans” visas tydligt 70-talets rasism i USA, då inom amerikansk fotboll där de svarta, hur bra de än är, inte ens får spela i samma lag som de vita. Det var en sån omänsklig indelning på 70-talet där man sorterade folk som man sorterar skräp i vit eller svart påse. Folk med olika hudfärg umgicks nästan inte alls och man antog att man var olika p.g.a. färgen. Det var mycket rasism och fördomar i USA vid den tiden. Fortfarande idag är paranoida USA mycket misstänkta mot folk med utländskt namn som kommer till deras land (mot folk från mellanöstern och muslimer sedan 11 september).
Minette är paranoid och tror att alla vill henne illa för att hon är svart och blir på grund av det fruktansvärd bitchig och brysk. Genna som har växt upp med en socialistisk familj som i generationer har kämpat för de svartas och (tidigare) slavarnas rättigheter. Hennes familj är säker på att alla är lika mycket värda och att man inte säger neger eller ens färgad. De är de starkt emot kyrkan (i alla fall hennes föräldrar) och den kristna tron. Minette däremot är starkt religiös med en präst till far.
Joyce Carol Oates var i trettiofem-fyrtioårsåldern på 70-talet och bosatt i USA och därmed medborgare i USA:s samhälle på 70-talet. Hon kommer alltid ha en annan bild av det än vi som inte levde varken i USA eller på 70-talet. Kanske vill hon att vi ska inse hur omänskligt och hur skrämmande nära i tiden det faktiskt är, dessa rasistiska syner på människan. Med hennes skumma, annorlunda och fascinerande skrivsätt beskriver hon ofta kvinnoöden (som i ”Blonde”, ”Dödgrävarens dotter” och ”Svart flicka, Vit flicka”) i sina många böcker. Hon kan själv ha upplevt missöden som kvinna men möjligen vill hon bara öka förståelsen för kvinnor där livet gått snett. Sättet hon skriver på är i alla fall mycket märkligt. Liknelserna är bisarra och besynnerliga som till exempel: ”Dotter är sur ångest som skakats i en flaska så att det skummar och bildar lödder och rinner över och skållar ens hand”. Men hon är smart i sitt skrivsätt och meningarna är varierade och slutar aldrig att överraska. Om bara själva handlingen i boken skulle överraskat lite mer kunde det varit väldigt bra. Men den leder ingenstans. Minette tjurar, Genna förlåter, de rasistiska provokationerna fortsätter, minnen från Genna som liten där hennes radikala vänsterhippiefars vän skär upp buken med en kniv. Jag kommer fortsätta läsa och jag kommer vänta.
Vänta på en riktigt bra poäng.
Produktiva Joyce Carol Oates trettiofjärde roman kom ut år 2006 och fick titeln ”Svart flicka, Vit flicka”. Denna inte allt för tjocka bok utspelar sig på 70-talet på ett strikt flickcollege där två olika flickor möts som rumskamrater. Ena flickan är vit, andra är svart. Ena flickan är ättling till grundaren av detta anrika college och har fötts i en omåttligt rik men märklig familj, den andra flickan är dotter till en präst och bor med sin vanliga familj i Washington. Den ena flickan heter Genna, den andra heter Minette. När Minette en dag till sin (smått överdrivna?) förfäran hittar sin lärobok nedtrampad i gyttjan och troligtvis utslängd genom ett fönster vägrar hon tala med de andra på colleget. Hon är tvärsäker på att någon har gjort detta förfärliga dåd av rasistiska skäl.
Men det är något med Minette. Något som inte har med hennes lärobok att göra, egentligen gillar hon den inte ens. Naiva, lilla oskyldiga Genna försöker återigen varje dag att prata med Minette och lära känna henne men det enda hon får i gengäld är korta, sträva kommentarer som genast avslutar samtalen. Till exempel när Genna snällt och försiktigt frågar om hon vill lyssna på någon av sina jazzskivor svarar Minette: ”Men varför i all världen skulle jag vilja göra det?” och när Genna frågar om det verkligen finns någon himmel svarar Minette överlägset och korthugget: ”Naturligtvis finns det en himmel. Men inte för alla.” Minette är pessimistisk och bryr sig bara om sina studier och sig själv. När de andra flickorna på colleget springer ut och firar den första snön fnyser Minette föraktfullt: ”Vissa personer kommer att dra på sig sin egen död i den här kylan.” Kan inte människan låta de andra vara glada eller är hon en så bruten människa? Genna är oförståeligt förlåtande mot Minette som inte gör annat än slänger korta, elaka meningar mot Genna som i och för sig inte vet vad hon gjort för fel. Men jag tror att Minette känner sig hotad av Genna på grund av att hon är vit och hon tror att allt är enkelt för Genna och att hon får som hon vill för att hon är just vit. Men jag tror allvarligt inte att någon kan vara så orättvist elak mot någon utan anledning. Det måste ha hänt något i hennes liv tidigare som man inte fått veta än.
Minette och Genna lever i USA:s rasistiska 70-tal. Mycket handlade om hudfärg och trots att man inte officiellt behandlade de svarta fel så fanns där så mycket medveten smygrasism. Man sade neger rätt ut och behandlade folk efter hudfärg på helt andra sätt än i dagens USA. I filmen ”Remember The Titans” visas tydligt 70-talets rasism i USA, då inom amerikansk fotboll där de svarta, hur bra de än är, inte ens får spela i samma lag som de vita. Det var en sån omänsklig indelning på 70-talet där man sorterade folk som man sorterar skräp i vit eller svart påse. Folk med olika hudfärg umgicks nästan inte alls och man antog att man var olika p.g.a. färgen. Det var mycket rasism och fördomar i USA vid den tiden. Fortfarande idag är paranoida USA mycket misstänkta mot folk med utländskt namn som kommer till deras land (mot folk från mellanöstern och muslimer sedan 11 september).
Minette är paranoid och tror att alla vill henne illa för att hon är svart och blir på grund av det fruktansvärd bitchig och brysk. Genna som har växt upp med en socialistisk familj som i generationer har kämpat för de svartas och (tidigare) slavarnas rättigheter. Hennes familj är säker på att alla är lika mycket värda och att man inte säger neger eller ens färgad. De är de starkt emot kyrkan (i alla fall hennes föräldrar) och den kristna tron. Minette däremot är starkt religiös med en präst till far.
Joyce Carol Oates var i trettiofem-fyrtioårsåldern på 70-talet och bosatt i USA och därmed medborgare i USA:s samhälle på 70-talet. Hon kommer alltid ha en annan bild av det än vi som inte levde varken i USA eller på 70-talet. Kanske vill hon att vi ska inse hur omänskligt och hur skrämmande nära i tiden det faktiskt är, dessa rasistiska syner på människan. Med hennes skumma, annorlunda och fascinerande skrivsätt beskriver hon ofta kvinnoöden (som i ”Blonde”, ”Dödgrävarens dotter” och ”Svart flicka, Vit flicka”) i sina många böcker. Hon kan själv ha upplevt missöden som kvinna men möjligen vill hon bara öka förståelsen för kvinnor där livet gått snett. Sättet hon skriver på är i alla fall mycket märkligt. Liknelserna är bisarra och besynnerliga som till exempel: ”Dotter är sur ångest som skakats i en flaska så att det skummar och bildar lödder och rinner över och skållar ens hand”. Men hon är smart i sitt skrivsätt och meningarna är varierade och slutar aldrig att överraska. Om bara själva handlingen i boken skulle överraskat lite mer kunde det varit väldigt bra. Men den leder ingenstans. Minette tjurar, Genna förlåter, de rasistiska provokationerna fortsätter, minnen från Genna som liten där hennes radikala vänsterhippiefars vän skär upp buken med en kniv. Jag kommer fortsätta läsa och jag kommer vänta.
Vänta på en riktigt bra poäng.
En fängslade berättelse
Mörk Vatten - en öppen roman med vilseledande sidor.
Efter att läst Joyce Carol Oates roman "Mörkt Vatten", så kunde jag inte hindra mig själv från att känna mig aningen sentimentalt känsloladdad. Det var en berättelse som fick mig att beröras, vilket inte är vanligt.
När jag tagit mig igenom de första sidorna så blev jag lätt förvirrad. Det var som man kastats in, rätt i mitten utav en historia. Allt kom väldigt snabbt och ibland blev det svårt att förstå vad som egentligen hände, samtidigt som hennes sätt att skriva komplicerade sammanhanget. Oates förmåga att strunta helt i "reglerna" hur man ska skriva, var tydliga i ett flertal fall, då meningarna kunde sträva ut i stora kapitel, ibland började de med liten bokstav och vid vissa tillfällen bestod de endast av tre små ord. Jag, personligen kan tycka dessa långa, ibland nästan i skuggan av att likna en dikt, meningarna kunde bli jobbiga. Det finns inget slut, man kan inte andas ut och blir nästan stressad av dess oändliga uppbyggnad. Samtidigt som jag inte kunde låta bli i att hitta en charm i det.
Det var en mycket kort och koncist roman, som om författaren försökt få med så mycket handling som möjligt, på så få sidor som möjligt. Vilket bidrog till att det blev som en berg och dalbana för läsaren. Som om Oates skrivit de olika kapitlen i rätt ordning till en början, sen delat upp dem var för sig, kastat om dem hur som helst och fått en ny bok. Det är mycket fram och tillbaka hela tiden, men vart kapitel har alltid en koppling till nästa, fast än det kan handla om en helt annan sak. Det kan vara en nästan genomskinlig röd mellan dem, som att en av huvudkaraktärerna i romanen, Kelly, beskrivs i ett kapitel hur hon känner sig ensam och kämpar för livet, då senatorn lämnat henne övergiven, i en bil som höll på att dränkas utav vatten. Så kan efterträdande kapitel ha en helt annan öppning, men handla om hur hon kände sig ensam och övergiven i sin barndom. Stora hopp i handlingen men samtidigt gav det en större syn på helheten i slutändan.
Från en början så hade jag inte en aning om vad som komma ske i handlingen, men redan efter inledningen så fick jag förståelse för att det skulle bli en bok med ett dystert slut. Då den första sidans mening är, "kommer jag dö? - så här?", vilket också upprepas ett flertal gånger i boken. Som i sin tur utvecklades till en självklarhet att denna flicka skulle mista sitt liv. Det upprepades hela tiden ledtrådar som bevisade detta fakta.
Själva historien uppskattar jag också, trots dess bleka utstrålning. Kelly Kellehers är en ung tjej som förälskar sig i senatorn, Edward Kennedy, som hon träffas på ett party, denna dag som även är den 4 juli, USA:s nationaldag. De båda fattar tycke för varandra, Kelly, kanske mer än senatorn. Det slutar med att de bestämmer sig för att bege sig därifrån. En berusad senator sätter sig bakom ratten och kör vägen fram till kellys död.
Kelly verkar vara en begåvad, ung flicka men dock med en fruktansvärd självkänsla. Hon ser upp till senatorn som om han vore en slags konung, vågar sig inte för att kalla honom efter sitt namn, utan tilltalar honom som senatorn. Hon lyste upp bara utav det lilla medvetande av att senatorn visste hennes namn. Det räckte för henne. Ensamhet och desperationen av att finna trygghet seglade hela tiden runt, på vart kapitel. Fast än denna man deltog i hennes dom till döden, då han räddade sitt egna skinn och lät Kelly sakta men säkert drunkna i bilen, så skulle hon fortfarande tycka om honom lika mycket. Han hade valt henne, för en gångs skull hade hon blivit vald. Inget stod upp mot det. Sedan även att bokens slut visar hur människor, när det kommer till kritan, räddar sig själva i första hand. Människan kan verkligen älska någon, men alltid finns det egoism som överstrider den med minsta marginal. "räddar gärna alla i världen, bara jag också räddas". Det fanns säkert en anledning till att Oates valde just detta berättelse, som är grundad på en verklig. Kanske att hon ville ta upp just det där ämnet.
Hur kunde en så respektfull, älskvärd, familjefar, låta en ung flicka bara få sitt liv om miste och sedan försöka bortförklara hela sanningen. Är det rädslan för samvetet som styr eller skräcken för att förlora sitt allt, som gör att människans val, ibland inte blir som man hoppats på? Lögner som bygger upp ett torn på samvetets vägar, kommer att alltid finnas kvar som en efterhängslen skugga. Något som senatorn fick stor smak utav, då han var medveten om att Kelly Kelleher låg medvetslös, i en sjunkande bil, med ett sista hopp om att han skulle bli hennes räddning.
"lämna mig inte - jag är här"
Efter att läst Joyce Carol Oates roman "Mörkt Vatten", så kunde jag inte hindra mig själv från att känna mig aningen sentimentalt känsloladdad. Det var en berättelse som fick mig att beröras, vilket inte är vanligt.
När jag tagit mig igenom de första sidorna så blev jag lätt förvirrad. Det var som man kastats in, rätt i mitten utav en historia. Allt kom väldigt snabbt och ibland blev det svårt att förstå vad som egentligen hände, samtidigt som hennes sätt att skriva komplicerade sammanhanget. Oates förmåga att strunta helt i "reglerna" hur man ska skriva, var tydliga i ett flertal fall, då meningarna kunde sträva ut i stora kapitel, ibland började de med liten bokstav och vid vissa tillfällen bestod de endast av tre små ord. Jag, personligen kan tycka dessa långa, ibland nästan i skuggan av att likna en dikt, meningarna kunde bli jobbiga. Det finns inget slut, man kan inte andas ut och blir nästan stressad av dess oändliga uppbyggnad. Samtidigt som jag inte kunde låta bli i att hitta en charm i det.
Det var en mycket kort och koncist roman, som om författaren försökt få med så mycket handling som möjligt, på så få sidor som möjligt. Vilket bidrog till att det blev som en berg och dalbana för läsaren. Som om Oates skrivit de olika kapitlen i rätt ordning till en början, sen delat upp dem var för sig, kastat om dem hur som helst och fått en ny bok. Det är mycket fram och tillbaka hela tiden, men vart kapitel har alltid en koppling till nästa, fast än det kan handla om en helt annan sak. Det kan vara en nästan genomskinlig röd mellan dem, som att en av huvudkaraktärerna i romanen, Kelly, beskrivs i ett kapitel hur hon känner sig ensam och kämpar för livet, då senatorn lämnat henne övergiven, i en bil som höll på att dränkas utav vatten. Så kan efterträdande kapitel ha en helt annan öppning, men handla om hur hon kände sig ensam och övergiven i sin barndom. Stora hopp i handlingen men samtidigt gav det en större syn på helheten i slutändan.
Från en början så hade jag inte en aning om vad som komma ske i handlingen, men redan efter inledningen så fick jag förståelse för att det skulle bli en bok med ett dystert slut. Då den första sidans mening är, "kommer jag dö? - så här?", vilket också upprepas ett flertal gånger i boken. Som i sin tur utvecklades till en självklarhet att denna flicka skulle mista sitt liv. Det upprepades hela tiden ledtrådar som bevisade detta fakta.
Själva historien uppskattar jag också, trots dess bleka utstrålning. Kelly Kellehers är en ung tjej som förälskar sig i senatorn, Edward Kennedy, som hon träffas på ett party, denna dag som även är den 4 juli, USA:s nationaldag. De båda fattar tycke för varandra, Kelly, kanske mer än senatorn. Det slutar med att de bestämmer sig för att bege sig därifrån. En berusad senator sätter sig bakom ratten och kör vägen fram till kellys död.
Kelly verkar vara en begåvad, ung flicka men dock med en fruktansvärd självkänsla. Hon ser upp till senatorn som om han vore en slags konung, vågar sig inte för att kalla honom efter sitt namn, utan tilltalar honom som senatorn. Hon lyste upp bara utav det lilla medvetande av att senatorn visste hennes namn. Det räckte för henne. Ensamhet och desperationen av att finna trygghet seglade hela tiden runt, på vart kapitel. Fast än denna man deltog i hennes dom till döden, då han räddade sitt egna skinn och lät Kelly sakta men säkert drunkna i bilen, så skulle hon fortfarande tycka om honom lika mycket. Han hade valt henne, för en gångs skull hade hon blivit vald. Inget stod upp mot det. Sedan även att bokens slut visar hur människor, när det kommer till kritan, räddar sig själva i första hand. Människan kan verkligen älska någon, men alltid finns det egoism som överstrider den med minsta marginal. "räddar gärna alla i världen, bara jag också räddas". Det fanns säkert en anledning till att Oates valde just detta berättelse, som är grundad på en verklig. Kanske att hon ville ta upp just det där ämnet.
Hur kunde en så respektfull, älskvärd, familjefar, låta en ung flicka bara få sitt liv om miste och sedan försöka bortförklara hela sanningen. Är det rädslan för samvetet som styr eller skräcken för att förlora sitt allt, som gör att människans val, ibland inte blir som man hoppats på? Lögner som bygger upp ett torn på samvetets vägar, kommer att alltid finnas kvar som en efterhängslen skugga. Något som senatorn fick stor smak utav, då han var medveten om att Kelly Kelleher låg medvetslös, i en sjunkande bil, med ett sista hopp om att han skulle bli hennes räddning.
"lämna mig inte - jag är här"
lördag 1 maj 2010
Norma Jean blev Marilyn Monroe
När jag skrev detta inlägg tänkte jag mest på den förändring man har fått följa från de fösta åren i Norma Jeans liv, till en kristen ung och blygsam flicka till den utmanande Pinuppan Monroe.
Blonde är en stark skildring av Marilyn Monroes liv, när jag hade läst ca 200 sidor av boken och började jag fråga mig själv i vilket skede och varför Norma förändras till den stora sexikonen Marilyn Monroe. Vi som läst Blonde har fått följa Joyce Carol Oates sorliga skildring av Marilyn Monroes uppväxt där hon först bodde med sin psykiskt sjuka och alkoholiserade mamma som behandlade sin dotter på ett sjukligt sätt och där hon sedan skickades till ett barndomshem vart hon vantrivdes. Där hade jag i tanken att det är en själklarhet att denna lilla flicka kommer att bli stor, med hennes drömmande ögon på filmduken, mystiska filmkändisar, hennes styrka och strävan efter att klara sig redan då.
Att hon sedan fann Gud i sitt liv och gifte sig ung när hon bott hos en fosterfamilj är något jag fann väldigt förvånade. Det var inte alls denna bild jag hade av Monroe, den vackra och vågade kvinnan som raspigt sjöng ”happy birthday Mr president”, hur kan en undertryckt kristen kvinna som finner nöje sina hushållssysslor och det enkla livet bli en av tidernas största ikoner i film och media? Dock fanns fragment av den mystiska Monroe eftersom hon hade ett dussintals beundrare redan i dessa unga år. Men jag säger ändå som Felicia Forström sagt, jag visste inte vem Monroe var, jag kände henne inte alls.
Men sedan började jag förstå hur den blyga kristna flickan blivit den självsäkra Monroe, med tanke på hennes oskuldsfulla åtrå till hennes man och sedan hennes självsäkerhet när hon började arbeta där hon sedan blev upptäckt och hennes lycka i andras blickar när hennes man hade tagit värvning till kriget. Kontrasten mellan kristen och ung skolflicka till Pinuppa känns enorm. Men hennes strävan efter att känna sig älskad, viktig och omtyckt kan förklara allt detta. Även om hennes mor inte vill ha henne, vill någon ha henne, även om hennes far inte vill ha henne, vill någon ha henne. Hennes storslagna utseende har givit henne kärleken. Därför njuter hon av strålkastarna och de förundrade blickarna som vilar på henne, hon är något och hon är älskad.
Denna bok är fiktiv och det är jag medveten om när jag läser varje sida, men med varje sida känns det även som om jag lär känna henne mer och mer. Jag tycker inte att detta är fel. När jag har läst ut denna bok kommer detta vara min syn på vem Monroe är, detta litterära mästerverk kommer att finnas i mina tankar när jag hör hennes namn. Hon har blivit mer levande i mina ögon och i och med bokens uppmärksamhet kommer hon att bli mer levande i många ögon. Att föreviga en stor ikon genom skrift, varför inte?
Ida Davidsson
SP08J
Blonde är en stark skildring av Marilyn Monroes liv, när jag hade läst ca 200 sidor av boken och började jag fråga mig själv i vilket skede och varför Norma förändras till den stora sexikonen Marilyn Monroe. Vi som läst Blonde har fått följa Joyce Carol Oates sorliga skildring av Marilyn Monroes uppväxt där hon först bodde med sin psykiskt sjuka och alkoholiserade mamma som behandlade sin dotter på ett sjukligt sätt och där hon sedan skickades till ett barndomshem vart hon vantrivdes. Där hade jag i tanken att det är en själklarhet att denna lilla flicka kommer att bli stor, med hennes drömmande ögon på filmduken, mystiska filmkändisar, hennes styrka och strävan efter att klara sig redan då.
Att hon sedan fann Gud i sitt liv och gifte sig ung när hon bott hos en fosterfamilj är något jag fann väldigt förvånade. Det var inte alls denna bild jag hade av Monroe, den vackra och vågade kvinnan som raspigt sjöng ”happy birthday Mr president”, hur kan en undertryckt kristen kvinna som finner nöje sina hushållssysslor och det enkla livet bli en av tidernas största ikoner i film och media? Dock fanns fragment av den mystiska Monroe eftersom hon hade ett dussintals beundrare redan i dessa unga år. Men jag säger ändå som Felicia Forström sagt, jag visste inte vem Monroe var, jag kände henne inte alls.
Men sedan började jag förstå hur den blyga kristna flickan blivit den självsäkra Monroe, med tanke på hennes oskuldsfulla åtrå till hennes man och sedan hennes självsäkerhet när hon började arbeta där hon sedan blev upptäckt och hennes lycka i andras blickar när hennes man hade tagit värvning till kriget. Kontrasten mellan kristen och ung skolflicka till Pinuppa känns enorm. Men hennes strävan efter att känna sig älskad, viktig och omtyckt kan förklara allt detta. Även om hennes mor inte vill ha henne, vill någon ha henne, även om hennes far inte vill ha henne, vill någon ha henne. Hennes storslagna utseende har givit henne kärleken. Därför njuter hon av strålkastarna och de förundrade blickarna som vilar på henne, hon är något och hon är älskad.
Denna bok är fiktiv och det är jag medveten om när jag läser varje sida, men med varje sida känns det även som om jag lär känna henne mer och mer. Jag tycker inte att detta är fel. När jag har läst ut denna bok kommer detta vara min syn på vem Monroe är, detta litterära mästerverk kommer att finnas i mina tankar när jag hör hennes namn. Hon har blivit mer levande i mina ögon och i och med bokens uppmärksamhet kommer hon att bli mer levande i många ögon. Att föreviga en stor ikon genom skrift, varför inte?
Ida Davidsson
SP08J
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)