Joyce Carol Oates - ett läsprojekt

Vem var Marilyn Monroe?

2010-05-14T09:05:00.000-07:00

En historia vilken tar sin början vid 1932. Året då Röda Korset startade insamlingar i Sverige, António de Oliveira Salazar blir ny fascistisk premiärminister i Portugal för de kommande 36 åren, Johnny Cash föds och Franklin D Roosevelt väljs till USA:s nya president.

En historia som först blir publicerad 2001, ett år då Sven-Göran "Svennis" Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget och flera medlemmar av kungahuset i Nepal blir dödade i ett familjedrama. Republikanen George W. Bush efterträder demokraten Bill Clinton och räknas som president i USA, samt väljer samma år att anfalla Afghanistan med sina trupper.

Det är två helt olika tider, men att koppla boken "Blonde" till dagens samhälle är inte svårt. Familjedrama kommer alltid existera. Sorg och smärta, frånvarande föräldrar är inte mer accepterade idag. Det är ändå en stor skillnad på hur man hanterar kärlek, jag talar då främst om faktumet att huvudpersonens äktenskap vid 16 års ålder, att det faktiskt är accepterat. Giftermål vid den tiden räknades mer som en trygghet för kvinnan, då mannen räknades som hennes "ägare". Då kan man tänka, att det är tur att de här idéerna har ändrats.

Det här är tredje gången vi väljer att blogga om en bok och för varje gång känns det mer naturligt. Bokcirkeln och bloggning känns som en del av SP08J, så det är därför jag blev inspirerad när jag till slut satt där med "Blonde" i mina händer. "Blonde" är en bok jag i flera år tänkt läsa, men aldrig riktigt haft tid. Att då även få diskutera och analysera historien kändes bra.

Men precis som Felicia Forsström tidigare beskrev, hade jag inte en susning om vem Marilyn Monroe eller Norma Jeane, vilket var hennes egentliga namn, var. Visserligen har man sett bilder på henne, hört historier om att hon är en av historiens största sexikoner. För mig har Marilyn Monroe varit mer av ett helgon än en människa. Det är därför jag nog har svårt att tro att någonting är realistiskt i Oates roman, även om författarens speciella sätt att skriva på, med liknelser utöver det vanliga, gör att bilder växer i mitt huvud och jag är där, under 30-talet och jag lever sida vid sida med Norma Jeanes barndoms jag. När vi läste "Buddenbrooks" reagerade många på att författarens skrivsätt var mycket irriterande, eftersom Thomas Mann använde sig av miljö- samt personbeskrivningar vilka kändes som flera sidor långa. I "Blonde", känns beskrivningarna mer behagliga, jag uppskattar det jag får beskrivet för mig.

Det är faktiskt mitt första intryck, är det här på riktigt? Då Oates utvecklar sina personbeskrivningar och miljöbeskrivningar, beskriver lycka och sorg med känslor och tecken, gör det att jag inte på något sätt tror att det här är glamourösa Marilyn Monroes liv. När jag senare får reda på att historien inte har alls många säkra källor, gör det mig lättad, samtidigt som jag nästan blir arg. Om jag var i Norma Jeanes sits, skulle inte jag vilja att någon skrev en bok, som verkar vara en självbiografi, när inte allting är direkt sanning. Jag tycker att man lurar läsaren, använder namnet på en känd personlighet för att locka fler läsare. På många sätt vanhelgar man en ikons liv för att tjäna pengar. Men det är kanske vad som krävs för att folk inte skall missa berättelsen, som i sig är helt fantastisk.

Mina tidigare bloggkollegor har beskrivit handlingen nästan klart, historien om en flicka som växer upp med oron om att aldrig ha en säker plats att vända sig till. Man blir konstant påverkad av känslorna som det lilla flickebarnet känner, men samtidigt tycker jag att likgiltigheten är stor. Hon är aldrig rädd för sin mamma, mamman som blandar aspirin i hennes dricka och håller på att bränna ner deras lägenhet genom att somna med en cigarett i handen. När det brinner i skogarna runt omkring, tar hon barnet och åker därifrån, påverkad av droger och alkohol. Polisen får ber henne att åka hem igen. Men aldrig känner Norma Jean rädsla för sin mor, någonting jag tycker är mycket otänkbart. Det enda sättet man kan se hennes rädsla, är när hon blir äldre och vill bli bortadopterad från barnhemmet, eller när hon som liten konstant väntar på den frånvarande fadern som saknas henne så mycket. Det är därför hon ofta tror att hon ser honom, fortfarande vid 15 års ålder är hon fast vid tanken att han som mörk skönhet en dag skall komma och hämta henne och på något sätt få henne att komma därifrån. Historien är som jag tidigare sagt helt fantastisk, den är känslosam, den påverkar, även om jag vid vissa tillfällen tycker att vissa delar är för fräcka och fokuserade på sexuella ting.

Jag uppskattar mycket alla kursiverade små tankar man får ta del av under historiens gång. Citat likt: "Det som sker utanför strålkastarljuset finns inte" och "Ångra aldrig om du sätter dig i skuld, bara ändamålet är hedervärt". På något sätt känns de här inte bara som mycket smarta tankar, utan att boken är fylld av små tips till livet, en slags vägledning. Boken har någonting mer än en ytlig historia, den har ett djup, vilket kan jämföras med isbergsmetoden, där vi endast får reda på toppen, när historien egentligen döljer mycket, mycket mer.

Det värsta med en bok som den här, är att jag inte kan få fram något tydligt budskap. Det är mycket fin historia, men kanske är budskapet just att man skall vara glad för vad man har? Eller möjligtvis att vart man är kommer ifrån, vem du än är, vilken samhällsklass eller hur du mår, så kan du ändå bli en glamourdrottning, precis som Marilyn Monroe.

Tack för trevlig läsning!
Emma Andersson

Med Oates genomträngande blick

2010-05-11T11:30:00.000-07:00

Författaren Joyce Carol Oates utforskar den mystiska ikonen Marilyn Monroe i sin bok "Blonde".

Jag har nu nått femhundranittonde sidan av massiva åttahundrasextioett, hoppet börjar sina om att jag ska ha tegelstenen utläst i tid till boksamtalen som startar i klassen nästa vecka. Men men, man tager vad man haver, och jag kan inte direkt säga att jag lider brist på analyseringsmatrial. För det, om något, finns det gott om i "Blonde".

Författaren Joyce Carol Oates litterära teknik vill jag beskriva som en direkt motsats till Isbergsteorin. Denna skrivarteknik grundades av Ernest Hemingway och innebär att man låter det mesta stå skrivet mellan raderna(the tip of the iceberg, endast 10% av hela iskroppen syns). Oates däremot skriver ut mycket mer än vi behöver veta. Hon är inte rädd för att sväva ut och skriva detaljerat. Detta tycker jag är bra. På så vis behöver man inte tänka när man läser, bokstäverna bildar en flod som det bara är att flyta med i.

Hur kan hon lyckas med det? Jo, hon har över huvud taget inga litterära begränsningar. De oskrivna lagarna blickar hon förbi som om de vore luft. Ett typexempel på detta är bokens inledande kapitlet där det förekommer löjligt många onödiga upprepningar av ordet "Döden". Skulle vår lärare Cecilia godkänna om vi lämnade in en sådan här text?:

”I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nedför boulevarden. Döden kom som i en tecknad barnfilm farande på en tung budcykel. Den osviktliga Döden. Döden som man inte kan hejda. Döden som har bråttom. Döden som trampade fram i rasande fart. Döden som i en robust korg hade med sig ett paket märkt specialleverans aktas.”

Citatet utstrålar för mig frihet. Joyce Carol Oates fattar sig inte gärna kort; detta blir till inspiration för mig personligen, som förutom författarskapsambitioner även belastas av ett sjukligt begär att skriva minst två A4 längre än vad som behövs i varje uppsats.

Jag har i tidigare inlägg nämnt hur jag inte berörs av kritik gällande bokens format (att den enbart är delvis biografisk, faktan är mestadels är påhittad av Oates själv). Väl inne i historian ändrar jag dock uppfattning delvis – visst är det fortfarande trovärdigt, och därav en bra roman, men samtidigt kan jag drabbas av samma symptom som vid läsandet av en Dan Brown-bok: Vad är sant och inte? Man känner sig så fasligt allmänbildad när man läser om påvevalets process (som i Dan Browns ”Änglar och demoner”), men faktum är att det mesta är pur fantasi. På så vis kan jag förstå hur Bokcirkelns medlemmar känner sig aningen ”lurade” då de läser ”Blonde”.

Karaktären Norma Jeane har två drivkrafter i livet: att bli älskad, och att inte bli psykiskt sjuk som sin mor. Hennes besatthet av att bli älskad grundar sig förmodligen i hennes barndom - psykiskt sjuk mor som inte ville röra henne, en far som lämnat henne innan hon ens var född, uppvuxen på barnhem utan syskon, utan någon familj alls.

Eftersom hon så desperat vill bli älskad gör Norma Jeane allt för att vara till lags för andra. I tidiga år som fosterdotter till Elsie är hon alltid aktiv med någon hushållssyssla, i skolan vid samma tid söker hon bekräftelse vid teateruttagning, diktskapande osv. Senare i livet inser hon att människor älskar hennes utseende - för att bli älskad måste hon synas. Detta går överstyr och från första sekund hon anställs av Studion är hon deras ägodel som de kan hantera som ett objekt.

Hennes andra ambition i livet, att distansera sitt psyke från sin mors, syns tydligt då Norma Jeane ska spela en roll som den sinnessjuka Nell som plågar sin dotter. Här är ett utmärkt exempel på Norma Jeanes tankar över rollen som Nell:

”Norma Jean hade Nell inom sig som en skicklig skådespelerska har en roll inom sig, men Norma Jeane var absolut inte Nell för Nell existerade inte.”

Detta är som ett mantra vars syfte är att övertyga Norma Jeane men som för läsaren framstår som rena ironin.

Så vad har då boken för nytta i dagens samhälle? Bortsett från att agera avkopplande läsning för människor från alla samhällsgrupper bär boken även på ett viktigt vittnesmål, om förtrycket man fick genomlida som kvinna i det amerikanska samhället för så lite som 50 år sedan. Tänk hur mycket som kan förändras under 50 år! Det är viktigt att vi bär med oss historian för att se varningstecken i tid, i fall ett dylikt förtryck skulle uppenbara sig i samhället igen. ”Blonde” ger en väldigt enkel metod att ta till sig av denna läxa genom att kombinera den med möjligheten att med Oates genomträngande blick få lära känna den mystiska, odödliga och fullständigt oslagbara ikonen Marilyn Monroe.

Poesi, bränder och djur

2010-05-09T10:26:00.000-07:00

Jag måste erkänna att jag var ganska skeptisk när jag först började läsa kortromanen Djur, men när jag hade läst en bit in i boken upptäckte jag att Joyce Carol Oates skriver väldigt bra, och på ett sätt som håller läsaren intresserad.

Boken handlar om Gillian Brauer, en ung tjej som är oerfaren och ganska osäker på sig själv. På det college där Gillian studerar, går hon i en exklusiv poesiklass, vars lärare hon är besatt i. Andre Harrows är en lärare som alla elever ser upp till, och hon är inte ensam om sin förälskelse. Läraren är gift med den mystiska konstnärinnan Dorcas. Dorcas är en stark kvinna, som har väldigt höga tankar om sig själv. Hon har ett ganska egensinnigt humör, och är väldigt dramatisk och konstnärlig i allt hon gör. Hon är inte en särskilt sympatisk människa. Ett exempel är hennes reaktion, ”Usch! Obscène!” när den berusade Gillian i slutet utav boken kräks. I just det ögonblicket avslöjar hon sin ganska elaka natur.

Efter ett tag kommer Gillian änligen i kontakt med paret. Den förvirrade, unga Gillian blir under bokens gång mer och mer förvirrad. Hon leds in i en helt ny värld.

Parallellt med detta pågår också en serie mordbränder på collegeområdet, och ingen vet vem som bär ansvaret för dem. Därför är eleverna alltid på sin vakt för nya bränder.

Det är alltså den här miljön boken utspelar sig i, på ett litet college i USA. Boken växlar mellan de kvinnliga elevernas småprat och Andre Harrows lektioner. Men till väldigt stor del utspelar sig den korta boken också i Gillians huvud. Hon tänker kring sina väninnor och självklart Andre Harrows. I boken utvecklas i Gillians huvud en slags ”success-story”, där hon går från att till en början knappt blir uppmärksammad utav läraren, annat än att han säger åt henne att inte vara så tystlåten på lektionerna, till att hon blir mer och mer involverad i lärarens liv. Men som läsare ser man att det inte är någonting bra som händer, utan att en lätt förvirrad och osäker flicka blir ”förledd” eller ”utnyttjad” av det äldre paret.

Även om Gillian glatt pratar med sina vänninor finns det alltid en misstänksamhet mellan dem, och de undrar hela tiden vem av dem som har kontakt med Andre Harrows, och vem som inte har det.

Boken grundar sig på en mening som Gillian läser på Dorcas utställning, nämligen ”Vi är djur, och det är vår tröst”. Detta är någonting som känns av i hela boken, både på sättet Oates skriver och på personligheterna. Det mest klara exemplet är den besatta Gillian, som till en början förföljer Dorcas. När jag tänker på boken så tänker jag på den i väldigt dunkla färger och bitvis täckt av dimma.

Boken utspelar sig på 70-talet. I boken lever 60-talets tid kvar i allas minnen men allting har i Gillians värld på något sätt stannat av. Gillian är helt opåverkad av sin tid, och lever som vilken elev som helst. Hon tycker att Dorcas konst är vulgär och revolutionär, och konsten skrämmer och fascinerar henne. Men, som hon skriver i boken, ”Inte förrän flera år senare slog det mig att Dorcas primitiva totemfigurer, och de estetiska principer som låg till grund för dem, inte var särskilt originella 1975.” Den här meningen tycker jag perfekt beskriver Gillians tillvaro. Hon är en flicka som egentligen är väldigt instängd i sin egen värld och collegeområdet där hon bor.

Runt den tid boken utspelar sig i rörde sig Joyce Carol Oates i liknande miljöer. Under 60- och 70-talet undervisade Oates på olika sorters universitet. Jag tycker att det känns av att hon kan de speciella miljöerna väldigt väl när man läser boken.

Det man ofta tänker på när läser översatta böcker från engelska till svenska är att språket blir förstört. Så tycker jag att det kändes när jag började läsa den här boken också. Bara den engelska originaltiteln, ”Beast”, ger ett helt annorlunda intryck än ”Djur”. På flera ställen i boken kommer jag därför att tänka på att boken förmodligen skulle ha varit bättre att läsa på engelska. Ibland uppstår en känsla av att den svenska översättningen har på något sätt har handikappat Oates meningar.

Men jag tycker trots detta ändå att Joyce Carol Oates skriver bra. Hon verkar ha en väldigt bra känsla för hur hon ska skriva en viss roman. När Blonde diskuterades i bokcirkeln kom det fram att Oates överanvände vissa ord för att få effekt, som att hon återigen nämnde döden. Hon skrev också konstiga jämförelser och beskrivningar. Detta är saker som jag inte har hittat på ett enda ställe i Djur. Men, så är ju Djur en kortroman om ett helt annat ämne. Jag tycker att skrivsättet var helt rätt för en sådan kort bok. Författaren har använt helt rätt mängd beskrivningar, det blir varken för mycket eller för lite.

Att Oates gillar att variera sig ser man ju också när man kollar på hela hennes författarskap, där hon förutom att ha skrivit vanliga romaner, också har skrivit ungdoms- och barnböcker.

Bloggperioden snart över!

2010-05-07T02:34:00.000-07:00

Nu är det fritt fram för alla som vill att göra tillägg i bloggen. Hur långt har ni kommit? Har er syn på karaktären Norma Jeane/Marilyn förändrats? Vad säger verket er? osv

Bloggen är öppen för inlägg fram till söndag 16 maj. Boksamtalen äger rum v 20-21. Ni får mer information om detta på måndag.

Läxan till på måndag är som bekant att läsa igenom bloggen och lämna en kommentar på minst ett inlägg.

Trevlig helg!

/Cecilia

Marilyn Monroe, en ikon för den amerikanska drömmen.

2010-05-03T15:14:00.000-07:00

När jag började läsa “Blonde” så var allt jag viste om Marilyn Monroe att hon var en skådespelerska, fotomodell och sexsymbol. Vad jag inte anade dock var att hon i tillägg till detta även var en perfekt ikon för den “amerikanska drömmen”, för hennes liv är en perfekt exempel för vad denna dröm står för. Den bortglömde individen, från födseln övergiven av sin far och vid tidig ålder även av sin mor, som har haft en svår uppväxt på ett barnhem och som sedan, långsamt klättrar uppå. Likt en vacker blomma sprungen ur en komposthög för att tillslut slå ut i men häpnadsväckande skönhet, en skönhet som kommer lägga hela världen inför dess fötter.

Jag blev också oerhört förvånad av hennes tidigare liv och av den person hon var när hon var ung. Jag kan bara leka med tanken på hur den oskuldsfulla Norma Jane, en kristen, blyg överdrivet snäll och ömtålig person förvandlads till den vågade och promiskuösa sexikonen Marilyn Monroe, dock börjar man redan ana en viss övergång i historien. Vissa etappmål i hennes liv där man kan se hur den oskyldiga fasaden börjar spricka upp. Till exempel när hon genom sitt äktenskap upptäcker en stor sexuell aptit som har legat under ytan och när hennes man började ta, som hon utrycker det: “för och efterbilder på henne”. Kanske kommer detta tjäna som den kokong som den egentliga Marilyn Monroe kommer att komma fram ur tids nog.

Som jag redan nämnt är den blyga lilla flickan Norma Jane långt ifrån den bild av Marilyn Monroe som jag har haft tidigare, dock måsta man erkänna att hon är en mycket intressant karaktär. Hon när en ständigt behov efter att bli älskad och omhändertagen, ett behov som antagligen är grundat i en övergivenhetskänsla efter att både fadern och modern lämnat henne så tidigt i uppväxten, och genom hela boken tycks hon ständigt försöka fylla detta inre tomrum med annan kärlek. Kärleken från en trasig docka, beundran från ett dussintal pojkvänner, bekanta och senare som en sorts belöning för den dyrkan hon ger Bucky.
Det slår mig att om hon skulle varit född idag skulle hon antagligen ha varit en mindre stor bröstad Linda Rosing. Hennes desperata jakt efter bekräftelse och beundran i kombination med hennes behagliga yttre skulle antagligen ha lätt henne till att söka rampljuset i någon billig dokusåpa som “Big Brother”.

Jag skulle vilja avsluta genom att säga några korta ord om Oates sätt att skriva.
Jag, som aldrig läst en bok av denna kända och så högt prisade modärna författarinna var väldigt nyfiken på att få se vad all uppståndelse runt henne egentligen handlade om och se om hon verkligen var värd den. Efter att ha läst en dryg fjärdedel av boken kan jag konstatera att hitintills har den varit en språklig berg och dal bana. Boken växlar stadigt mellan klockren briljans och luddig oförståelighet, särskilt i början av boken. Till exempel använde hon synonymer som: “glädjen kändes som krossat glass i hennes mun” och “så som man skulle kunna passa in en dockbaby i ett hålrum som bara för det ändamålet skickligt gröpts ut ur en större docka. Samtidig kan hon ibland skriva saker som får en att känna sig som om man vore i rummet på platsen och på något sätt känns det som om hon gör dessa tydliga felsteg med vilje. Som om hon är medveten om reglerna men bryter dem lika så eftersom man får göra så när man anses vara en av vår tids största författare och har ett fyrtiotal titlar under bältet. Och därför utväxlar man en sort hat kärlek gentemot boken, en hat kärlek som kommer driva åtminstone mig att läsa boken till sista sidan.

Jesper Bäcklin SP08J

Roman nummer 34, bra jobbat Oates

2010-05-03T07:40:00.000-07:00

Vit Flicka, Svart Flicka.

Produktiva Joyce Carol Oates trettiofjärde roman kom ut år 2006 och fick titeln ”Svart flicka, Vit flicka”. Denna inte allt för tjocka bok utspelar sig på 70-talet på ett strikt flickcollege där två olika flickor möts som rumskamrater. Ena flickan är vit, andra är svart. Ena flickan är ättling till grundaren av detta anrika college och har fötts i en omåttligt rik men märklig familj, den andra flickan är dotter till en präst och bor med sin vanliga familj i Washington. Den ena flickan heter Genna, den andra heter Minette. När Minette en dag till sin (smått överdrivna?) förfäran hittar sin lärobok nedtrampad i gyttjan och troligtvis utslängd genom ett fönster vägrar hon tala med de andra på colleget. Hon är tvärsäker på att någon har gjort detta förfärliga dåd av rasistiska skäl.

Men det är något med Minette. Något som inte har med hennes lärobok att göra, egentligen gillar hon den inte ens. Naiva, lilla oskyldiga Genna försöker återigen varje dag att prata med Minette och lära känna henne men det enda hon får i gengäld är korta, sträva kommentarer som genast avslutar samtalen. Till exempel när Genna snällt och försiktigt frågar om hon vill lyssna på någon av sina jazzskivor svarar Minette: ”Men varför i all världen skulle jag vilja göra det?” och när Genna frågar om det verkligen finns någon himmel svarar Minette överlägset och korthugget: ”Naturligtvis finns det en himmel. Men inte för alla.” Minette är pessimistisk och bryr sig bara om sina studier och sig själv. När de andra flickorna på colleget springer ut och firar den första snön fnyser Minette föraktfullt: ”Vissa personer kommer att dra på sig sin egen död i den här kylan.” Kan inte människan låta de andra vara glada eller är hon en så bruten människa? Genna är oförståeligt förlåtande mot Minette som inte gör annat än slänger korta, elaka meningar mot Genna som i och för sig inte vet vad hon gjort för fel. Men jag tror att Minette känner sig hotad av Genna på grund av att hon är vit och hon tror att allt är enkelt för Genna och att hon får som hon vill för att hon är just vit. Men jag tror allvarligt inte att någon kan vara så orättvist elak mot någon utan anledning. Det måste ha hänt något i hennes liv tidigare som man inte fått veta än.

Minette och Genna lever i USA:s rasistiska 70-tal. Mycket handlade om hudfärg och trots att man inte officiellt behandlade de svarta fel så fanns där så mycket medveten smygrasism. Man sade neger rätt ut och behandlade folk efter hudfärg på helt andra sätt än i dagens USA. I filmen ”Remember The Titans” visas tydligt 70-talets rasism i USA, då inom amerikansk fotboll där de svarta, hur bra de än är, inte ens får spela i samma lag som de vita. Det var en sån omänsklig indelning på 70-talet där man sorterade folk som man sorterar skräp i vit eller svart påse. Folk med olika hudfärg umgicks nästan inte alls och man antog att man var olika p.g.a. färgen. Det var mycket rasism och fördomar i USA vid den tiden. Fortfarande idag är paranoida USA mycket misstänkta mot folk med utländskt namn som kommer till deras land (mot folk från mellanöstern och muslimer sedan 11 september).
Minette är paranoid och tror att alla vill henne illa för att hon är svart och blir på grund av det fruktansvärd bitchig och brysk. Genna som har växt upp med en socialistisk familj som i generationer har kämpat för de svartas och (tidigare) slavarnas rättigheter. Hennes familj är säker på att alla är lika mycket värda och att man inte säger neger eller ens färgad. De är de starkt emot kyrkan (i alla fall hennes föräldrar) och den kristna tron. Minette däremot är starkt religiös med en präst till far.

Joyce Carol Oates var i trettiofem-fyrtioårsåldern på 70-talet och bosatt i USA och därmed medborgare i USA:s samhälle på 70-talet. Hon kommer alltid ha en annan bild av det än vi som inte levde varken i USA eller på 70-talet. Kanske vill hon att vi ska inse hur omänskligt och hur skrämmande nära i tiden det faktiskt är, dessa rasistiska syner på människan. Med hennes skumma, annorlunda och fascinerande skrivsätt beskriver hon ofta kvinnoöden (som i ”Blonde”, ”Dödgrävarens dotter” och ”Svart flicka, Vit flicka”) i sina många böcker. Hon kan själv ha upplevt missöden som kvinna men möjligen vill hon bara öka förståelsen för kvinnor där livet gått snett. Sättet hon skriver på är i alla fall mycket märkligt. Liknelserna är bisarra och besynnerliga som till exempel: ”Dotter är sur ångest som skakats i en flaska så att det skummar och bildar lödder och rinner över och skållar ens hand”. Men hon är smart i sitt skrivsätt och meningarna är varierade och slutar aldrig att överraska. Om bara själva handlingen i boken skulle överraskat lite mer kunde det varit väldigt bra. Men den leder ingenstans. Minette tjurar, Genna förlåter, de rasistiska provokationerna fortsätter, minnen från Genna som liten där hennes radikala vänsterhippiefars vän skär upp buken med en kniv. Jag kommer fortsätta läsa och jag kommer vänta.

Vänta på en riktigt bra poäng.

En fängslade berättelse

2010-05-03T07:34:00.001-07:00

Mörk Vatten - en öppen roman med vilseledande sidor.

Efter att läst Joyce Carol Oates roman "Mörkt Vatten", så kunde jag inte hindra mig själv från att känna mig aningen sentimentalt känsloladdad. Det var en berättelse som fick mig att beröras, vilket inte är vanligt.

När jag tagit mig igenom de första sidorna så blev jag lätt förvirrad. Det var som man kastats in, rätt i mitten utav en historia. Allt kom väldigt snabbt och ibland blev det svårt att förstå vad som egentligen hände, samtidigt som hennes sätt att skriva komplicerade sammanhanget. Oates förmåga att strunta helt i "reglerna" hur man ska skriva, var tydliga i ett flertal fall, då meningarna kunde sträva ut i stora kapitel, ibland började de med liten bokstav och vid vissa tillfällen bestod de endast av tre små ord. Jag, personligen kan tycka dessa långa, ibland nästan i skuggan av att likna en dikt, meningarna kunde bli jobbiga. Det finns inget slut, man kan inte andas ut och blir nästan stressad av dess oändliga uppbyggnad. Samtidigt som jag inte kunde låta bli i att hitta en charm i det.

Det var en mycket kort och koncist roman, som om författaren försökt få med så mycket handling som möjligt, på så få sidor som möjligt. Vilket bidrog till att det blev som en berg och dalbana för läsaren. Som om Oates skrivit de olika kapitlen i rätt ordning till en början, sen delat upp dem var för sig, kastat om dem hur som helst och fått en ny bok. Det är mycket fram och tillbaka hela tiden, men vart kapitel har alltid en koppling till nästa, fast än det kan handla om en helt annan sak. Det kan vara en nästan genomskinlig röd mellan dem, som att en av huvudkaraktärerna i romanen, Kelly, beskrivs i ett kapitel hur hon känner sig ensam och kämpar för livet, då senatorn lämnat henne övergiven, i en bil som höll på att dränkas utav vatten. Så kan efterträdande kapitel ha en helt annan öppning, men handla om hur hon kände sig ensam och övergiven i sin barndom. Stora hopp i handlingen men samtidigt gav det en större syn på helheten i slutändan.

Från en början så hade jag inte en aning om vad som komma ske i handlingen, men redan efter inledningen så fick jag förståelse för att det skulle bli en bok med ett dystert slut. Då den första sidans mening är, "kommer jag dö? - så här?", vilket också upprepas ett flertal gånger i boken. Som i sin tur utvecklades till en självklarhet att denna flicka skulle mista sitt liv. Det upprepades hela tiden ledtrådar som bevisade detta fakta.

Själva historien uppskattar jag också, trots dess bleka utstrålning. Kelly Kellehers är en ung tjej som förälskar sig i senatorn, Edward Kennedy, som hon träffas på ett party, denna dag som även är den 4 juli, USA:s nationaldag. De båda fattar tycke för varandra, Kelly, kanske mer än senatorn. Det slutar med att de bestämmer sig för att bege sig därifrån. En berusad senator sätter sig bakom ratten och kör vägen fram till kellys död.

Kelly verkar vara en begåvad, ung flicka men dock med en fruktansvärd självkänsla. Hon ser upp till senatorn som om han vore en slags konung, vågar sig inte för att kalla honom efter sitt namn, utan tilltalar honom som senatorn. Hon lyste upp bara utav det lilla medvetande av att senatorn visste hennes namn. Det räckte för henne. Ensamhet och desperationen av att finna trygghet seglade hela tiden runt, på vart kapitel. Fast än denna man deltog i hennes dom till döden, då han räddade sitt egna skinn och lät Kelly sakta men säkert drunkna i bilen, så skulle hon fortfarande tycka om honom lika mycket. Han hade valt henne, för en gångs skull hade hon blivit vald. Inget stod upp mot det. Sedan även att bokens slut visar hur människor, när det kommer till kritan, räddar sig själva i första hand. Människan kan verkligen älska någon, men alltid finns det egoism som överstrider den med minsta marginal. "räddar gärna alla i världen, bara jag också räddas". Det fanns säkert en anledning till att Oates valde just detta berättelse, som är grundad på en verklig. Kanske att hon ville ta upp just det där ämnet.

Hur kunde en så respektfull, älskvärd, familjefar, låta en ung flicka bara få sitt liv om miste och sedan försöka bortförklara hela sanningen. Är det rädslan för samvetet som styr eller skräcken för att förlora sitt allt, som gör att människans val, ibland inte blir som man hoppats på? Lögner som bygger upp ett torn på samvetets vägar, kommer att alltid finnas kvar som en efterhängslen skugga. Något som senatorn fick stor smak utav, då han var medveten om att Kelly Kelleher låg medvetslös, i en sjunkande bil, med ett sista hopp om att han skulle bli hennes räddning.

"lämna mig inte - jag är här"

Norma Jean blev Marilyn Monroe

2010-05-01T08:34:00.000-07:00

När jag skrev detta inlägg tänkte jag mest på den förändring man har fått följa från de fösta åren i Norma Jeans liv, till en kristen ung och blygsam flicka till den utmanande Pinuppan Monroe.

Blonde är en stark skildring av Marilyn Monroes liv, när jag hade läst ca 200 sidor av boken och började jag fråga mig själv i vilket skede och varför Norma förändras till den stora sexikonen Marilyn Monroe. Vi som läst Blonde har fått följa Joyce Carol Oates sorliga skildring av Marilyn Monroes uppväxt där hon först bodde med sin psykiskt sjuka och alkoholiserade mamma som behandlade sin dotter på ett sjukligt sätt och där hon sedan skickades till ett barndomshem vart hon vantrivdes. Där hade jag i tanken att det är en själklarhet att denna lilla flicka kommer att bli stor, med hennes drömmande ögon på filmduken, mystiska filmkändisar, hennes styrka och strävan efter att klara sig redan då.

Att hon sedan fann Gud i sitt liv och gifte sig ung när hon bott hos en fosterfamilj är något jag fann väldigt förvånade. Det var inte alls denna bild jag hade av Monroe, den vackra och vågade kvinnan som raspigt sjöng ”happy birthday Mr president”, hur kan en undertryckt kristen kvinna som finner nöje sina hushållssysslor och det enkla livet bli en av tidernas största ikoner i film och media? Dock fanns fragment av den mystiska Monroe eftersom hon hade ett dussintals beundrare redan i dessa unga år. Men jag säger ändå som Felicia Forström sagt, jag visste inte vem Monroe var, jag kände henne inte alls.

Men sedan började jag förstå hur den blyga kristna flickan blivit den självsäkra Monroe, med tanke på hennes oskuldsfulla åtrå till hennes man och sedan hennes självsäkerhet när hon började arbeta där hon sedan blev upptäckt och hennes lycka i andras blickar när hennes man hade tagit värvning till kriget. Kontrasten mellan kristen och ung skolflicka till Pinuppa känns enorm. Men hennes strävan efter att känna sig älskad, viktig och omtyckt kan förklara allt detta. Även om hennes mor inte vill ha henne, vill någon ha henne, även om hennes far inte vill ha henne, vill någon ha henne. Hennes storslagna utseende har givit henne kärleken. Därför njuter hon av strålkastarna och de förundrade blickarna som vilar på henne, hon är något och hon är älskad.

Denna bok är fiktiv och det är jag medveten om när jag läser varje sida, men med varje sida känns det även som om jag lär känna henne mer och mer. Jag tycker inte att detta är fel. När jag har läst ut denna bok kommer detta vara min syn på vem Monroe är, detta litterära mästerverk kommer att finnas i mina tankar när jag hör hennes namn. Hon har blivit mer levande i mina ögon och i och med bokens uppmärksamhet kommer hon att bli mer levande i många ögon. Att föreviga en stor ikon genom skrift, varför inte?

Ida Davidsson

SP08J

Mörkt Vatten

2010-04-28T09:47:00.000-07:00

Jag ska börja med att säga att Joyce Carol Oates sätt att skriva inte är någonting jag uppskattar. Att ha en mening med mycket få kommatecken på tre hela sidor stör jag mig faktiskt på. Det hade ändå varit okej om man inte skrivit den i talspråk med många utropstecken eller frågetecken mitt i mening, där den sedan fortsätter utan stor bokstav efteråt.
”(…) nej, det var dörren och en del av taket som tryckts ner över henne, eller hade hon hamnat uppochner? vräkts mot högra sidan? och vad var upp? och var fanns taket? och var fanns luften? tyngden av hans kropp som och hade vräkts mot henne medan han kämpade(…)”
Nu kan jag tänka mig att många säger att ”Detta är ju konst, helt otroligt Fredrik!”. Men jag kan faktiskt inte se det otroliga i det hela. Varför skriva på detta sätt när man kan formulera om det? Jag förstår det faktiskt inte alls, utan ser det endast som en störning när jag sitter och läser boken.

Själva historien uppskattar jag däremot. Hur hon på ett sätt lurar läsaren hela berättelsen igenom. Det är den fjärde juli, USA:s nationaldag, och detta ska Kelly Kellehers fira hemma hos sin vän Buffy ute på en ö. Där träffar hon en nyskild senator som hon skrivit sin examensuppsats om, och den båda fattar ett visst tycke för varandra. Hon väljer sedan att följa med senatorn mot fastlandet tidigare än planerat. Alkoholpåverkad kör senatorn av vägen, ner i en flod, och det är där som historien tar vid.

Berättelsen är tagen från en verklig händelse från 1969, där senatorn Edward Kennedy tappade kontrollen över sin bil, i vilken även hans sekreterare satt. Kennedy själv lyckades ta sig ut, medan kvinnan drunknade. Man får följa Kelly Kellehers tankar (hon ersätter sekreteraren i den verkligen händelsen).

I perioder avslutar hon stycken och kapitel med samma mening eller ord. I den sista delen av boken regerar uttrycket ”Medan det mörka vattnet fyllde hennes lungor och hon dog.”
Detta tycker jag är en mycket bra detalj som förstärker boken och man påminns under hela historiens gång att även om det till synes verkar bli en perfekt följd för Kelly kommer det gå helt fel.

Först fick jag intrycket av att senatorn, som aldrig nämns vid namn, var en man som var ganska självupptagen och utnyttjade Kelly Kelleher. Men under historiens gång ändras bilden av honom, man förstår att han är en mycket social kompetent människa som uppriktigt tycker om flickan som säkert är hälften så gammal som han själv. Dessutom får man ta del av Kellys syn på sin tid nere under vattnet, där hon är helt övertygad om att senatorn verkligen försöker hjälpa henne att komma ut. Men plötsligt ett par sidor från slutet får man veta att han egentligen tar sig bort från bilen, ringer sin vän och skyller hela olyckan på Kelly istället. Han tänker rädda sitt eget skinn och karriär.

Med denna snabba vänding tror jag att Joyce Carol Oates vill visa att alla människor egentligen bryr sig mest om sig själva och deras liv. Hur man ändå vill föreställa sig hur människor är goda innerst inne, men där råder egoism. Detta tror jag också kan vara lite av budskapet i boken, att man vill sitt eget bästa i alla lägen, speciellt i krissituationer i livet.

Att boken inte utspelar sig i kronologisk ordning gör att man får pussla lite själv som läsare, vilket är ett mycket lyckat sätt att föra historien framåt. Samma skeende på festen hemma hos Buffy kan beskrivas ett par gånger här och var i historien med andra ord och vinklar, där man också får veta någon mer detalj för varje gång.

Motivet med boken tycker jag är just döden. Kelly Kelleher reflekterar mycket över döden när hon är instängd i bilen, och plötsligt i slutet av boken kommer en redogörelse om olika dödsstraff som praktiseras i USA. Om hur de är menade att vara humana, men att de egentligen är fruktansvärda och helt fel. Man får också en förklaring att Kelly ser dödsstraff endast som godtyckliga mord som begås i statens namn. I slutet dömer också senatorn Kelly till döden för att ha en fortsatt framgångsrik karriär.

Fredrik Ekberg
Sp08J

När strävan för jämlikhet spårar ur

2010-04-27T11:00:00.000-07:00

Sitter med en bok som ingen annan i min klass valt att läsa, högst förståeligt eftersom Joyce Carol Oates utgivit 48 böcker varav min bok, Foxfire- en tjejligas hemlighet, är hennes tjugonde verk, publicerad år 1994. Boken är relativt okänd och försvinner bland författarinnans långa rad av publicerade verk, Foxfire känns mer som en bok vilken har funktionen att fylla ut den professionella författarens egen meritlista. Men jag såg den. Antar att jag fastnade för bokens framsida, en flicka med en blick som genomborrar, ser ut som hon varit med om mycket tragiskt. Jag kände med henne och bläddrade omedelbart till den första sidan och fastnade. Tänk vad mycket ett omslag på en bok påverkar, hade boken varit utan bild eller med någon halvsjaskig illustration hade jag stirrat, fnyst och snabbt lagt den åt sidan.

Foxfire är en kriminell men till början oskyldig liga som grundades av fyra unga tonårsflickor under 50-talet. De var alla ärrade av livets orättvisa, nedtryckta och krossade av onda människor, i detta fall av män. ”Tillsammans är vi starkast” påstod de och gängmedlemmarna agerade superlim åt varandra så att de alla skulle kunna lappa ihop sina röriga och sorgsna inre. Hämnden var ljuv, det som en gång tagits ifrån dem skulle åter igen bli deras. Segerns sötma skulle också få nå deras läppar. Foxfire skapades för ett enda syfte; att hämnas på de manfolk som nedvärderat, förnedrat, bringat rädsla och försatt flickor i situationer där de varit oförmögna att kunna försvara sig själva. Anledningen till att gruppen varade så länge var inte för deras starka åsikter utan för att de tillsammans var en familj med villkorslös kärlek. Kärleken som saknades under deras tuffa uppväxt.

”Skvallra aldrig Maddy-Monkey, varnade de mig, det betyder Döden om du skvallrar för nån av Dom där, men nu efter alla dessa år tänker jag skvallra, för vem kan väl hindra mig?”

Boken är skriven i jag-form där man får följa Maddy, en av de fyra som från början startade Foxfire. I gruppen var hon utnämnd som deras egen dokumenterare, klädde de brottsliga dåd som utfördes i ord. Men ibland rör Oates elakt till det för sina läsare. Helt plötsligt skriver hon stycken som om boken är skriven i tredje person, berättaren är då allsmäktig, ser och vet allt. Till och med vår berättare skrivs då i tredje person. Boken i sig handlar om när Maddy, åtskilliga år efter sitt medverkande i gruppen, väljer att visa den nakna och sanna historien om tjejligan.

Halva boken blev snabbt utläst. Jag drogs in i bokens händelseförlopp på en överraskande kort tid. Chockerande, med tanke på hur mycket missnöje man har fått höra från bland annat deltagarna i kulturradios bokcirkel och klasskompisarna gällande en av Oates mest omtalade böcker; Blonde. Att en och samma författare kan skriva på ett så pass varierande sätt är faktiskt riktigt skickligt. Det förvånar mig att hon fått väldigt mycket publicitet gällande sina utgivna böcker men inte vunnit något pris för sitt skrivande. Vad är det som saknas? Vad är det som gör en bok värd ett pris? Uppenbarligen har ju väldigt många människor fattat tycke för hennes böcker och hennes namn känner de flesta litteraturkännare till. Även jag fastän jag inte har läst någon av hennes böcker tidigare.

Trots hennes allt för långa och överanalyserade meningar finner jag budskapet ganska enkelt. Joyce Carol Oates skildrar ett budskap, och låter det bli som sitt eget tema, lite av en röd tråd i många av sina böcker. Kvinnoöden med livskriser, en flicka som trotsar och som tillslut står upp och säger ifrån i ett mansdominerade samhälle.

I detta fall är det väldigt unga flickor som blankt trotsar könsdiskrimineringen och vägrar acceptera samhällets oskrivna men tydliga regler. Foxfire blir personlig för mig, slagkraftig just för flickornas unga ålder som jag kan relatera till. En önskan om att kunna stå upp i de lägen då man känner att man onekligen blivit orättvist behandlad slås emot mig då jag läser boken.

Joyce Carol Oates har lyckats att skriva en tidlös bok där hon lyckas beskriva en vanlig människas längtande efter acceptans i värld där man måste slå hårt mot hårt.
Dock inser jag direkt att strävandet efter jämlikhet går alldeles för långt. Flickorna inser snabbt att de också kan få makt istället för bara respekten de sökt. Gränsen däremellan är hårfin och inte svår att gå över. Men att hantera makt rätt kräver erfarenhet och förmågan att kunna ta ansvar, vilket tjejerna saknar. Efter endast tre uppror mot några av de mansgrisar som behandlat flickorna illa blir Legs, ledaren i Foxfire, plötsligt avstängd från sin skola. Orsaken var att hon knivhögg en grupp killar som gett sig på en av Foxfires medlemmar på skolgården. Detta tyder starkt på att tjejligan tror att våld numera är lösningen på allt.

”Det var mellan tretton och sjutton års ålder som jag tillhörde foxfire och foxfire gjorde de åren heliga. Åtminstone fram till de sista månaderna.”

Så beskriver Maddy sina år med Foxfire redan på bokens första sida. Dessa två meningar får mig att vilja läsa klart boken, främst den sista meningen oh jag läser mig igenom kapitlen för att tillslut kunna få en insikt på vad den där sista meningen i citatet verkligen innebär.

Miss aluminiumprodukter 1945

2010-04-27T02:35:00.000-07:00

Jahaja. Man måste ju börja någonstans.

Tänk så lite jag visste egentligen, om ikonen Marilyn Monroe. Visst ska man inte ta allt i boken ”Blonde” (skriven av Joyce Carol Oates) för sanning (mycket är ju faktiskt påhittat), men jag visste inte ens att Marilyn Monroe faktiskt inte hette Marilyn Monroe, utan Norma-Jeane Baker. Med andra ord, jag var inte så insatt, har mest sett bilderna när hennes klänning blåser upp i någons sorts fläkt. Hon skrattar och trycker ner den. Barnet och Flickan har jag nu lagt bakom mig för att ta mig an Kvinnan Norma-Jeane, eller som hon numera kallas Marilyn Monroe.

Frågan är om Marilyn var speciellt lycklig. I boken är hennes barndom pest: hennes farsa är okänd, morsan är psykiskt störd och torterar henne genom att bland annat tvinga henne att bada i ett badkar med skållhett vatten och hon har: Just det, ingen. Jag kan inte tänka mig hur det skulle kännas att inte ha någon familj som man kan luta sig mot, att inte ha några syskon att gnabbas med och att det egentligen inte spelar någon roll om man lever eller dör. Ingen verkar ju vilja ha henne, stackars lilla söta Norma-Jeane. I ”Blonde” finns också lite pedovibbar. Norma-Jeanes mamma Gladys verkade inte ha alltför trevliga vänner. Här är ett exempel, när Norma-Jeane är barn och sitter vid pianoflygeln med sin lärare:

Mr Pearce stack lekfullt in sin ormlika tunga i Norma-Jeanes öra.

Ändå går hon runt med den där lilla envisa livsgnistan. Viljan om att inte bli galen som sin mor, att kunna försörja sig själv. Viljan att helt enkelt bli någon. Och eftersom jag känner till Marilyn Monroe (fastän inte så mycket) nästan 50 år efter hennes död, tror jag alla kan hålla med om att hon faktiskt lyckades. Hon fick verkligen kämpa, men hon blev någon. Frågan är vem hon egentligen blev. Ibland tänker jag att hon spelade en roll i en film om sitt liv. Men det var inte hon som regisserade.

Jag inte har läst mer än 262 sidor av denna 862 sidor långa bok, men jag kan helt klart säga att jag gillar Joyce Carol Oates. Struntsamma om vad som är sant och inte. Oates skriver så målande, så beskrivande, så fräckt. Hon är inte rädd för att uttrycka sig, utan mer en kör-mitt-race-typ. Hon producerar böcker efter böcker med ett bekvämt, ibland underligt, men i mitt tycke intressant språk. Ändå menar kritiker att hon ger en osann bild av Marilyn Monroe.

Men vem bryr sig egentligen om sanningen? Vi lever ju alla i lögner, med lögner, kanske t.o.m. av lögner, vad vet jag? Redan i tidig ålder blir vi itutade att storken levererade oss på trappan. Enligt boken levererades döden av ett cykelbud till Marilyn Monroe, så varför skulle inte livet kunna levereras av en stork? Jag har alltid fått höra att man ska använda fantasin. Om man då inte vet hela sanningen, varför hindra sig från att filosofera kring resten och ge sin version om vad som kunde ha hänt? Det är som när vi läste boken Flyga drake av Khaled Hosseini. Jag trodde länge att boken var sann eftersom det kändes som en självbiografi, men visst var den lika bra för det. Att kunna hitta på allt så att det låter verkligt, måste ju vara ett av de högsta betygen man kan få som författare. I en självbiografi har man redan hela storyn.

En av de sakerna jag gillar mest är Oates underliga liknelser som man kan finna i början av boken. Detta diskuterades även i radioprogrammet Bokcirkeln där man undrade över syftet med dem. Som till exempel att hon kände lycka som krossat glas i munnen. Såvida inte jag var en masochist skulle jag inte ha blivit lycklig av krossat glas i munnen. Men det är kanske det Oates menar med den liknelsen; Norma-Jeane var kanske aldrig riktigt lycklig.
Alla dikter som hon har tagit med, de gillar jag. Det är en liten brytelse mot den vanliga traditionella bokformen med vanlig ren och slät text. Dessa är, förutom två rader i sista kapitlet, påhittade av Oates, men passar in bra i textens sammanhang.

När våra hjärtan smälter av kärlek är till och med Änglarna i skyn avundsjuka på oss.

Det är så enkelt men ändå så vackert på något vis. Naivt, men fräckt.

Enligt min vetskap skriver Joyce Carol Oates ofta om olika kvinnoöden. Hon speglar i ”Blonde” ett mansdominerat samhälle, där du som kvinna inte har speciellt mycket att säga till om. Även om det började hända saker runt tiden för 1:a och 2:a världskriget då kvinnor tog anställning när männen krigade, viskades nog bara ordet jämlikhet. Tanken var ändå att kvinnan skulle vara mannens ägodel, laga mat åt honom, städa, tvätta och passa upp på honom efter en tröttsam dag på jobbet. Var han otrogen var det sorgligt, men som kvinna fick man ta det. Om en man våldtog en var det sorgligt, men som kvinna fick man ta det. Var en kvinna otrogen skulle det ha blivit ett himla liv. Se bara på fostermamman till Norma-Jeane, Elsie Pirig. Enligt boken var hon gift med en skitstövel som slog och våldtog henne, men inte kunde hon lämna sin make. Hon tillhörde ju honom. Enda sättet att klara sig som kvinna är att svika sin egen sort, enligt Elsie Pirig.

”Ditt straff om du är kvinna. Och inte tillräckligt älskad”

Förmodligen är några av Joyce Carol Oates egna upplevelser om att vara kvinna i ett mansdominerat samhälle skildrade i boken. Oates föddes nämligen 1938 och har alltså levt samtidigt som Marilyn Monroe, dock är Oates några år yngre. ”Blonde” kom ut 2001 och blev redan tidigt en omtalad bok.

I boken stöter Norma-Jeane på några otäcka typer som tar vad de vill ha som betalning för att de ska hjälpa henne ett steg fram i karriären. En av dem är Mr Z. Hemska gubbe! Fler än en gång kommer jag på mig själv med att tänka: ”Vad skönt att inte jag levde då!” Men kort därefter tänker jag igen: ”Vad skiljer egentligen den första halvan av 1900-talet från idag?” Fortfarande lever vi i ett mansdominerat samhälle, fortfarande betalar en del ett alldeles för högt pris för att komma till toppen och fortfarande finns det skitstövlar som tycker att kvinnor är defekta och är mannens ägodel. Ännu finns föräldralösa barn, ännu sker våldtäkter och ännu går personer under i jakten på att skapa ett namn. Skillnaden är kanske att det faktiskt blir bättre och bättre. Att länder och folk utvecklas och tänker i andra banor, att man har rättigheter och faktiskt vågar bruka dem, att man oftast kan få hjälp, att fler anmäler svin som våldtar så att de kan hamna i fängelse. Men ta bort mobiltelefoner, datorer och bredband, så finns det säkert många likheter med 40–50-talet.

”Varför skulle jag bry mig om det? Det gör jag inte.”

Denna mening upprepas i ”Blonde”, varje gång Norma-Jeanes mamma Gladys inte dyker upp till saker som föräldrar borde närvara vid eller göra, som bröllop, svara på brev, kramas och finnas där. Just att författaren väljer att skriva den meningen tycker jag visar att Norma-Jeane brydde sig väldigt mycket men att hon inte ville visa det. Ofta att man inte skulle bry sig om ens mamma inte kom på ens bröllop.

Trots att ”Blonde” kom ut 2001 på svenska och handlar om 50 år och tidigare känner jag att mycket är aktuellt idag också. Trots att den är 862 sidor tjock vill jag läsa ut den. Det kan bli ont om tid, men jag har nästan aldrig börjat läsa en bok och sedan inte avslutat den. Helhetsintrycket får man först efter slutet och ofta är slutet det mest spännande. Budskapet är också lätt att missa om man bara läser halva boken. Temat här är film och vilken roll man spelar i sitt liv. Det återstår att se hur boken artar sig och vad Oates har med för faktorer kring Marilyns mystiska död.

Jag får väl helt enkelt ta och läsa vidare.
Ciao!

Ett vackert porträtt av en odödlig legend

2010-04-26T12:26:00.000-07:00

“Blond” är ett 850 sidor långt mästervärk skrivet av den amerikanska författarinnan Joyce Carol Oates. De är en fiktiv biografi om myten, legenden och sexsymbolen Marilyn Monroe. “Blond” är alltså ingen vanligt biografi, utan en roman där det mesta i boken är påhittat - vilket Oates tydliggör i romanens förord. Romanen är dock baserad på händelser tagna ur Marilyn Monroes liv vilket ibland kan vara något förvirrande. Under läsningens gång har det även hänt att jag irriterat mig lite på att inte veta vad som verkligen har hänt, och vad som är taget ur Oates fantasi. Men det gör dock inte “Blond” mindre intressant som roman. Joyce Carol Oates, som förövrigt är oerhört påläst i ämnet, ger sin syn på hur det skulle kunna ha gått till och det ser jag inget fel i. “Blond” känns mycket verklighetstrogen och är definitivt en roman som är svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa.

I “Blond” får vi alltså följa Norma Jean Baker, senare Marilyn Monroe, under hela hennes liv. Jag har nu läst ungefär en tredjedel av boken och har tagit mig igenom Monroes uppväxt och liv som gift kvinna. Den lilla flickan Norma Jean Baker har blivit pinuppan och modellen Marilyn Monroe. Och hennes väg dit har varit kantad av bekymmer. Norma Jeans första år i livet tar hennes mormor Della hand om henne, eftersom hennes mamma Gladys inte är kapabel till det. Gladys är tablettmissbrukare och en väldigt speciell människa. Hon tycks hysa en slags hatkärlek till sin dotter Norma, men är inte särskilt angelägen om att ta hand om henne. Någon far finns inte, bara ett fotografi av en man som Gladys en dag visar för sin dotter, och som för alltid ska etsa sig fast i hennes minne. Norma Jean kommer att tänka mycket på sin far under sin uppväxt och beskyller ofta sig själv för den okända faderns frånvaro: Om jag varit tillräckligt söt skulle min far ha kommit och hämtat mig.

När Normas mormor Della dör blir Norma Jean förflyttad till ett barnhem där hon vantrivs, trots att hon så småningom lyckas få vänner. Norma Jean är en mycket blyg flicka och blir kallad “Musen” av vännerna på barnhemmet. När Norma Jean kommit upp i tidiga tonåren blir hon till slut adopterad av ett par vid namn Warren och Elise vilka hon genast fäster sig vid. Vid denna tid i hennes liv har hennes kropp börjat utvecklas och Norma Jean upptäcker snart att hon har ett mycket fördelaktigt utseende. Män i alla åldrar ger henne trånande blickar, till Elises förfäran är hennes man Warren inget undantag. Elise ser bara en lösning på problemet och bestämmer att Norma Jean måste gifta sig. Detta ser Norma Jean som ett stort svek som väcker mycket oro och rädsla hos henne: Tant Elise, jag älskar dig, skicka inte iväg mig. Men Elise har bestämt sig och16 år gammal gifter Norma Jean sig med Bucky. Till en början är hon mycket lycklig, äntligen får hon den kärlek och trygghet som hon saknat i hela sitt liv.

Boken utspelar sig i Hollywood, USA under mitten av 1900-talet. Under Norma Jeans tidiga år i livet, 1930-talet, har den ekonomiska krisen drabbat USA. Det är dock ingenting som jag har märkt av särksilt mycket i boken. När Norma Jean kommit upp i de senare tonåren har Andra Världskriget börjat. Partriotismen i USA flödar och många amerikanska män skickas ut i kriget för att stödja sitt hemland. När Norma Jeans man Bucky tar värvning blir hon lämnad ensam. Liksom många andra kvinnor tvingas Norma Jean börja arbeta för att kunna försörja sig. Kriget förändrade mycket, innan dess var det en självklarhet att kvinnan tog hand om hushållet och att mannen arbetade. Kvinnosynen var också helt annorlunda än idag, kvinnan är snarare ett bihang till mannen än en egen individ.

Kriget blir slutet på Norma Jeans äktenskap med Bucky. Efter att hon jobbat en tid på en fabrik blir hon upptäckt att en man vid namn Otto Öse. Och det blir början på hennes karriär som omslagsflicka. Norma Jean Baker blir Marilyn Monroe och i takt med att hennes bruna hår blir allt blondare, blir bilderna allt mer lättklädda. Marilyn Monroe känner sig för första gången i sitt liv självständig vilket ger henne en enorm tillfredställelse. Under hela sin uppväxt har hon drömt om att bli en del av filmvärldens Hollywood, och nu är hennes dröm närmare än någonsin.

Joyce Carol Oates är en lysande författarinna som har varit oerhört produktiv sedan hennes debut 1959. Hon har ett mycket bra språk och använder sig ofta av långa och utförliga meningar. Oates lämnar inte mycket till fantasin, utan beskriver allt i minsta detalj. Detta kanske kan tänkas göra läsningen trög, men så tycker jag verkligen inte är fallet. Varje mening känns genomtänkt och välplacerad, vilket snarare gör läsningen mycket underhållande och behaglig. Titt som tätt skriver hon meningar i kursiv stil, som oftast ska representera Marilyns tankar. Det förstärker känslan av att boken verkligen är om Marilyn Monroe och inte alls fiktion. Än så länge tycker jag att “Blond” är en lysande roman och jag ser fram emot att fortsätta läsa om yrkeskvinnan, poeten och ikonen Marilyn Monroe.

Agnes Hedin SP08J

Ett oskyldigt barn

2010-04-25T09:24:00.000-07:00

Joyce Carol Oates är en världskänd, amerikansk författare som har varit mycket produktiv under åren. Hon är född Lockport i den nordvästra delen av delstaten New York. Och under hennes skolår var hon alltid ambitiös och utmärkte sig på ett enastående sätt, något jag uppfattar hängt med henne hela livet. Redan vid fjorton års ålder började hon skriva sina egna berättelser på en skrivmaskin och har sedan dess fortsatt sitt skapande. Joyce Carol Oates har skrivit noveller, romaner, pjäser, lyrik och fakta. En bok som har blivit hyllad är Blonde och det är den boken jag under några veckor ska ta mig igenom.

Blonde, en mycket sorgsen tolkning om Marlyn Monroes liv. Författaren till detta mästerverk är Joyce Carol Oates som skrev denna romanen 2000. Boken skildrar ett barns förfärliga barndom och en mammas syn på sin dotter- en söndersliten relation mellan dessa två individer. Ja, för deras band till varandra är allt annat än bra. Tillsammans lever Norma Jeane Baker, senare kallad Marlyn Monroe, och Glady i en smutsig lägenhet i Hollywood. Min uppfattning är att Glady både älskar och hatar sitt barn, men framförallt är hon mycket missnöjd med sig själv. Hon lyckas inte hitta en fadergestalt åt Norma, hon missbrukar tabletter och måste ständigt kämpa för att få sin vilja igenom. Denna pressen som modern känner upplever jag går ut över dottern- Glady är ingen bra förälder. Hon vill inte att Norma ska röra vid henne för att det äcklar henne. ”Rör mig inte, förbaskade unge. Du vet att jag inte står ut med det”, sa Glady till Norma efter Dellas död, mormodern till Norma. Detta får mig att tänka tillbaka på en bok jag läste för ungefär en månad sedan, I en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén. I den här boken skildras också ett ”onormalt” moderskap, där modern hellre stöter bort, än att förenas. Dessutom skadar hon sitt barn fysiskt och psykiskt- något som resulterar till att Norma är osäker och sårbar. Det förekom ett stycke i boken då Glady badar Norma i skollhett vatten- fysisk smärta. Förklaringen var att ljummet vatten inte löser upp smuts på samma sätt. Detta leder till att Normas förtroende för sin mor försvinner och nyckeln i alla relationer är tilliten för varandra, något Glady förstör successivt under en period. Samtidigt är det svårt att sätta fingret på Gladys personlighet när hon ”proppar” i sig massa tabletter som gör henne till en annan person.

Hon väntar, men inget händer.
När Norma var väldigt liten bodde hon hos sin mormor. Där fick hon den kärleken hon behövde och lite till. Olyckligtvis försvann kärleken fort. När Della låg på toalettgolvet och väntade på liemannen sa hon en mening till Norma som berörde mig väldigt mycket. Citatet lyder: ”Gud välsigne dig, mitt barn. Jag älskar dig”. Det var första gången det högg till i bröstet på mig. Och det var efter detta som Norma fick flytta till sin mor. Hon fick för första gången se ett fotografi på sin far och det var då hon började vänta, vänta på att han skulle ta henne ifrån ”helvetet” eller att bli en del av familjen. I boken skriker Norma efter hjälp, men hon kan ändå inte sluta hoppas på att Glady någon gång ska börja älska henne. Hon lyder och försöker vara sin mor tillags, men detta kom att ändra sig när hon blev äldre. Hon började ifrågasätta hur hon blev behandlad och fick egna värderingar om saker. När hennes mor hamnar på psyk för schizofreni hamnade hon på barnhem, vilket blev en rejäl omställning för henne. ”Om jag hade varit tillräckligt söt skulle min far ha kommit och hämtat mig”, ”Hon kommer aldrig att komma, hon har övergett mig, jag hatar henne”. Dessa två citat beskriver hur ett litet barn desperat hoppas på att någon ska ta henne ifrån det där stället, men också om hur hennes hopp raseras. Ingen skulle komma, det var vad hon trodde. Känslan av att veta att man är övergiven och att man, som liten, ska ta ansvar och klara sig själv måste vara fruktansvärt. Man är som en liten fågelunge, man har inte lärt sig att flyga och har ingen erfarenhet om livet.

Tre gånger försökte hon bli bortadopterad av familjer som faktiskt ville ha henne, men Glady vägrade skriva på papper och ansåg att Norma hade en mor vid liv och att hon kunde ta hand om henne. Detta tycker jag var oerhört själviskt handlat av modern och att hon istället borde gottgöra Norma för allt ont hon ställt till med.
När hon väl får det bra.

1938 lyckas hon äntligen få en fosterfamilj, herr och fru Pirig. Än en gång vakade oturen, likt ett åskmoln, över Normas huvud. Pirig ville gifta bort henne- bli av med henne. Anledningen till detta var på grund av att Warren Pirig tittar och ser Norma, vanligtvis brukade han inte titta på människor. Detta ledde till svartsjuka och Elise Pirig trodde att den lilla flickan skulle ta hennes man ifrån henne. ”Det är männens värld, och om en kvinna ska överleva måste hon svika sin egen sort”. Att gifta bort Norma Jeane skulle bli lösningen på problemet ansåg Elise. Och Elise lyckades också övertala Norma. Något jag reflekterat över är att när det väl händer Norma något bra måste något värre inträffa- det är som att hon inte får vara lycklig. Dock hade i alla fall en sten lossnat från hennes hjärta och det var att hon hade börjat glömma Glady. Norma beskriver det såhär: ”Giftet är borta och jag är lycklig igen. Så lycklig.”

Mitt första intryck av den här tjocka boken var att jag skulle få det svårt att ta mig igenom den. Men när jag väl började läsa och det handlade om döden och när man förstod att den här boken inte kommer vara slut förrän Marlyn Monroe dör blev jag intresserad. Hon har trots allt varit en förebild för många och har ett fruktansvärt mystiskt liv. Att jag skulle få läsa den här romanen, var näsan som en ära.

Språket Joyce Carol Oates använder är mycket genomtänkt. Det är nästan som en balansgång mellan talspråk och formellt. Detta gör att man kan ta del av precis allting, utan att behöva slå upp några svåra ord. Genom långa meningar och långa stycken skapar hon en stämning runt Norma som är kaotisk. Hon är träffsäker och skicklig när hon skildrar en tillvaro då ingen bryr sig. Ingen bryr sig om Norma Jeane Baker, som av vissenhet och rädsla ber om att få någon som älskar henne. Ingen hade brytt sig om hon en dag försvann och aldrig mer kom tillbaka. Ingen ser henne.

Berättarperspektivet är en utomstående berättare, men vissa meningar, som är kursiverade, är någon annan karaktärs tankar, oftast Normas. Det är snyggt att Carol Oates blandat detta eftersom att det skapar en mer trovärdig bild. Men vad är det mer som gör detta verk till så trovärdigt? Jo, Joyce Carol Oates brukar ofta, i sina verk, använda sig av romantisk-realistiska, traditionella skolan, där individers desillusioner och relationer, samt samhällsskildringarna av sin samtids USA. Romantisk- realistiska kännetecken är att det är en mycket verklighetstrogen och man sätter in människor i det vardagliga livet, vilket visas oerhört tydligt i den här romanen. Sedan tycker jag att det är väldigt intressant att Joyce Carol Oates skildrar USAs historia och gör det till ett egenberättande verk.

Blonde utspelar sig under under mitten av 1900-talet, det vill säga under andra världskriget. Men varför är det så viktigt att dagens människor tar del av en sådant här verk? Jo, det finns många förklaringar kring den frågan. För det första anser jag att den här boken skildrar en legends liv, vilket är mycket intressant att få läsa om. Men jag tycker också att det är viktigt att tänka över hur mycket vårt samhälle har förändrats under många år. I boken förekommer det inte någon jämställdhet mellan män och kvinnor. Kvinnor ska ta hand om hemmet och se till att passa upp sin make i vått och torrt. Männen bidrar till den ekonomiska försörjningen, kvinnor har inga rättigheter, männen har sina fruar som ”slavar”. Norma Jeane Baker vill skaffa ett arbete och ha möjlighet att utvecklas som person, precis som hennes man. Men han anser inte att kvinnor ska arbeta och det var så det var på den tiden. Idag har vi en mer liberal och humanistisk syn på detta då det är en självklarhet att kvinnor ska ha samma rättigheter och vi strävar efter att få jämställdhet. Ändå kan man inte säga att vi har full jämställdhet eftersom att männen fortfarande har lättare att få ett arbete, att övertyga människor m.m. Men det har fortfarande skett en stor förändring som är viktig att poängtera. Dagens syn på kvinnor är mycket bättre än var den var på den tiden.

Sedan tycker jag att den här boken skildrar andra världskriget ur ett häftigt perspektiv, ur en legends synvinkel. Man har läst oerhört mycket om just detta kriget i skolan, men jag har ändå lärt mig en sak jag aldrig funderat över förut. När männen gick ut i kriget fick kvinnorna chansen att ta över deras arbeten, vilket ledde till att man fick chansen att se att kvinnor kan arbeta dem också. Detta må kanske vara början på denna efterlängtade jämställdhet. Dock fick kvinnorna kämpa mycket hårdare än männen för att övertyga att dem duger, och jag vågar påstå att det fortfarande lever kvar i dagens samhälle. Sedan kan man inte skylla på bara männen heller för som människa har man en egen vilja och man behöver inte anpassa sig eller acceptera att bli underrankad om man inte vill. Dock är det självklart att detta levnadsätt är svårt att bryta, men jag tror att dåtidens kvinnor innerst inne ansåg att dem diskriminerades, för annars hade vi inte fått denna utveckling som vi fått.

Något som inte förändrats mycket sedan den tiden är att man delar in människor i fack beroende på status, arbete, klädstil, kön, förmögenhet m.m. Det visas tydligt när Norma Jeane Baker ska få ett modelljobb. Männen säger att hon ser slampig ut och att hon mer eller mindre är lättfotad. Visst, Norma var flörtig av sig och klädde sig annorlunda i jämförelse med andra kvinnor, men det anser inte jag är slampigt, utan modigt. Detta visar tydligt hur man som människa delas in i olika fack, vilket är skrämmande. Det värsta är att det fortfarande lever kvar i dagens samhälle och jag tror inte att går att få bort. För alla människor har fördomar, alla människor har olika förutsättningar att klara sig m.m. och därför kommer det aldrig att försvinna.

Så ja, den här romanen är mycket relevant för vår tid eftersom att den påminner om en jobbig period i människans liv som är värd att minnas, och om hur snabbt förändringen skedde.

Djuriska känslor och identiteskris 1975

2010-04-24T07:01:00.000-07:00

”Besatthet och kärlek kan ibland vara snarlika” sa en gång min kloka vän till mig. Faktum är att just detta, nästan absurda, citat beskriver Joyce Carol Oates ”Djur” perfekt. Kortromanen är skriven ur huvudkaraktären Gillans synvinkel. Året är 1975. Den unga kvinnan går på Heath Cottage University där hennes liv tagit en ny vändning, från ungdom till kvinna. Innan var hon en vilsen och osäker människa som pressade sig själv till att göra vad hennes omgivning bad om. När drömmarna om att komma med i OS, samt att bli mammas söta dotter hade krossats kom universitetet som en räddare i nöden. Innanför gränserna av hennes skola lever hon ett liv med tolv andra kvinnor som bor tillsammans i ett alarmhärjat inneboende. För samhället anslutet runt universitetet är litet men händelserikt. Antingen är det någon bland dem alla som döljer något, eller så utlöser brandalarmet sig själv på nätterna. Antingen är det bara människorna i byn som har konstiga åsikter, eller så är det konstnärshustrun Dorcas som fört in sexuella djuranspelningar till konstmuseet. Det är så att Gillian lever i ett litet samhälle där många sjuka saker runt omkring sker. Kanske inte en vanlig by trots allt?

I samband med Gillians start på Heath Cottage träffade hon sin professor Mr. Harrow vilket snart härledde till kärlek och besatthet. På sidan 48 beskriver Carol Oates relationen mellan dessa:

Mitt hjärta bankade så hårt att jag knappt kunde andas. Alla andra i seminariegruppen hade talat med Mr Harrow på hans arbetsrum, mer än en gång. Ibland såg man flickor köa i korridoren utanför, vissa sittande på golvet; Mr Harrow hade många elever som följde en annan kurs, i 1900-talets modernism. Ändå tordes jag aldrig gå in i det där rummet. Det kändes nästan skrämmande att vara i hans närhet. Jag var livrädd för att han efter bara en hastig blick skulle förstå att jag avgudade honom.

Sättet Oates skriver på bidrar till att mycket fakta och bakgrund till historien avslöjas fort. Det är lätt att komma in i Gillians tankar och hur händelseförloppet sett ut tidigare i huvudkaraktärens liv. Att Gillian haft en dålig uppväxt förstår man snabbt. Kanske är det just därför hon ägnar sig åt att smyga runt i buskarna runt sin lärares hem? En eftermiddag avvisar hon allt annat och följer efter konstnären Dorcas, Mr. Harrows hustru. Historien bakom dessas relation sprids som rykten på universitetet. Många flickor hoppas på att någon gång få vara ensamma med mannen och hans hustru i fråga, men Gillian tar det till en högre nivå; kreativiteten flödar när hon smider planer för att ta sig in i Harrows liv. Ändå är steget långt till att faktiskt erkänna sina känslor eller överhuvudtaget våga gå in på hans kontor.

Författaren och ”den ständige nobelpriskandidaten” Joyce Carol Oates föddes den 16 juni 1938 i ett litet samhälle i delstaten New York. Texterna hon skrivit är många och många rör samhällsproblem som debatteras genom historier som beskrivs på djupet. Språket i hennes texter är precist och otroligt välskrivet där informationen lindas om vartannat på ett enormt skickligt sätt. Det är aldrig tråkigt att läsa ”Djur” eftersom meningarna och styckena hänger ihop med varandra på ett så undermedvetet och felfritt sätt; ibland kan jag vakna upp ur trans och förundras över hur långt jag läst.

Ska jag jämföra huvudkaraktären Gillian som person i ”Djur” ser jag en ung och osäker flicka framför mig som är beredd att förändra sig för att bli accepterad av sin omgivning. Efter att ha lyssnat på första och andra avsnitten av ”Bokcirkeln” på P1 där Joyce Carol Oates roman ”Blonde” diskuteras kan man märka av en hel del samband mellan huvudkaraktärerna i fråga. Även om Gillian aldrig kan tänkas bli en stjärna så har hon upplevt liknande situationer som Norma Jeane. Något långt inom dessa bägge människor har påverkat personligheten och tankarna, det kan gälla en identitetskris pga. okänd förälder eller en barndom där man aldrig riktigt blivit accepterad i samhället. För oavsett om man tänker på Marilyn Monroe som fotomodell, skådespelerska eller sexsymbol så tänker man aldrig på det hon var innan hennes karriär. Någonstans på vägen förändrades en osäker själ sig från Norma till Marilyn. Likaså är Gillian en ung kvinna med potential men med minnen och erfarenheter som gjort henne annorlunda. Vart sker egentligen förvandlingen? Vad gjorde att Monroe blev en filmstjärna som tog världen med storm? Oates skildrar kvinnans identitetskris på ett ypperligt sätt och jag hoppas att Gillian, liksom Monroe, får någon person som kan hjälpa henne att komma ur sitt skal och använda den energi och alla de känslor hon har inom sig till något positivt.

I avsnittet jag än så länge läst är fokusen på mannen i Gillians liv enormt. Däremot tror jag att denna fokus inte är det enda i hennes liv; hon drömmer om det perfekta livet, att våga, satsa och göra sin familj stolt. De sakerna hänger på henne, det kan inte en man automatiskt ordna till henne; men kanske skulle självförtroendet och pressen sjunka och bidra med en utveckling för Gillian personligen. Eftersom 70-talet härjar har hon förutsättningar till ett lyckat liv där det i USA är efter ”The American Dream” som han lever. Kan Gillian våga ta steget och chansa? Eller kommer hennes dåliga relation med de bägge föräldrarna bidra till ett personlighetsförfall? Är barndomen så hårt förstörd att hon inte ens vågar ta revansch?

Samtidigt stör jag mig på är hur Gillian endast kan fokusera och trollbindas av en person och tro att han är lösningen på alla problem när det ur en psykologisk synvinkel är många djupare orsaker som bär på svaren. Därmed är Gillian väldigt naiv och efter det Oates beskriver verkar hon inte tänka på mycket annat. Men vad vet jag? Gillian kanske endast bearbetas det som beskrivs ett fåtal gånger. När alla andra ser henne så klistrar hon på ett Marilyn Monore-leende och låtsats som det regnar. Under fasaden ligger dock många känslor begravda som ingen annan än just Gillian får veta om.

Tyvärr finns det många människor, kvinnor i besynnerlighet, som aldrig hittar den där ståndpunkten då man vågar satsa och tro på sig själv, bevisa omgivningen vem man verkligen är. I ena stunden kan man stå som en flicka på skolgården när man i nästa stund ska vara en ung och framgångsrik kvinna med självsäkerhet och familj. Hur lyckas man egentligen? Eftersom jag ännu inte vet om Gillian kommer ske en förvandling så kan jag inte riktigt sätta finger på hur hon verkligen är. Däremot är hon redan nu i mina ögon en kvinna som 2010 skulle sitta ensam på tunnelbanan läsandes en ”Metro” för att över helgen åka hem till föräldrahemmet för att inte tänka på hennes otroligt tråkiga kontorsjobb… I fönstret speglas hennes avlånga ansikte och glasögonens konturer är tydliga och hon tänker ”hoppas att mannen i mina drömmar finns någonstans där ute.”

Min uppfattning av Oates "Blonde"

2010-04-23T10:48:00.000-07:00

30-och 40-talets USA ett land som ligger i stor depression men som täcks av

Hollywoods massproduktion av filmstjärnor. Ett samhälle där kvinnan ska bli den perfekta hemmafrun medan mannen ska slita hårt och stå upp för sitt land. Ett land där människor kämpar för att uppnå ”den amerikanska drömmen”. Där finns Norma Jean Barker.

Jag har följt en Norma Jean som hittills utsatts för besvikelse, saknad, sorg och något som jag skulle vilja identifiera med tre ord ”jakten på lycka”. För det är den känslan jag har fått av Norma Jean att hon ständigt letar efter något som hon inte kan hitta ord för. Även fast de till en början beskrivs med citatet:

”Ville jag ha någon annan lycka? Nej, jag ville bara vara med henne. Kanske kramas lite och sova hos henne i hennes säng om jag fick. Jag älskade henne så mycket.”

Under tvåhundra sidor har det gått från den sjätte födelsedagens tillsammans med sin mor Gladys till den dag hon gifter sig i unga år. Norma Jean bodde från en början hos sin mormor Della som sedan kom att dö, hon bodde där för att hennes mor, eller juridiskt sätt kunde kallas mor, inte var kapabel till att ta hand om sin dotter. Hon hade satsat på sin jobbkaraktär och hade överlämnat sin dotter i antydan om att Della skulle ta hand om henne.

Gladys - en kvinna som jag tycker mer synd om än att vilja lägga skulden på även fast hon aldrig tagit ansvar över sina egna handlingar eller ansvar över sitt barn. Norma Jean kan redan från sex års ålder urskilja att den relation hon har till sin mor inte är något vidare normal medan hon däremot inte riktigt kan urskilja vad det är mellan de två som skiljer sig från andra mor och dotter relationer. Norma Jean ser upp till sin vackra mor, en kvinna som liknar en filmstjärna som kan få vilka män som helst på fall även fast dem aldrig stannar för en längre tid. Gladys kunde nog ganska lätt dölja sig från sitt miserabla liv genom hennes arbete på studion i Hollywood, världens största produktionsbolag. Norma Jean var så fascinerade i allt som hade med film att göra och hon ville leva mitt ibland Hollywoods stora filmstjärnor. Norma Jean har byggt upp sin egna lilla filmvärld där hon ständigt beskriver saker till förhållande med filmvärlden. Hon är lik sin mamma, inte bara utseendemässigt, utan även att båda har drömmen att bli något stort inom filmstjärnevärlden och bo i dem lyxiga villorna i Beverly Hills.

Gladys vill räcka till, hon vill vara mamma men bara på hennes villkor, bara när hon känner sig stark nog. Även fast Gladys gjorde många fel och inte hade någon känsla för moderskap så kunde jag inte riktigt bli arg utan mer tycka synd om henne. Hennes piller missbruk och psykiska besvär där jag kan urskilja någon form av mani, fick Gladys att inte känna någon form av empati eller tänka på konsekvenserna. På Norma Jeans sjätte födelsedag visade Gladys ett fotografi på en man som hon sade var Norma Jeans far, en man som bodde någonstans där vid stjärnornas lyxvillor. Det kändes så fel att hon besvärade den redan besvärade lilla flickan med att hon någonstans hade en far som hade lämnat henne och kanske skulle komma tillbaka, det var i alla fall Gladys sa. Det är lätt att man bara vill kräkas över hur Gladys behandlar och talar till sin lilla dotter Norma Jean men så dyker de upp stunder som bevisar att inom alla människor finns det något gott.

När Gladys har sparat några dollar och har råd tar hon med Norma Jean på en biltur bland boulevarder och lyxvillorna där de kända skådespelarna bodde. Från Gladys sida är det väl mer att stoltsera om sin vetskap och hur insatt hon är inom filmindustrin men Norma Jean verkar inte direkt bry sig om det utan är mer fascinerad av själva villorna och vetskapen att just i de husen bor dem stora stjärnorna. Norma Jean älskade dessa bilturer och även jag som läsare myser ner mig i beskrivningarna och drömmer mig bort för en stund tills jag sedan återgår till boken.

”För det finns ingen mening med livet vid sidan om filmberättelsen. Och det finns ingen filmberättelse utanför den mörka biografen.”

Gladys ohälsosamma livsstil ledde till att hon senare kom att hamna på ett psykiatriskt sjukhus där hon blev värre med tiden. Med döda morsföräldrar och en mor som inte var kapabel till att ta hand om sin dotter hamnar Norma Jean på barnhem.

Ett barnhem där hon blandas med barn som har blivit sexuellt utnyttjande, föräldralösa och aldrig fått känna någon form av kärlek. Norma Jean kan inte riktigt förstå vad hon och de andra barnen har gemensamt, hon har ju en mamma som hon älskar och som hon tror älskar henne som hon kommer ta få bo hos när hennes mamma blir frisk. Ganska snart inser Norma Jean att hennes mamma aldrig kommer att kunna bli kapabel att ta hand om henne. Norma Jean börjar istället drömma om att hon någon dag ska bli bort adopterad och även fast hon är ett av de äldre barnen på barnhemmet så stod det folk med öppna armar för att ta emot Norma Jean och ge henne kärlek. Där känns det som om Norma Jean hittat lite av det hon ständigt söker efter, hon hittar det som hon längtat efter – en familj. Men även då kommer Gladys att förstöra för Norma Jean, inte bara att hon redan har gjort så Norma Jean mer eller mindre blivit föräldralös och hamnat på barnhem så sätter hon även stop för adoptering. Även då förstår jag Gladys då jag försöker känna från båda personernas perspektiv; Norma Jean som inte vill något annat än att hamna hos en familj så fort som möjligt och Gladys som har förstört hela sitt liv och inte har någonting kvar än Norma Jean. Det är klart att hon vill ha kvar det lilla hon har och att ingen ska kunna ta hennes dotter ifrån henne. Men även där tror jag att om Gladys varit frisk nog så hade hon sett till Norma Jeans bästa och adopterat bort henne.

Men till slut så hamnar Norma Jean hos Elsie och Warren, några personer som jag har väldigt svårt att förstå mig på. Jag kan inte riktigt få en känsla av att dem egentligen vill ta på sig ansvaret för att ge Norma Jean den kärlek som hon i sina unga tonår behöver. Norma Jean är inte sysslolös om dagarna, då hon inte går i skolan eller gör hushållssysslor så ränner hon runt med äldre män. Även fast de flesta ser Norma Jeans beteende som något lite slampigt så är denna välutvecklade kvinnliga flicka lika oskyldig som ett barn. Eller? Det känns som att hon blir mer och mer medveten om att hon har ett väldigt fördelaktigt utseende och att hon mer eller mindre älskar att se männens blickar efter sig och deras besvikelse över att aldrig kunna få det dem vill.

Norma Jean har tidigare i boken, då hon var på barnhemmet, på något sätt nekat att blir äldre. Hon vägrar att acceptera att hon börjar bli en kvinna när hennes mens kommer och hon vill inte att någon ska få reda på att hon måste gå till skolsköterskan som de äldre flickorna. Hon äcklas även av de äldre killarnas busvisslingar som ständigt förföljer henne. Det känns som hon vill vara ett oskyldigt stackars barn som någon dag kommer att komma att plockas upp av föräldrar som lever i den ”amerikanska drömmen”. Men när hon nu har hamnat hos Elsie och Warren så har hon ju ändå fått det hon länge längtat och letat efter ett hem. Men det räcker tydligen inte och hon är snabbt på jakt igen efter det som hon trodde hon tillslut hade hittat. Det är där hon börjar gå ut med män, men även där så känns det inte som om hon har hittat det hon verkligen söker. Vad är det egentligen som hon söker? När Norma Jean sedan börjar umgås med sin magister utanför skoltid börjar tanken slå mig om att Norma Jean mer eller mindre letar efter något som kan vara den far som hon sedan sin sjätte födelsedag drömt om. Jag blir nästintill generad av hur Joyce Oates använder sig av sexuella och vulgära beskrivningar för att beskriva på vilket sätt de ser Norma Jean på.

Hos Elsie och Warren får Norma Jean kanske inte det familjeliv som hon önskat och Elsie börjar skapa en slags svartsjuka. Hon börjar inbilla sig att Warren skall skapa ett olämpligt tycke för Norma Jean och Elsie bestämmer sig för att flickan inte kan bo kvar. Istället för att Norma Jean ska behöva flytta tillbaka till barnhemmet bestämmer sig Elsie att vänta tills Norma Jean blir sexton år, sedan gifter hon sig med Bucky Glazer. Unga, ivriga och ovetande om vad ett giftermål innebär flyttar dem ihop och Norma Jean blir en hemmafru som gör allt för sin make. Medan maken upptäcker sidor hos Norma Jean som han inte visste att hon hade…

I del 1 av Bokcirkeln så talade de om den ”mörke prinsen” som kom och delade ut julklappar till barnen på barnhemmet och de talade om att Norma Jean någonstans trodde att det var hennes pappa som skulle komma och hämta henne. Även där kan man se att Norma Jean ständigt letar efter den här mannen som hennes mor visade på Norma Jeans sjätte födelsedag. Jag tror inte att Norma Jean reagerade så starkt över den ” mörke prinsen” för att hon trodde att det var hennes far, jag kopplade det mer till att hon kände att dem hade någon slags relation från biosalongen. Norma Jean hade ju suttit där i tidig ålder i biosalongen helt gripen av filmen och känt att hon en relation med skådespelarena. Sen när dyker upp på barnhemmet så är det självklart en stor besvikelse när han inte har en aning om vem Norma Jean är.
Många andra blir upprörda över att Joyce Carlo Oates tar sig den frihet att skriva och hitta på så mycket om Marilyn Monroe samtidigt som hon avsäger sig allt ansvar. Mig gör det ingenting, hon kan få hitta på hur mycket hon vill (än så länge i alla fall) för jag känner inte att det är själva Marilyn Monroe jag följer utan en vanlig liten flicka vid namn Norma Jean Barker.

Ronja Ikatti

Släpp inte taget om dockan

2010-04-22T12:52:00.000-07:00

En trasslig barndom. En kärlekslös relation mellan mor och dotter. En vilsen ung flicka med tvekan om vem hon är och ovetande att hon senare ska komma att bli kvinnan och ikonen Marilyn Monroe. Det här är vad jag får möta i första delen, vilken är kallad ”Barnet”, i den mer än 800 sidor långa skönlitterära romanen Blonde, som likväl skulle kunna vara en biografi av legenden. Genom detaljerade beskrivningar, där inget känns utelämnat, tankar och dikter får man ta del av Norma Jeanes uppväxt utifrån den mångfasetterade, berömda, amerikanska författaren Joyce Carol Oates ögon, eller snarare fantasi.

Norma Jeane Baker. En flicka i bakgrunden, en betraktare, en vilsen själ men samtidigt mycket förståndig för sin ålder. I det avsnitt jag just har läst, då vi får följa barnet, börjar berättelsen då Norma Jeane precis har fyllt sex till och med hennes början som tonåring. Norma Jeane befinner sig i sin egen värld, filmvärlden. Det görs ofta liknelser mellan händelser och filmtermer.”Gladys humör hade svängt. Det var ofta på det sättet. Också filmmusik brukade ändras abrupt”. Många skulle säga att hennes uppväxt är tragisk, fruktansvärd och långt ifrån trygg. Men Norma Jeane ser det inte på det viset och blir glad för det lilla, hon kräver inte mycket och har inte heller höga krav på sig själv. Kanske kan man se en antydan till en dröm inom filmvärlden redan här, men för Norma Jeane just nu är faktumet att bara hålla sig vid liv hennes främsta uppgift.

Den andra huvudkaraktären är Norma Jeanes mamma Gladys. Det är egentligen felaktigt av mig att använda benämningen mamma, eftersom varken Norma Jeane själv eller läsaren skulle betrakta henne som den ansvarsfulla, trygga, varma och omhändertagande gestalt som många av oss förknippar med en moder. Tvärtom lever Gladys ett ganska äventyrsfullt och hänsynslöst liv som kantas av ett missbruk, som för hennes del senare kommer att leda till en lång visit på sjukhuset och en plats på barnhemmet för Norma Jeane. Då Gladys mer lever för stunden och ofta prioriterar arbetet i studion framför familjen, blir mormodern Della den ordningsamma extramamman som tar ansvar för dottern. Fram till hennes död, finns hon där som en hjälpande hand för flickan.

Relationen mellan mor och dotter är det centrala i avsnittet och är enligt mig också vad som kan anses som temat. Norma Jeanes och Gladys förhållande känns distanserat, men som på Gladys villkor kan bli kärleksfullt. Gladys tillåter bara Norma Jeane att röra vid henne då hon är på det humöret och det är inte ovanligt förekommande att Gladys yttrar ord som ”Gris. Ditt lilla odjur” eller ”Du ska inte kalla mig mamma, din äckliga lilla idiot” till lilla Norma Jeane. Gladys har inte heller förmågan att anpassa sitt språk till barnet, utan pratar som om hon talade till en vuxen. Detta innebär att hon inte lägger så stor vikt i om hon ger Norma Jeane förhoppningar, så som att hennes pappa någon gång ska komma tillbaka till dem.

Under läsningens gång kan jag inte släppa taget om den, eller rättare sagt tanken på den - dockan. Dockan som Norma Jeane är så fäst vid sedan hon fick den av Gladys på sin sexårsdag. Dockan som från början har ett gyllene hår, med blå ögon gjorda av glas och med en rosenknoppsröd mun. Dockan som Gladys börjar ogilla på grund av Norma Jeanes besatthet. Dockan som flickorna på barnhemmet inte vill röra. Nej, oavsett hur koncentrerat jag fortsätter läsa finns den där. Den påminner om Norma Jeane själv, med tiden förändras den – så också Norma Jeane. Den blir trasigare och smutsigare, kanske är det så Norma Jeane känner sig inombords. Jag undrar också om denna besatthet av dockan kan vara ett sätt att fylla det tomrum, som egentligen hennes pappa och en trygg barndom skulle fylla.

När det gäller stilen på Oates skrivsätt, använder hon sig av långa fylliga meningar med många detaljerade beskrivningar. Det märks att varje mening är genomtänkt och noga utformad. Trots det, känns det som Oates i all sin iver rusar fram och glömmer därmed att ta hänsyn till läsarens intresse, hon utelämnar inget. Kanske är det detta som är Joyce Carol Oates. Många verk har det blivit genom åren, alltifrån romaner och noveller till pjäser och lyrik. Hon har varit verksam som författare sedan 1959 och har hyllats inom många olika kategorier. Då Oates har en otrolig spännvidd och figurerar i många olika sammanhang är det svårt att placera henne i ett fack.

Romanen utspelar sig under detta avsnitt i 30-talets USA, närmare bestämt i Hollywood. Trots att det är depression i landet, med en kraschad ekonomi och hög arbetslöshet, kan inte jag se att detta speglas i just detta avsnitt. Som många tidigare nämnt i blogginläggen präglas samhället av strävan om den amerikanska drömmen; att alla kan bli framgångsrika inom något oavsett vem man är. Detta märks genom Gladys och Norma Jeanes drömmar om filmvärlden samt deras vistelse bland flotta villakvarter där celebritet efter celebritet kan räknas upp, men de förstår också att de inte hör dit. Man märker också synen på kvinnan under denna tid. Mycket fokus och uppmärksamhet läggs på Norma Jeanes kropp då hon börjar bli äldre. Hon får ofta kommentarer som: ”Vilken gullig rumpa. Titta på den där fina rumpan. Baby, baby! Vem är hon? Minderårig?”

Något som jag kan knyta an till idag och som antagligen skett under alla tider, är hur barn har en förmåga att alltid ta skulden. Då mormor Della dör lägger Norma Jeane ansvaret på sig själv: ”Det var mitt fel, mitt fel att mormor dog. Jag ville inte komma när hon ropade på mig.” Även orsaken till att hennes pappa inte återvänder skyller hon på sig: ”Om jag varit tillräckligt söt skulle min far ha kommit och hämtat mig”. Att barn lägger skulden på sig själva är inget ovanligt. Man kan exempelvis jämföra detta med många skilsmässobarn som ofta anser att skälet till deras föräldrars separation är deras fel.

Då och då kan jag känna irritation när jag läser. Irritation över att det mesta är påhittat och vem som ger Oates rätten att skriva om Monroes liv och ge läsaren en eventuellt skev uppfattning. Jag hade aldrig velat att någon skulle göra så med mitt liv och undrar hur Monroe skulle ha reagerat om hon levt idag. Men istället lägger jag energi på läsningen och slår upp sidan till kapitlet ”Flickan” och låter Oates tolkning bli till verklighet. Åtminstone bara för en stund.

Sanna Johansson

SVART FLICKA, VIT FLICKA

2010-04-21T22:40:00.000-07:00

I P1:s första del av bokcirkeln kommenterade läsarna att de ansåg att Carol Joyce Oates bör stryka delar av sitt verk, ”Blonde”. Samma åsikt har jag gällande ”Svart flicka, vit flicka”, vilket är den roman av Oates jag har valt att läsa.

Romanen bestå av partier då meningarna svävar iväg till beskrivningar av denna längd att jag som läsare tappar intresset. Samma fenomen upplevde jag då jag läste och arbetade med ”Döden i Venedig” av Tomas Mann. Skillnaden mellan de båda författarnas utsvävningar ligger i att Mann förhöll sig till beskrivningar av miljö och person medan Oates koncentrerar sig på händelseförlopp och vardagliga beting som utspelat sig i familjen Maedes förflutna till synes, enligt min åsikt, helt irrelevant.

”Jag föredrar att dela lägenhet med en eller flera personer som inte tillhör samma ras som jag.”

Om man skalar av dessa lager av utsvävningar och försöker fokusera på berättelserna bortom dessa finner jag en tematik om samhällets stereotyper i USA 1975.

Berättelsen utspelar sig på ett collage mellan två rumskamrater, den vita Generva Maede, även kallad Genna, vars farfarsfar är grundare till skolan och den svarta Minette Swift, prästdottern som har fått stipendier för att klara av den höga collagekostnaden. De typiska fördomarna av de vita och svarta stereotyperna visar sig genom samhällets samt individens misstro på en vänskap mellan två personer med olika hudfärger. Citatet är den text som Genna satte ett kryss framför inför valet av rumskamrat på collaget. Att ens ordet ”ras” existerar i 70-talets USA antyder att människor har olika stereotyper för olika hudfärger och har fördomar angående personligheters variation beroende på hudfärg.

Även om utvecklingen har gått framåt sedan den tid då Oates valt att utspela berättelsen anser jag att det är viktigt även i dagens mångkulturella samhälle att inte dela in människor i ”vi och de” eftersom jag tror att det skapar ett förhållande där man omöjligt kan integrera människor med ett olikt utseende, annan kultur, religion eller bakgrund än sin egen i samhället.

”Jag blev tvungen att gå därifrån, jag höll på att bli upprörd. Barnsliga tårar fyllde mina ögon. Jag hade stor lust att ta deras parti mot Minette. Det är vid sådana tillfällen man förstår den fruktansvärda styrkan hos en lynchande folkhop. Man förstår sin egen fruktansvärda svaghet. Hur man nu de minsta bagateller kan svika någon annans förtroende.”

Till en början är Minette mycket misstänksam till den önskade vänskapen från Gennas sida och misstänker henne att vara personen som utsätter hennes böcker för skadegörelse samt personen som ligger bakom de rasistiska budskapen som kommer på posten. Men Genna är en person som är uppfostrad till att se bortom hudfärg och stereotyper och finner Minette vara en intressant person som hon verkligen vill lära känna, trots distansen denne visar.

Genna bortser från samhällets stereotyper även om det är svårt att stå upp för sin åsikt då man själv hotas att bli dömd. Det visar att människor som Genna är starka nog att kunna förändra samhället!

Jag anser att citatet visar vikten i att våga stå upp för vad man anser vara rätt och fel. Jag relaterar detta till andra världskrigets Tyskland där människor av ren rädsla för att själv råka illa ut anslöt sig till ett buskap de inte ansåg sig vara rätt. Att människor vågar öppna sitt sinne och ta avstånd från det man tycker är fel kan förändra världen! Vågar en, likt Genna, vågar flera!

Älskade syster

2010-04-21T12:05:00.000-07:00

Efter att ha läst 254 sidor ur Joyce Carol Oates bok Älskade syster är jag helt fast. Jag har en tendens till att slukas upp av böcker, vilket både är positivt och negativt. Här om dagen satt jag och läste och när jag kollade på klockan hade det gått 2 timmar. Tiden går fort med en bra bok.

För att förklara lite vad boken handlar om kan jag säga att den är baserad på ett olöst fall som ägde rum i USA. Fallet handlade om mordet på en ung isprinsessa vid namn Bliss. Hon mördades i familjens källare medan familjen själva låg och sov, det kunde inte fastställas vem det var som hade begått mordet och fallet förblev olöst. Joyce Carol Oates gör sin egen tolkning av händelsen men också en stor del av familjens egna privatliv och Bliss uppväxt.

Älskade syster skiljer sig på många sätt ifrån de böcker jag brukar läsa. Även om boken är baserad på en verklig händelse är bokens innehåll ändå fiktion. Precis som i Joyce Carol Oates bok Blonde finns det fragment i boken som är sanning men vad som just är sant framgår inte. Sättet Joyce Carol Oates leker med detta sätt att skriva är väldigt intressant. I Älskade syster har Joyce Carol Oates skrivit som att det är Bliss bror Skyler som skriver boken, dels som en självbiografi men också som hans egen syn på mordet av hans lillasyster Bliss. På många ställen i boken är det lätt att glömma bort att det inte är Skyler som har skrivit boken. Dels för att den på flera ställen är mycket oprofessionellt skriven men också för att boken innehåller fotnoter. En rubrik till ett kapitel är: Någonting hemskt* detta tecken betyder fotnot och längst ner på sidan står det: Detta gåtfulla lilla kapitel är allt som finns kvar av dussintals nerklottrade sidor som jag skrivit de senaste sjuttiotvå timmarna. För jag hade fel häromdagen, det var inte en "panikattack" utan ett fullt utvecklat "maniskt anfall" som drabbade mig då jag nu för gott har slutat att ta psykotropiska mediciner"

En författare ska inte behöva förklara sin text på ett sådant sätt utan det ska finnas en mening varför ett kapitel ser ut som det gör. Detta tyder på osäkerhet och viljan att förklara misstagen. Joyce Carol Oates har verkligen gjort Skyler till en trovärdig skribent! Jag är fast! Fotnoterna har ofta ingen betydelse för själva historien i sig men jag tycker det är små trevliga avstickare eftersom läsaren får reda på vad Skyler tycker och tänker om det han själv skriver i efterhand. Det är tydligt att fotnoterna är tillagda i efterhand och att texten på många sätt gör Skyler själv upprörd. Ett exempel är när Skyler säger till sin lillasyster att han ska vrida huvudet av henne om hon berättar för mamma. Sedan kommer det en fotnot som ser ut såhär: Herregud, sa jag verkligen det? Hotade jag med att jag skulle vrida nacken av min sexåriga syster?
Ett tydlig exempel på Skylers förtvivlan.

I klass diskussionen diskuterades om det är okej att tolka själv om en känd person eller en känd händelse. Efter att ha lyssnat på bokcirkelns radio program funderade några i klassen på om det verkligen är okej att tolka fritt om en så känd ikon som Marilyn Monroe som Joyce Carol Oates gör i Blonde, detta går att koppla ihop med Älskade syster som också handlar om ett känt fall. Enligt mig är det helt okej att tolka fritt. Joyce Carol Oates gör det helt klart att boken är fiktion och att det inte är en biografi på Marilyn Monroes liv, det samma gäller också i Älskade syster. Böckerna är bara en tolkning ifrån Joyce Carol Oates själv. Eftersom båda ämnena är såpass välkända men att det ändå finns mycket som ingen vet något om finns det rum för fantasi. Det kan också vara ett knep ifrån Joyce Carol Oates sida att ta något som personer redan vet om men gör det till sitt eget. Hade Älskade syster handlat om ett helt vanligt mordfall i USA tror inte jag att boken hade sålt lika bra, människor dras till det som är bekant.

I Älskade syster är det ett stort fokus på Bliss karriär som isprinsessa. Jag får en stor känsla av att familjen vill leva den så kallade American dream. Mamman puschar ständigt Bliss till att bli bättre, träna mer, vinna mer men framför allt blir jag chockad när jag läser namnen på alla mediciner som Bliss får. Det är tillväxthormoner, vitaminsprutor, smärtstillande och gud vet vad! Hur kan man göra så mot ett så litet barn? Hur ska the American dream egentligen se ut och på vilka villkor? För mig är det inte okej att en barn på 5-6 år ska ta massa mediciner för att familjen ska få en bra karriär. På många sätt är det inte Bliss karriär som står i centrum utan snarare hela familjens framgång. Eftersom jag själv aldrig har varit i USA och inte förstår mig på hela American dream grejen är mycket av innehållet i boken helt bisarrt. I Sverige skulle det inte vara tillåtet att medicinera en 5 åring på det sättet som Bliss mamma gör i boken. Sedan skulle det heller inte vara tillåtet att pressa en så ung flicka så hårt som Bliss blir. Det märkt tydlig att historien är skriven för ett samhälle som USA. Mediciner, stora tillställningar, klubbar för privilegierade, isprinsessa och skönhet. I Sverige finns inte alla dessa sorter av skönhets tävlingar som skridskoåkningen egentligen blir eller att små flickor ska kläs upp i aftonklänningar, smink och stilat hår.

Trots att boken har sina delar där den brister kan jag ändå inte släppa den. Jag tror det är mest berättar sättet som får mig att bli så fascinerad av boken men också att jag aldrig har läst en bok av Joyce Carol Oates innan och att jag helt gillar hennes sätt att bygga upp en berättelse. Jag kommer med spänning att läsa klart boken och jag tror definitivt på det bästa!

Dödgrävarens dotter

2010-04-19T13:38:00.000-07:00

Chacha bloggen!

Äntligen en bok som går att läsa. Äntligen en bok som inte har meningar tunga som bly. Äntligen en bok som inte kräver ordbok vid sidan av. Äntligen en bok som saknar franska fraser, ord från medeltiden och den mörka känslan.
Äntligen en normal bok. En bok.
Syftar såklart på den förra boken, Thomas Manns Buddenbrooks. Nu läser jag istället Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates, och när jag kommit till sidan 50 så är det inga självmordstankar som smyger fram, jag river inte av håret och jag gallskriker inte heller, jag läser vidare.

Familjen Schwart flyr från nazisternas tyskland till Amerika där de på båten dit föder en liten flicka till familjen med redan två söner. Flickan får namnet Rebecca och är huvudpersonen i denna roman. Pappan i familjen, Jacob Schwart får jobbet som dödgrävare på en kyrkogård som är ett mycket hånat jobb, dock tar han emot de med öppna armar i brist på bättre arbete. Familjen blir hånad och retad och Jacob gräver familjens sociala grav. Mamman bidrar till det osociala livet genom att aldrig gå ut på grund av det lär hon sig inte amerikanska. Jacob Schwart förbjöd familjen att tala tyska i ”det nya landet” och genom det blev morden Anna socialt handikappad kan man säga. Man får känslan av att Rebecca lider under denna tid, och anser att hon har det mycket dåligt.
Rebecca kommer till slut ifrån detta genom att hon gifter sig med Niles Tignor, en man som hon sätter på pedistal och är mycket stolt över. Så som jag uppfattar det försvinner hennes egen identitet genom att hon identifierar sig som fru Tignor. Genom hennes egna personliga tankar lär man känna hennes inre, men samtidigt tycker jag att hon försvinner mycket genom att sätta mannen och hennes treårige son före sig själv.
Jag tror att hon undervärderade sig själv mycket i början av hennes tonår genom att hennes familj var så förtryckt, sedan ser hon Tignor som en prins på vit häst som kom och räddade henne, hon säger ofta att ”han tog henne bort därifrån” ”förde henne bort” osv. i en mycket positiv ton. Det hon inte märker är att hon inte har det bättre med Tignor än hemma hos föräldrarna. Hon tyckte det var så hemskt där hemma så hon värdesätter allt annat mycket högt. Att hon är fru och mor är allt som betyder för henne. Hon är längre inte Rebecca utan fru Tignor.
När hon en dag stöter på en främling som hon tror förföljer henne. Då kommer hennes riktiga jag fram. Hon är en stark kvinna, en driven hårdhudad modig kvinna som inte låter någon sätta sig på henne. En riktig förebild. Dock slits hon mellan hennes personlighet och hennes mors eviga tjat om vad de kan hända med ensamma kvinnor. Samtidigt tänker hon på vad Tignor skulle tycka om att denna främmande man förföljer henne, och när han börjar prata med henne blir hon riktigt orolig – vad skulle Tignor säga om detta?
Rebecca är stolt. Stolt över att ha fått en omtalad, rik och underbar man som Tignor trots hennes tyskjudiska bakgrund, trots hennes fars jobb som dödgrävare. Hon anser sig lycklig över att Tignor vill ha henne. Tänk att HAN vill ha HENNE.
Jag får redan i början en obehaglig känsla av denna Tignor. Att han stötte bort henne under graviditeten, inte vill ta vid henne – något måste ju va fel?
Att han är borta långa perioder, ringer när han känner för det, dyker upp när han vill. Man märker att detta förhållande är helt och hållet på hans villkor.
Han vet att hon dyrkar honom. Det känner man. Man märker att han vet att han kan göra som han vill. Han har Rebecca i ett järngrepp. En mansgris är vad han är!
Att sonen som hon själv för det mesta uppfostrat ser upp till fadern, väntar på honom, lyssnar efter hans röst i radion och sätter fadern helt i fokus får Rebecca att tappa värdet mer. Att ingen riktigt ger henne bekräftelse, utan det är hon som ger och ger och ger hela tiden, utan att få någonting tillbaka. Hon gör allt där hemma för att sonen ska tycka om henne mer, just för att få en gnutta bekräftelse men ändå stöter sonen bort henne i väntan på att hans far ska komma hem.
Att Tignor sedan lovade Rebecca innan giftermål att hon aldrig skulle behöva jobba gav henne stort hopp. Att komma från en fattig familj, att leva på 50talet och bli lovad en förmögen och problemfri framtid är något mycket bra, det är rena drömmen. Trots att han lovade, så vandrar Rebecca varje morgon till fabriken där hon jobbar och sliter för att sedan gå hem och ta hand om sonen. Trots detta så hyser hon stor kärlek till Tignor. Är det bara jag som ser de stora varningsskyltarna blinka i neon? Är det bara jag som ser kvinnomisshandel skriven i pannan på henne? Att hon är naiv går inte att blunda för, hon är så barnslig i sin kärlek. Hon är som en nykär 10åring som skriver Mrs Tignor över hela anteckningsböckerna. Hon är helt förblindad av kärleken.
Jag blir frustrerad på henne. Jag vill ta tag i henne, ruska runt henne. Slänga en hink med vatten på henne. Slå henne gul och blå, skrika henne i rakt upp i ansiktet. Men samtidigt inte. Det är så synd om henne, min empati för henne växer för varje sida. Stackars flicka som inte vet bättre.
Kvinnomisshandel är bland det vidrigaste som finns. Det blossa upp ett sådant hat i mig så fort jag läser lite om det. Att Tignor är den typen. Den typen som sparkar på en kvinna som ligger ner, flinar och går därifrån.
Kvinnomisshandel idag är helt öppet, man vet att det förekommer men man vet också vart hjälpen finns. Men på 50talet skulle man vara gift och ha barn. Då var det mer dolt, och då kan man inte klandra Rebecca för att ha blundat för det. Hon trodde väl att de var så alla hade det. Men ändå finns det ett inre hopp hos mig om att hennes straka sida ska ta över. För hon är viljestark och modig, man vill att hon ska öppna ögonen och se. Se och agera. Till slut kommer det där agerandet, och den lilla feminismflickan inom mig hoppar av glädje. Här börjar sedan Rebeccas sökandet efter en ny identitet, vem är hon nu? Bara Rebecca? Och vem är bara Rebecca?

/ HANNA KUURI

Sjukdomen som inte syntes

2010-04-19T09:53:00.000-07:00

Marilyn Monroe aka. Norma Jeane Baker påverkades djupt av sin mammas psykiskt instabila tillstånd.

Efter att ha lyssnat på Bokcirkelns första program om Blonde diskuterades verket vitt och brett av klassen på dagens svenskalektion. Vi har enligt läsplanen nu läst första delen - "Barnet", som handlar om Marilyns första år, då hon var den blyga lilla brunlockiga flickan Norma Jeane Baker.

Avsnittet utspelar sig under det amerikanska 20- till 30-talet i Los Angeles; där den internationella depressionen överskuggas av Hollywoods överdådighet. Människornas önskan att nå "den amerikanska drömmen" är stor. Lilla Norma Jeane ser upp till sin mor Gladys som jobbar som statist i Hollywood. De två åker ibland bil kring boulevarder och stora ståtliga villor i området, för att drömma om det liv som Gladys alltid strävat efter. Men tyvärr står allt inte riktigt rätt till i Gladys psykiska hälsa...

Norma Jeanes barndom visar sig vara kolsvart – hon bor ihop med sin psykiskt sjuka mamma som fyller hennes huvud med morbida tankar och ofta vägrar att ens röra vid sitt barn. Likt alla barn tror Norma Jeane då förstås att mamman har rätt – hon är vuxen, så allt hon gör borde vara det rätta? Hon lär sig hur det är att vara kvinna via sin mor, och hon suger åt sig av hennes negativitet som en liten svamp.

De inledande kapitlen om Norma Jeanes barndom är väldigt underhållande att läsa eftersom det står mycket skrivet mellan raderna som lilla Norma Jeane är för ung för att förstå men som vi läsare tyder lätt som en plätt. Ett exempel är alkoholen – “När de hade pianolektioner var Mr Pearce ibland tyst och suckade tungt, ibland var han livlig och rolig; det hängde samman med hans andedräkt, om hans andedräkt luktade så där, då visste Norma Jeane att de skulle ha trevligt hur klumpigt hon än spelade.”

Detta faktum gör dock historian väldigt svart – här ser vi hur ett barn fördärvas av sin mors sjukdom. Säkerligen älskar Gladys sitt barn, men sjukdomen blir inte mindre verklig bara för att den inte syns utanpå. Gladys kan helt enkelt inte agera som en normal människa mot sitt barn, hon har en psykisk sjukdom. Personligen tycker jag att Blonde är svartare än Thomas Manns Buddenbrooks, som Bokcirkeln läste förra året. Anledningen är att man kan relatera till Oates karaktärer – de är inte känslokall 1800-talsöverklass, som i Buddenbrooks. Dessutom är Blonde skriven med ett modernt språk trots att det skildrar en tid för som minst 50 år sedan(då Marilyn dog). Därför kommer karaktärerna närmare oss nutida läsare, och därför känner vi lättare för deras bakslag och depressioner.

En speciell sak jag upplevt av boken Blonde, är att man tydligt och fort blir introducerad till bokens två huvudteman – döden och filmen. Första kapitlet är en abstrakt skriven text som man kan ana handlar om Marilyns död, om hur hon välkomnar den. Senare i boken kan man koppla samman dessa tankar med Gladys, som verkar vara av samma åsikt i frågan. Andra kapitlet handlar om en film som Marilyn ser, som hon alltid under sitt hektiska liv kommer att återvända till. Det introducerar också läsaren till hennes väldigt filminfluerade tankesätt, med exempel nedan:

“Det fanns en film där tant Jess och farbror Clive var gifta med varandra och Norma Jeane var hennes lilla flicka. Men det här var inte den filmen.”

Kontexten, det amerikanska samhället under 20- och 30-talen, speglas i hur tydligt mäns och kvinnors könsroller betonas – i filmens värld var det för Norma Jeane tydligt vem som är man och vem som är kvinna. Hon älskade stereotypen av den blonda, vackra kvinnan i en romantisk film. Och mannen, som hon kallade den svarta prinsen, drömde hon om i tidig ålder. I Bokcirkeln hävdar man att denna prins kan vara symbolisk för hennes far, och visst kan det vara så. En vacker dag ska han komma och hämta dem till sin villa i Beverly Hills, detta är en fantasi både mor och dotter lever på.

Såhär har Marilyn själv sagt om könsskillnaderna i hennes samtid: "I don't mind living in a man's world as long as I can be a woman in it."

Ett flertal läsare hävdar att bokens kvalitet på ett sätt sänks av det faktum att den inte är totalt faktabaserad – största delen av barndomen är rent ut sagt påhittad av Oates själv, eftersom att det till stor del saknas uppgifter om det avsnittet i Marilyns liv. Bland annat i Bokcirkelns första program fann man invändningar mot detta. Bland annat säger man att man lurar sina läsare genom att skriva på detta sätt. Jag är av en annan åsikt – Oates skriver tydligt i inledningen att detta är ingen biografi, därefter finns ett blad helt och hållet tillägnat hennes omfattande research inför projektet; ett tjugotal boktitlar övertygar i alla fall mig om att Oates lärt känna ikonen ganska så bra. Jag accepterar att delar av boken enbart är författarens välgrundade och övertygande teorier, och njuter av varenda detalj.

När jag började läsa Joyce Carol Oates litterära försök att tyda den mystiska ikonen Marilyn Monroe, fångades jag direkt. Det finns ett språk så speciellt så att jag inte riktigt kan sätta fingret på det. Särskilt gillar jag de enskilda kursiverade meningarna vars syfte är att illustrera karaktärernas tankar - de ger liv åt berättelsen. Vissa anser att Oates lämnar allt för lite åt fantasin – detta har jag ingenting emot. Jag lutar mig bakåt i fåtöljen och njuter som sagt av varenda detalj.

Den Tatuerade Flickan

2010-04-19T06:22:00.000-07:00

Här finns länken till mitt inlägg från min och Fridas gemensamma blogg!

http://twogirlsandtwobooks.blogg.se/

Hälsningar! Olivia Kyllergård

Marilyn Monroe, kvinnornas kvinna

2010-04-16T08:29:00.000-07:00

Asdfghjklhjkrtyuikbn STOPP – PAUS – ANDAS asdfghjhtgrertyuik STOPP – PAUS – ANDAS ölkjhgfdrtyujkoiujhbb STOPP – PAUS – ANDAS.
Det är den tekniken jag använder mig av när jag sida upp och sida ner försöker att ta till mig historien om den legendariska skönheten Marilyn Monroe. Raderna är kompicerat utformade med vackra ord och målande beskrivningar. Joyce Carol Oates har ett sätt att fånga läsaren med sina extremt långa meningar och inbundna budskap. Trots att Oates har en mycket säregen skrivstil tycker jag att utformningen av texten, med de långa meningarna som man riktigt får koncentrera sig på när man läser påminner lite om Ulf Lundells författarskap. Även i hans böcker är det svårt att hitta andningspauser men också där blir man fast - vill hela tiden fortsätta läsa.

Boken Blonde är inte som något annat verk jag tidigare har läst. Trots att skrivstilen mellan Oats och Lundell kanske kan jämföras så är det inte innehållet likadant. Genom varje sida och varje rad tvingar Oats oss att ha huvudet på skaft och att hela tiden vara uppmärksamma. Hon faller ofta tillbaka på långt tidigare stycken vilket tvingar läsaren till koncentration. Blonde är ingen bok man läser med nonchalans.

Joyce Carol Oates skilldrar i sin vackra bok de amerikanska 30, 40 och 50-talet. Hon visualiserar det hela för oss. Det mörka, baksidan med "the american dream". Det romantiska, hemmafru-eran men framför allt skilldrar hon på ett majestätiskt sätt kampen mellan man och kvinna. De grova könsskillnaderna och alla problem där till.
Att välja Marilyn Monroe som redskap för att berätta om könsklyflan och samhället tycker jag var ett mycket smart val av författaren. Monroe är för många av oss den genom tiderna mest kvinnliga kvinnan och att då få uppleva livets jargong genom "hennes" ögon ger enormt djup och en ovanlig vinkel som medför en annan slags förståelse och inblick.

Boken börjar snabbt när huvudpersonen är en mycket liten och vilsen flicka. Flickan heter Norma Jean, hon bor hos sin mormor. Hon vet att hon har en mamma men uppfattningen om henne är diffus. Någon pappa finns inte, bara i Norma Jeans drömmar och förhoppningar. "Jag älskar dig Norma Jean, en dag ska jag komma tillaka till Los Angeles och hämta dig". Såhär virrvlar drömmarna runt i den lilla flickans huvud. Författaren väver in detta i texten på ett mycket proffsigt sätt, hon kursiverar alla Norma Jeans tankar och funderingar vilket gör det lätt för läsaren att förstå vad som är verklighet och inte. Trots att det ibland verkar som om Norma Jeans själv har svårt att hålla isär det.

Norma Jean, den lilla flickan blir sedan några år äldre, åtminstone på utsidan. Då kommer Gladys, hennes mor och hämtar henne från den omtänksamma och älskande mormodern. Detta uppbrott blir även det en förvirring för den stackars lilla flickan, hon självklart blir glad för att äntligen kunna få bli riktigt älskad av sin mamma, som hon så länge velat men detta innebär också en brytning med mormodern. Nu börjar lilla Norma Jeans liv på riktigt bli turbulent.

Berättelsen följer sedan flickan under hennes uppväxt och allt som hör där till. Vi får följa Norma Jean när hennes mamma blir sjuk (psyktiskt störd), när hon får flytta in på barnhem, får mens, flytta till foster familj och när hon gifter sig. Det är då jag verkligen tycker att boken kommer igång och börjar bli exemptionellt bra. Tills stycket då Norma Jeans man lämnar henne för att ta värvning i kriget har romanen inte varit så speciellt säregen, det är nu - nu när hon är ensam vi verkligen får se hennes riktiga jag!

Livet i USA är hårt, för alla. Inte minnst för en flicka som är ensam och lämnad med sina post traumatiska minnen. Norma Jeans tar oss med på en resa genom samhället och genom sina drömmar, tankar och förhoppningar. Oats beskriver flickans ångest och prestationskrav. Hur det är att inte räcka till, varken för sig själv eller för andra. Hon beskrivet sömnlösheten, nervositeten och självkännslan hos en flicka, egentligen en flickan som kan vara vilken som helst, men som i det här fallet råkar vara den välkända Marilyn Monroe. Författarens mästerliga tidlösa skrivsätt gör att känslan av relevans finns hos läsaren än idag trots att tiden då var annorlunda. En flickas hjärta och allt därtill ändras inte över ett sekel.

"Den skrämmande tomheten i hennes ansikte var den reflekterande damm där andra, även publiken, kunde spegla sig"

Texten avslöjar hur människan bakom masken allt för ofta agerar desperat för att bli älskad och omtyckt. Den lilla flickan i den stora kroppen som Monroe under sin levnadstid klallades för är inget undantag, snarare ett visnings exemplar. Hon gör allt för att vara andra till lags trots att hon hela tiden fortsätter att våldta sitt eget hjärta. Hon vill blir framgångsrik och förstår att det finns ett pris att betala, ett pris hon är villig att ge. Tråkigt nog finns ingen där för henne att besätta om konsikvenserna och baksidan med kändisskapet och att hela tiden ligga på topp.

Visst att det var annurlunda på den tiden, idag är vi mer medvetna, allmänbildade och fritänkande än va det var då. Kanske är flickor som Marilyn Monroe orsaken till det, vi kanske fick turen att lära oss av deras misstag? Även samhället idag fungerar som ett bättre skyddsnät än vad det gjorde då, trots att folk fortfarande faller igenom alla lager av socialainstanser så finns det i alla fall mer hjälp att få idag mot både psykiska och fysiska problem gemförande med då, kanske hade Norma Jean Bakers liv inte behövt bli så miserabelt om hon hade föds idag. Hon kanske nu hade kunnat få hjälp mot ånges och sönmlöshet, hjälp med att hitta sig själv genom att lära känna sig själv och inte genom andras bekräfttelse. Vem vet... Marilyn Monroe är idag både älskad och åtråd precis som hon önskade, synd bara att hon egentligen aldrig riktigt fick en ärlig chans att uppleva det i ett psykiskt stabilt tillstånd, att ingen hjälpte henne utan bara utnyttjade hennes otroliga skönhet och goda hjärta..

// Linn Landin Johansson Sp08J

Alla färger och ingen färg alls

2010-04-15T00:32:00.000-07:00

Det är år 1974 och på ett college grundat av kväkare blir två något osannolikt olika individer rumskamrater: den vita flickan Genna, dotter till en välbärgad, radikal hippieadvokat och den svarta flickan Minette, dotter till en baptistpastor. Boken utspelar sig under drygt ett år, men vi får även se glimtar av Gennas liv innan college.

Genevra Meade avskyr privilegier och när hon ska börja på det college som hennes förfäder grundade undviker hon mer än gärna sanningen om sin bakgrund. När hon blir tillfrågad om hon är släkt med familjen Meade svarar hon gärna nej, då den kunskapen har en tendens att få folk att bara se henne som en välbärgad vit flicka. Men Genna är mycket mer än så. Hon är passionerad i vad hon gör och menar alltid väl. Hon försöker vara Veronica till lags, sin mor som alltid tycks vara mer eller mindre berusad, samtidigt som hon gör sitt bästa för att Max, hennes far, ska vara stolt över henne. Men när Genna träffar Minette blir livet på college allt annat än lätt…

Minette Swift är en djupt religiös flicka, med en sträng baptistpastor till far som styr sin familj med stenhård vilja. Detta har inspirerat Minette till att alltid ligga på topp och vara perfekt, något som blir svårare ju längre tid som går under hennes vistelse på college. Inte bara är hon den enda svarta flickan i huset, hon studerar även under ett stipendium som pressar henne att på utmärkta betyg.

Genna försöker bli vän med sin rumskamrat, men Minette svarar genom att uppträda snarstucket och självupptaget. Gennas behov av att vara alla till lags kickar in och hon uppträder trevligt gentemot Minette, oavsett vad hon säger och gör.

”Men Minette. Vad har hänt?”

”Vad som har hänt´? Det känner du kanske till?”

”Jag… Jag vet inte.”

”Ursäkta mig då, men vem skulle då veta?”

Anklagade Minette mig för att ha förstört hennes lärobok? […] Jag hade följt med Minette ut för att leta efter boken, men det hade varit resultatlöst. Jag hade sagt till henne att hon hemskt gärna fick använda mitt exemplar.

Gennas behov av att bli vän med sin rumskamrat övergår snabbt i en slags besatthet, eller som hon själv säger: en Minette-dyrkan. Hon beundrar Minettes styrka, Minettes stenhårda vilja och hennes sätt att be om kvällarna. I huset de bor i blir Minette utsatt för rasistiska påhopp och Genna är den enda tjejen som står troget vid hennes sida, trots att Minette behandlar henne som en fiende. Musik spelas högt för att hålla dem vakna om nätterna, böcker försvinner, rasistiska teckningar skickas under dörren… Livet på collage blev inte riktigt som Genna tänkt sig.

Och längre än så har jag inte kommit. Hälften in i boken och lika mycket kvar. Att se om Genna och Minette en vacker dag blir vänner kommer bli spännande, men jag vet även att Minette inom en snar framtid kommer dö. Boken inleds nämligen med dessa ord:

Det var femton år sedan Minette Swift dog – dagen då hon fyllde nitton år, den 11 april 1975. Det var ungen naturlig död, och ingen stilla död. Varje dag sedan dess har jag tänkt på Minette och hennes ångest de där sista minuterna, för jag var den som hade kunnat rädda henne, och jag gjorde det inte. Och det vet ingen.

Det känns lite sorgligt att redan veta att hon kommer dö, men det spännande blir att se hur resan dit kommer se ut. För Joyce Carol Oates skriver på ett sätt som jag inte sett förut. När jag läst ett par kapitel började jag tänka på hur Näckrosbarnen är skriven, med hoppen mellan dåtid och nutid. Detta är något som jag blivit van vid, då projektet med Näckrosbarnen skedde nyligen, men Joyce Carol Oates har någonting speciellt, ett öga för detaljerna i samspelet mellan människorna. Något jag inte kan sätta fingret på. Hon beskriver utförligt hur Genna tänker och drar hela tiden linjer så man kan konkretisera det. Om nu konkretisera är ett ord vet jag inte, men det är den benämningen jag vill ge det!

Jag avbröt Veronica och frågade, så som en tonårsdotter gör när hon försöker minnas någonting som hon är osäker på och som hände för länge sedan.

Detta kopplar tillbaka till hur Genna tänkte och kände sig några sidor innan, så man blir påmind om vad som hänt och man kan se det framför sig. Jag njuter av beskrivningarna, som inte är lika utförliga som Thomas Mann, tack gode Gud, men som är träffande och unika.

Boken utspelar sig som sagt 1974 och en bit in i 1975, under en del av de krisår som följder av Vietnamkriget. Den skildrar hur ras och klass kan forma och förstöra människan, sanning och lögn samt rasmotsättningar och kamp för mänskliga rättigheter i USA. Man kan märka av denna efterkrigstid i boken då Gennas far, hippieadvokaten med liberal attityd, skyller krigets efterföljder på dåvarande president och många hetlevrade diskussioner om politiken uppkommer i hennes familjeliv. Något som får hennes äldre bror att lämna familjen. Hela hippiekänslan, Gennas mor och far, och behandlingen av Minette känns som något som har med kriget att göra, en slug koppling som får sådana som jag, som inte vet särskilt mycket om Vietnamkriget, att engagera sig och använda google flitigt.

Svart flicka vit flicka är även viktig för oss idag, då det är sannolikt att den yngre generationen inte vet hur USA såg ut efter Vietnamkriget och hur befolkningen kände sig. Krig pågår än idag och det är viktigt att man får se hur det kan skada ett folk. Vilka följder ett krig kan ha!

Nu är det minsann dags att öppna boken igen och se hur det hela utspelar sig, och se om boken förtjänar hedersplatsen i min bokhylla!

Sandra Lindgren, SP08J.

Mötet med mor och dotter

2010-04-14T10:59:00.000-07:00

Prologen om Döden är väl det som speglar hela bokens innehåll, annars tycks den sannerligen vara överflödig. Men eftersom att både Norma Jeane och hennes mamma är övertygade om att alla andra kommer överleva dem båda, att de två kommer dö alltför tidigt är Döden en stor betydelse för boken.

”Norma jeane visste hur viktigt det var att hålla sig vid liv”
”Jag gjorde det som krävdes av mig. Det som krävdes av mig var att jag höll mig vid liv”

Jag har aldrig hört talas om Oates innan vi började läsa den i skolan. Det första jag läste var ”Blonde är en fiktiv berättelse” och jag kan eller vill kanske fortfarande inte riktigt tro på det. Den känns för verklighetstrogen, som om självaste Marilyn Monroe skrivit den. Tyvärr är det ju inte så, men samtidigt läser jag den som om det i själva verket är en verklighet och den blir allmer intressant för varje sida. Biografier är de böcker som jag tycker bäst om vilket gör att detta är en bok som föll mig i smaken redan på första sidan (även om det är en fiktiv berättelse). Den är skriven på ett sådant sätt att läsaren, i alla fall jag, får uppfattningen om att allting som beskrivs har hänt i verkligheten. Alla tankar som skrivs ner i boken ger en inblick hur livet för både Norma Jeane och Gladys tedde sig.

Att växa upp tillsammans med Gladys var nog inte det lättaste. Den filmromantiserande mamman som ensam tog hand om Norma Jeane var både påverkad av droger och alkohol. Samtidigt som jag tror att Norma Jeane älskade sin mamma högst på jorden var det säkerligen en kamp varje gång de var med varandra. Norma Jeane bodde även tillsammans med sin mormor när Gladys försvann och ingen visste var hon tog vägen. Men jag tror att ju mer Norma Jeane växte, ju mer hon umgicks desto mer svek hon sin mormor.

”Men jag gömde mig. Jag var en stygg flicka. Den där sista gången då mormor ropade på mig.”

Antagligen var det Gladys inflytande på Norma Jeane som gjorde att hon glömde bort att det var hennes mormor som stått bakom henne hela hennes barndom. Men Norma Jeane älskade sin mamma, hon var för liten för att riktigt förstå vad hennes mamma höll på med när hon inte var med och även när hon var med ibland. Men ändå visade hennes mamma henne stor kärlek när hon verkligen ville. Hon tar med sig Norma Jeane hem till en nedgången lägenhet, inte särskilt lämplig för ett barn, för att fira hennes sexåriga födelsedag. Hon ger henne presenter, bland annat en docka som Norma Jeane kommer att älska över allt annat vilken också Gladys ska komma att hata för att Norma Jeane är alldeles för fäst vid den tillslut. Men den dagen är de verkligen mor och dotter, även om Norma Jeane vet att hennes mamma inte gillar när Norma Jeane tar på henne eller är för klängig. Vad det beror på vet jag faktiskt inte, antagligen känner Gladys att hon är alldeles för ömtålig på sina ynka 34 år för att klara av en sådan närhet då hon inte fått någon av sin egen mor eller från pappan till Norma Jeane. Men det kan inte vara lätt för Norma Jeane att umgås med sin mamma när hon hela tiden ändrar humör, ena stunden älskar hon sitt barn för att i andra stunden klappa till henne för att hon sagt eller gjort något som får Gladys att bli stressad.

”Man skulle säga om mig att jag var olycklig som barn, att min barndom var förtvivlad, men jag kan tala om att jag aldrig var olycklig. Så länge jag hade mor vad jag aldrig olycklig, och en dag skulle jag få en far också att älska.”

Jag har inte läst särskilt många sidor i Blonde, så budskap och kontext (vilket jag måste försöka få med här på något sätt) är inte det lättaste att få fram. Men jag tror att relationen mellan den alkoholiserade Gladys och Norma Jeane kan liknas vid många andras förhållanden, även i det verkliga livet. Hur ofta får man gå djupt in på människor bakgrund och veta allt om deras barndom? Kändisar är oftast väldigt måna om sitt privatliv, ändå är det många som kommit ut med det ena än det andra. Gladys och Norma Jeanes förhållande kanske kan jämföras med Courtney Love och hennes dotter Frances Bean Cobain. Hur bra mamma är Courtney Love, egentligen? Hon är väl tio gånger värre än Gladys och nuförtiden är media på plats för minsta snedsteg, vilket Gladys säkerligen fick slippa både för sig själv och för sin dotter som senare kom att bli världens största sexsymbol. Dock tror jag att dessa kvinnor ändå tar sitt ansvar till viss del, båda var/är ensamstående mammor men ändå lyckas de på något sätt att få det att gå ihop, kanske inte alltid helt enkelt men ändå så är de där och älskar sina döttrar till den grad de förmår.

Slutligen vill jag bara påpeka att boken är, trots sin otroligt långa historia, väldigt bra än sålänge och att min dator är ganska snygg då den har Marilyn Monroe på framsidan.

Lisa Lydén

Icke ont anande läsare

2010-04-14T09:18:00.000-07:00

Livets uppkomst är den bok jag tog ur urvalet av böcker författade av Joyce Carol Oates. Nu i efterhand önskar jag att jag valt en annan bok. Det fanns en som handlade om en medelålders man som fick en livskris, varför valde jag inte den? Det fanns andra böcker som säkert handlade om betydligt vackrare saker än denna bok. Trots det lockade bokens baksida mig till att låna denna bok. Även titeln fick mig att föreställa ett djup, en oanad sanning dold mellan raderna. ”En provocerande och svart kortroman om ett samhällets olycksbarn från en arbetarfamilj i spillror – och om det inre och yttre våldets mekanismer” stod det på baksidan. Visserligen gav de första sidorna ett positivt intryck och jag längtade efter att ta reda på mer om huvudpersonen, Kathleen Hennessy. Jag föreställde mig att boken var i stil med Mig äger ingen av Åsa Lindeborg. Jag var icke ont anande och misstänkte inte att jag hade helt fel.

Bokens första kapitel berättar historien om den tragiska flickan som nätt och jämt överlever en våldsam och alkoholiserad faders utbrott. Hon är den överlevande flickan. Hennes yngre syster klarade sig inte och ingen mor eller släkting syns till i resten av boken. Kathleen förtränger snart minnena av sin tidigare familj. Hon intalar sig att ersätta gamla minnen med nya. Modern byts ut mot en fostermor, systern mot ett annat barn hos samma familj och hennes liv finns snart bara i nuet. Denna historia är högst intressant och lockar till medlidande och sorg. Det är sorgliga, men också vackra, beskrivningar om ett barns sorg och ett barns naivitet.

”Det var fördelen med allt stod och oväsen hos familjen Chesney. Att hon slapp minnas, slapp tänka tillbaka på alla veckor hon hade legat på sjukhuset vilket faktiskt inte så ovanligt, inte betydde att Kathleen Hennessy var onormal på något sätt, för även andra barn i fosterfamiljen hade legat på sjukhus...” – ur bokens fjärde kapitel

Det är efter dessa tragiska beskrivningar som det verkliga sorgliga i Kathleen börjar. Hon intalar sig, efter uppmaningar av en gammal lärare, att aldrig förlora sitt självförtroende. Ändå har hon redan förlorat det. Hon är inte nöjd med den hon är utan avundas de andra sjuksköterskorna. Hon säger att hon aldrig kan studera högre utan väljer att stanna som undersköterska. Hon väljer envist att fortsätta vara med en man som egentligen aldrig älskat henne. Hon fortsätter gå på egna lögner. Hennes egna föreställningar om hur saker är och andras krav gör att hon går ett sorgligt öde till mötes.

Det som gör mig mest irriterad på den sista delen av boken är dock inte denna sorg. Det som gör mig en aning irriterad är det nästan maniska skrivandet om sex. Det förvirrar mig att se hur boken allt mer och mer blev likt en sådan där bok. En sådan där bok som gjorde unga kvinnor varma av åtrå under tidigare årtionden. Detta varvas i sin tur med vidriga beskrivningar av Kathleens älskare och avslutas med en ingående beskrivning på hur huvudpersonen gör en abort på sig själv. Den bok som från början kändes oskyldig och skulle beskriva barnets osäkerhet och rädsla, förvandlades istället till något som gör en äcklad. Kontrasten blev alldeles för stor och det gör att läsglädjen förlorades. Kanske är det just det som är det intelligenta i boken, men kanske är det också det som förstörde denna bok. Klart är i alla fall att den känsla som består efter boken är:
illamående.

Den komplicerade relationen mellan mor och dotter

2010-04-13T17:02:00.000-07:00

Blonde , den kritikerrosade romanen som är skriven av författaren Joyce Carol Oates handlar om superkändisen Marilyn Monroes liv. Norma Jean Baker var namnet Marilyn Monroe från början gick under och i boken får vi följa hennes liv från barnsben till död.

Boken som har vid första anblicken en mycket imponerande men också avskräckande tjocklek lyckas ändå på något sätt locka mig som läsare. Kanske är det vetskapen om att boken faktiskt är mycket berömd som gör att man trots allt blir nyfiken. Också att boken handlar om Marilyn Monroe bidrar till nyfikenheten. Egentligen har jag aldrig riktigt vetat vem Marilyn Monroe var även om jag hört om henne i så många sammanhang. En nyfikenhet väcktes i mig och jag ville veta mer om vem denna kändis som till och med idag, ett halvt sekel efter hennes tid, fortfarande är så känd.

Men inte bara Marilyn Monroe är ett namn jag så väl känner igen. Författaren Joyce Carol Oates är en författare vars namn jag också hört i många sammanhang. Jag har dock aldrig läst något av hennes andra verk, men vet att hon berömd och därför stiger också förhoppningarna om själva boken. Jag märkte redan efter några sidor att jag gillar sättet hon skriver på. Jag kan dock inte känna igen mig riktigt i vad de andra har skrivit om att hon är så speciellt innovativ och skriver på ett eget sätt. Jag kan bara kort och gott säga att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad jag gillar med hennes språk, men gillar det gör jag.

”… i en gammal biografsalong i något av stadens slumkvarter, där golvet liksom jordytan buktar under fötterna, och där det känns kladdigt mot hennes dyra skosulor.” – Riktigt snyggt!

Men då till bokens innehåll och handling. Det förvånar mig att ingen av de andra bloggarna belyst relationen mellan mor och dotter. Det var den jag fann mest intressant och därför tänkte jag gå in på den lite extra.

”Norma Jean var svettig så Gladys ville inte hålla henne i handen, utan hon knuffade istället barnet framför sig med sin handskklädda näve, försiktigt naturligtvis, lekfullt föste hon henne uppför den något förfallna yttertrappan.”

Detta utdrag tycker jag ganska bra beskriver en del av deras något speciella mor och dotterrelation. Gladys älskar sin dotter, men livet hon valde gör det svårt att balansera familj och karriär. Citatet tycker jag bra speglar hur Gladys egentligen inte passar för att vara mamma. Hon vill verkligen kunna vara det men innerst inne vet hon nog att hon egentligen inte är rätt person för att vara det. Hon vill inte heller ta i sin dotter av någon anledning. Varför har jag lite svårt att komma fram till. Också Norma Jeans mormor Della förstår att Gladys inte är den optimala mamman och därför försöker hon finnas där så mycket det går eftersom hon är orolig för Norma Jean. Men när Della dör blir allt annorlunda. Situationen blir jobbigare för Gladys samtidigt som skogsbränder bryter ut och sliter på hennes tålamod ytterligare. Hon blir lätt frustrerad när Norma Jean inte gör som hon säger. Hon förstår inte riktigt hur barn fungerar och en gång går det så långt att hon till och med slår till Norma Jean lite lätt. Det faktum att Gladys är alkoholist kan dock spela en viktig roll i att det ser ut som det gör i familjen.

Norma Jean får uppenbarligen inte riktigt den kärlek och närhet som hon behöver från sin mor, men det är också just därför hon fäster sig så hårt vid sin docka. Vid ett tillfälle blir också Gladys arg på dockan för att den får så mycket av Norma Jeans uppmärksamhet. Kanske är hon svartsjuk på den. Men varför vill hon inte ha närkontakt med sin dotter? Kanske är hon rädd för att fästa sig för mycket vid henne. Hon berättar till exempel vid ett tillfälle att hon inte kunde älska sin mamma eftersom kärlek är så slitsamt och jobbigt. Hon har dessutom ett ganska struligt förflutet kärleksliv. Kanske är hon rädd för att släppa någon föra nära inpå efter alla erfarenheter.

Men Gladys spenderar ändå mycket tid tillsammans med Norma Jean. Vad vill hon med sin dotter egentligen? Jag får intrycket av att hon vill att Norma Jean ska växa upp och bli som henne en dag. Därför åker de ut i de rikas kvarter för att diskutera filmstjärnornas maffiga villor. Jag tror att Gladys försöker få Norma Jean att bli intresserad av samma saker som Gladys själv är intresserad av. Hon vill att de ska kunna dela samma ambitioner så att Norma Jean också blir motiverad till att bli känd och berömd en dag. Hon uppmuntrar sin dotter till att ta pianolektioner och hon har också planer på att hon ska lära sig sjunga. Men samtidigt tror jag inte att hela Norma Jeans uppfostran går ut på att forma henne till nästa superkändis. Gladys älskar ju ändå sin dotter, hon har bara lite svårt att visa det.

Vad beträffar kontext och budskap är det svårt att efter så få lästa sidor säga något om den saken.
Bokens handling utspelar ju sig under 30-talet och samtidigt som det känns gammaldags känns det också modernt. Att det på något sätt ändå känns modernt tror jag bidrar till förståelsen för hur samhället såg ut då. Jämför vi med om språket skulle vara gammaldags skulle vi nog ha svårare att relatera till den verklighet som beskrivs i boken. Trots den moderna känslan har man ändå lyckats bevara det nostalgiska och mysigt gammaldagsa.

Som sagt har jag inte läst många sidor ännu, men den verkar lovande. Det är en tung bok med liten text, men handlingen och språket håller mig kvar. Varför boken heter som den gör är heller inget mysterium. Det räcker ju att veta hur Marilyn Monroe såg ut för att direkt förstå tanken bakom namnet.

Modern & dottern på upptäcktsfärd

2010-04-13T12:32:00.000-07:00

Känner du igen henne? Norma Jeane Baker, också känd som Marilyn Monroe. Som barn, som tonåring & som ansiktet utåt.

Den gröna bilen från 1929 väcker tankar. En smutsig Honda Civic som använts i ett decennium kan inte vara så fint? Gladys, Norma Jeanes mor, kär denna sortens bil. En halvrutten bil i en, vad jag kan tänka mig, förvånansvärt sprallig färg på den tiden. Gladys kör inte bara bil. Gladys tar hand om sitt barn. Och även om Gladys inte visar sin uppmärksamhet för Norma Jeane till henne personligt, så märker man redan av efter 2 kapitel att hon älskar sin dotter. Hon älskar henne så mycket att hon vill se hennes dotter uppleva kändisskapet, och förhoppningsvis, bli något i framtiden. Hon har sina förhoppningar över Norma Jeane, vilket jag tycker är bra. Norma Jeane må som 6-åring inte kunna ha den beredskapen för att inse vad hennes mamma försöker åstadkomma, men senare i livet kommer hon på ett eller annat sätt tacka henne.
Jag tror att kändisar i dagens samhälle, 80 år senare, inte visar sina föräldrar den uppskattning de borde. Kolla till exempel stereotypen Paris Hilton. Man vet allt om henne, och hennes så kallade liv, men man vet inget om imperiet bakom hennes framgång, vartifrån alla hennes pengar ifrån och hur hårt hennes föräldrar jobbat för att förtjäna det de har. Istället har deras unge tagit åt sig all ära, och som glamour-drottning - gjort sig känd för att festa, vara för avklädd och leva i egna hus.
Och där slavar dem. Gladys slavade med. Hon gjorde allt hon kunde tills hon insjukna för att skapa ett liv för hennes dotter. Ett liv som hon inte borde skämmas över, ett liv i vad som kan kallas eufori under den tiden, men som skulle gynna Norma Jeane, som så småningom bytte namn till Marilyn Monroe och gjorde sig känd. Tack vare sin mamma kanske? Det är vad jag tänker ibland när jag läser denna roman, som inte är verklighetsbaserad, men som innehåller glimtar utav Marilyn Monroes liv.

Som Mimmi nämner tror jag inte att Gladys lägenhet var den bästa. Men de gjorde vad de kunde för att kunna leva. Även om Gladys var alkoholist kan man inte säga att hon behandla sin dotter på sådant sätt som man hör om nu för tiden. Hon slog henne aldrig (in än i alla fall) och tvingade på henne det nödvändiga ett barn borde uppleva under ens uppväxt.
Ett exempel är pianolektionerna som Norma Jeane fick ta med en av Studions (där för övrigt Gladys jobbade) musiker. Via detta upptäcktes Norma Jeanes talang för sång. Och det hjälpte med kontakter.
Dagens samhälle, där inget går utan kontakter. Det har säkerligen sitt ursprung från depressionen, början på 30-talet i USa, då kontakter var allt om man skulle ha råd att försörja sig, göra sig av med sin bil, eller som här: starta upp en slags karriär.

Jag kan inte nämna så mycket gällande bokens stil och författare, för det har Mimmi redan nämnt, men jag kan lägga en kommentar över det hela.
Jag tycker Joyce Carol Oates sätt att skripa på är ett unikt, och väldigt innovativt sätt. Att sammanfläta verklighet med perception är något få författare lyckas på. Efter bara 50 sidor var jag fast i boken, och längtade efter mer. Dock pga. tidsbrist har inte jag kunnat hugga mig in i boken och läsa som en dåre. Men det kommer!
Fascinationen fortsätter, eftersom, som Mimmi beskrev, får man upp några slags, "tankegångar", tankar som Norma Jeane och Gladys inte vill säga högt, utan bara nämns i texten, som jag uppfattar som glimpsar ur deras huvud.
Ett exempel är, för att fortsätta på Mimmis bana om den okände Fadersgestalten "Han kommer att vara där. På begravningen. Som bårbärare eller kyrkvärd. Han kommer inte att tala med oss. Inte så att folk ser det. Men han kommer se oss. Han kommer att se dig, sin dotter. Du kommer inte att veta när, men du måste vara beredd på det."
Detta är en konstant uppföljare som går igenom boken. Alltid nya tankar och idéer som inte nämns sinsemellan, men de nämns för oss.
För att komma tillbaka till författaren undrar jag då om alla hennes böcker är så väl skrivna? Så fiffiga, och egna? Eftersom jag själv inte läst något annat verk av henne så kan jag inte bedöma hennes skriftliga talang på en verklig bredd, men efter denna bok kan jag i alla fall säga att jag gillar sättet. Modernt, men även nostalgiskt. Det kanske är modern eftersom nostalgi är så populärt i vår tid. Det kanske är populärt, eftersom vår populär-kultur anammat nostalgin, och gilar att läsa om den, inspireras utav den och leva i en sorts nostalgisk värld. Vad vet jag?
Sen kanske det är annorlunda i USA, men om man ser på det i Sverige, med till exempel 20- och 30-tals inspirerad klädstil, kanske folk som anammat modet därifrån kanske också vill läsa en bok, med flashbacks på den tiden, och varför inte bara för att det handlar om en av dåtidens största ikoner, Marilyn Monroe?

Utöver stil, författare och själva Marilyn i sig kanske vi skall återgå till boken.
Blonde är en bra titel. Jag kan inte än förklara varför den just döptes till det, men bara att läsa att det handlar om Marilyn Monroe kan man koppla Blonde, Blond på svenska, till det.
Historien har inte rört på sig så mycket än så länge. Just nu cirkulerar det kring Gladys avskedning och Norma Jeanes oroande över henne. Antagligen har Mimmi kommit längre än mig, men det stoppar inte mig att diskutera det föregågna i boken.

En återkommande företeelse är då Norma Jeane och hennes mamma, Gladys, åker upp bland Hollywood Hills och bilar igenom kvarteren där de rika filmstjärnorna bor. En sådan sak känns så 30-tal, eftersom man nu för tiden inte ens kan komma förbi igenom dessa ställen, som nu för tiden är "closed-gate communitys", vilket innebär att bara vissa får passera, och då vänner och familj, för det mesta.
Men denna ständigt upprepande scen i boken är vad som känns väldigt realistiskt. Det är vid dessa stund mor och dotter kopplar sina sinnen och verkligen beter sig som mor och dotter. Inget jobb, inga "genomskinliga safter", som Norma Jeane kallar det (alkohol), och inget vardagligt inblandat. Bara mor och dotter, på en upptäcktsfärd igenom vad som Gladys någon gång i framtiden kommer få uppleva, fast med en residens upp bland Hollywood Hills.

För att avsluta detta inlägg vill jag lägga till att boken Blonde behandlar hela Marilyn Monroes liv, från barnsben till döden, så än finns det gott om delar som kan analyseras i boken. Det är vad nästgående klasskamrater kommer diskutera!

Keep on readin' / Armin

Barnet Norma Jean

2010-04-12T11:57:00.000-07:00

Romanen Blonde av författaren Joyce Carol Oates är en världsberömd åttahundrasextiotvå sidor lång bok om celebriteten Marilyn Manroe, som är skriven på ett mycket unikt sätt. Det känns som en biografi där Marilyn, eller hennes egentliga namn Norma Jean Baker, berättar om sitt liv från början till slut. Men det är Oates själv som ger röst för den undergångsdömda stjärnan och ger oss en inblick i ett särpräglat liv där Manroes underliga barndom samt filmindustrin gjort henne till den drömflicka hon är känd för idag.

Joyce Carol Oates är ett namn jag hört talas om förut och är faktiskt en författare jag länge har velat utforska lite mer. Nästan alltid har jag fått höra bra kritik om hennes böcker och att hon skildrar det amerikanska samhället ingående och brett, som tydligen gör att man fastnar i hennes fascinerande skrivsätt. Än så länge har jag inte kommit tillräckligt långt in i verket för att upptäcka detta, men jag förstår redan nu vad många menar. Hon beskriver sina karaktärer i tredje person, men samtidigt tycker jag personligen att det ändå känns som att det är Norma Jean själv som framställer en bild för oss läsare. Möjligtvis kan det bero på de kursiverade små utdragen som förekommer till och från mellan bladen. Vad jag har förstått är det tankar, ofta från Norma Jean, men även från andra utomstående. Jag ser det praktiskt taget som dagboksanteckningar och ibland inskjutna citat från distans.

Ett exempel på Norma Jeans egna tankar:
”Varför svarar mor inte? Tänk om det är far? Eller vet hon att det inte är far, och hur kan hon veta det, om hon nu vet det?”
Eller från distans (ett minne från mamman):
Jag avgudade barnets far. Namnet han talade om för mig existerar inte. Han gav mig 225 dollar och ett telefonnummer för att GÖRA MIG AV MED DET. Är det verkligen jag som är mor till det? Ibland tror jag nästan inte det.

Bara genom att läsa dessa två citat så förstår man att det är någonting som inte står rätt till. Norma Jean älskar att spendera tid med sin mamma, men är samtidigt rädd för henne och vill absolut inte göra henne upprörd. Hennes mormor Della vill egentligen inte släppa iväg henne med mamman, men har i själva verket inte mycket till val. Redan efter några sidor förstår jag att det är något fel på Gladys (mamman), eftersom jag blir otroligt förvirrad när hon ena stunden tycks beundra sitt barn och i nästa veva vilja strypa henne. Det kommer senare fram att hon är psykiskt sjuk och att även droger och liknande har spelat en stor roll för hennes beteende.

Trots att boken ska beskriva de klassiska 30-talet, tycker jag att den känns relativt modern. Det är inga föråldriga ord eller beskrivningar, vilket jag tycker är väldigt bra. Det gör det annars lätt att tappa fokuset och intresset. Den känslan fick jag till exempel när vi läste Buddenbrooks. Dess beskrivningar fick en nästan att smälla igen boken emellanåt för att slippa ta in ”too much information”. I Blonde däremot flyter berättelsen på med bildliga metaforer och scener som gör den bekväm att läsa.

Av det jag har läst, finns det inte så mycket att skriva om kontexten eller budskapet. Allt har hittills utspelat sig i Gladys lägenhet där Norma Jean lever sitt liv innan hennes mamma tas in på sjukhus. Lägenheten beskrivs precis så som jag föreställer mig en fattig lägenhet på 30-talet. Trasiga gröna markiser, fula brandstegar, fläckiga tapeter, smala fönster, två gasplattor i ett trångt kök och så vidare. Det känns på något sätt ganska smutsigt, men ändock traditionsrikt och förstklassigt. Måhända att det är en individuell uppfattning, men 30-talet upplever jag själv som elegant och mycket mer artigt än dagens samhälle.

Slutligen, anser jag att Blonde är en bra titel för boken. Det kännetecknar Marilyn Manroe och är ett enkelt namn på en mycket inflytelserik och känslofull bok.

Här kommer vi snart att blogga om Oates böcker!

2010-03-30T09:19:00.000-07:00

12/4 Gustaf och Mimmi
13/4 Armin och David
14/4 Lucas och Lisa L
15/4 Sandra och Louise
16/4 Linn och Olivia
19/4 Hanna K och Frida K
20/4 Linus och Martin
21/4 Alicia och Tobias
22/4 Sanna och Frida
23/4 Ronja och Sofia
26/4 Thomas och Agnes
27/4 Emma H och Felicia
28/4 Fredrik och Sebastian
29/4 Ida och Hanna C
3/5 Jesper och Lisa B
4/5 Emma A
5/5 extra datum för de som vill göra fler inlägg
6/5 extra datum för de som vill göra fler inlägg
10/5 extra datum för de som vill göra fler inlägg
11/5 extra datum för de som vill göra fler inlägg
12/5 extra datum för de som vill göra fler inlägg